• No results found

10 POPULÄRVETENSKAPLIG SAMMANFATTNING

För att diabetes typ 1 skall utvecklas krävs en kombination av arvsanlag och miljöfaktorer. Idag är kunskapen fortfarande otillräcklig angående varför vissa personer med påvisad ärftlighet får sjukdomen.

Diabetes typ 1 diagnostiseras med ett blodprov. I samband med diabetesdiagnosen tas även prover angående diabetesautoantikroppar som kan hjälpa till att skilja mellan olika typer av diabetes.

Celiaki hos barn och ungdomar med diabetes typ 1

Sjukdomen celiaki är vanligare hos barn och ungdomar med diabetes typ 1. Antalet barn som har båda sjukdomarna varierar globalt mellan 1,6 % och 16 %. I Sverige har cirka 10 % av barn med diabetes typ 1 också celiaki.

Sambandet mellan celiaki och diabetes typ 1 förklaras med att sjukdomarna har gemensam ärftlighet, att de delar samma gener. De allra flesta barn med diabetes typ 1 (cirka 90 %), har riskgener för celiaki.

Riskgenerna är: humant leukocytantigen (HLA) DQ2 och DQ8. De finns på ett område i arvsanlaget, på kromosom 6.

På grund av det genetiska sambandet mellan sjukdomarna undersöker vi idag barn med diabetes typ 1 för att se om de också har celiaki. Det kallas att screena. Även här tar man blodprov för att mäta antikropparna tTG, men även om tTG är mycket högt i två prover i rad är det dock inte rekommenderat att redan där ge diagnosen celiaki. Man går istället vidare med biopsier. Anledningen till det är att man saknat undersökningar som visar att det är tillförlitligt att ge diagnosen celiaki när barn med diabetes typ 1 har höga tTG. Med en undersökning utan biopsier skulle vissa barn kunna undvika att fasta före anestesin och själva endoskopiundersökningen, och det skulle vara mer kostnadseffektivt.

Övergripande syfte med denna avhandling och huvudmålen

Det övergripande syftet med denna avhandling var att utöka aktuell kunskap om celiaki hos barn och ungdomar med diabetes typ 1.

De specifika målen var följande:

• Att undersöka förekomsten av celiaki hos barn och ungdomar med diabetes typ 1 i Stockholm (studie I) och i Sverige (studie II).

• Att jämföra förekomsten av celiaki hos barn med diabetes typ 1 födda under den svenska

celiakiepidemin, dels med barn med diabetes typ 1 födda före nämnda epidemi (studie I), och även med barn födda efter (studier I och II).

• Att ta reda på om celiaki-screeningen hos barn och ungdomar med diabetes typ 1 skulle kunna förbättras (studier I, III och IV), och i så fall hur.

• Att undersöka riskgenerna HLA DQ2 och DQ8 hos barn och ungdomar som nyligen diagnostiserats med diabetes typ 1, samt att belysa dessa geners förekomst i relation till celiaki-biomarkören tTG och autoantikroppar vid diabetes (studie III).

• Att utreda om det kan vara säkert att diagnostisera celiaki hos barn och ungdomar med diabetes typ 1 utifrån endast blodprover, utan en medicinsk undersökning med gastroskopi och biopsier (studie IV).

Forskningsstrategi

I den första studien undersökte vi journalerna för 1151 barn på en diabetesklinik i Stockholm. Vi tog reda på hur många av barnen med diabetes typ 1 som hade celiaki. De av barnen som hade båda sjukdomarna delade vi in i tre undergrupper: barn födda före, under och efter den svenska celiakiepidemin, och utförde sedan en omfattande retrospektiv granskning av deras journaler.

I den andra studien ville vi utöka underlaget och ta reda på hur det låg till på ett nationellt plan. Vi ville bekräfta resultaten från första studien avseende både det totala antalet barn och andelen av barn och ungdomar med celiaki bland barnen med diabetes typ 1, både under och efter den svenska epidemin. Därför gjorde vi en analys av existerande diagnoser i olika svenska databaser. (Alla personer i Sverige som får vård på sjukhus får en eller flera diagnoser. Dessa diagnoser samlas som koder i nationella databaser. Dessutom erbjuds alla individer med diabetes att delta i en databas angående just diabetes). Vi skapade två grupper: individer födda under den svenska celiakiepidemin, 1992–1993, och individer födda efter densamma, 1997–1998. Detta för att studera vilka som fått diabetes typ 1 som barn, och bland dem, vilka som också fick celiakidiagnosen.

I den tredje studien använde vi delar av en svensk prospektiv studie av barn och ungdomar med diabetes.

Studien heter Bättre Diabetes Diagnos (BDD), och omfattar i stort sett alla barn och ungdomar under 18 år

som fått diagnosen diabetes i Sverige sedan 2005. Vi undersökte blodprover från 2705 barn och ungdomar med diabetes typ 1, vilka tagits i samband med diabetesdiagnosen. Blodproverna analyserades avseende kopplingarna mellan riskgenerna HLA DQ2 och DQ8, celiaki-antikroppar tTG och autoantikroppar för diabetes (IAA, GADA, IA2A och ZnT8).

Även i den fjärde studien använde vi BDD som studiebas. Vi kombinerade information angående 2035 barn och ungdomar med diabetes typ 1 med journaldata från barnens respektive diabetesklinik. På så vis kunde vi analysera vilka, hur och på vilket sätt barnen fått sin celiakidiagnos. Vi undersökte om det kan vara

tillförlitligt att diagnostisera celiaki hos barn och ungdomar med diabetes typ 1 utifrån endast blodprover.

Alla studier godkändes av etiska kommitteen i Sverige.

Resultat och implikationer

Vi bekräftade en hög förekomst av celiaki hos svenska barn och ungdomar med diabetes typ 1, både i Stockholm och på nationell nivå. Var tionde barn och ungdom med diabetes typ 1 i Sverige har även celiaki.

Många av barnen som fick diagnosen celiaki hade positiva celiaki-biomarkörer redan i samband med att de fick sin diabetes typ 1-diagnos. Dessutom fick de allra flesta celiakidiagnosen under de första två åren med typ 1 diabetes. Därför rekommenderar vi att man screenar barn med typ 1 diabetes vid diabetesdiagnosen och åtminstone de första två åren efter diabetesdiagnosen.

Förekomsten av celiaki hos barn och ungdomar med diabetes typ 1 var densamma under och efter den svenska celiakiepidemin. Detta tyder på att populationen med diabetes typ 1 med hög risk för att utveckla celiaki, kanske inte påverkas av olika glutenmängder som den allmänna befolkningen gör. Denna kunskap kan tas med i beräkningen när man planerar både långvariga observationsstudier och interventionella studier avseende förebyggandet av sjukdomen celiaki.

HLA riskgenerna DQ2 och DQ8 hade en begränsad roll i samband med diagnosen av celiaki hos barn och ungdomar med diabetes typ 1. Därför kan bestämningen av HLA generna användas för att identifiera de cirka 8 % av diabetes typ 1-populationen som inte är i riskzonen för att utveckla celiaki. Dessa individer behöver följaktligen inte genomgå återkommande celiaki-screeningar.

Höga nivåer av celiaki-biomarkören tTG prognosticerade celiaki även hos barn och ungdomar med diabetes typ 1. När celiaki-biomarkörerna tTG var över tio gånger den normala gränsen var det tillförlitligt att diagnostisera celiaki, utan att bekräfta det med en biopsi. Barnen som uppfyllde detta krav med höga celiaki-biomarkören tTG skulle därför kunna undvika gastroskopin för att ta biopsier. Celiakidiagnos utan biopsi är skonsamt för barnet och familjen. Vidare är en diagnos utan gastroskopi och biopsier tidsbesparande och minskar hälso- och sjukvårdskostnaderna. Vi rekommenderar att riktlinjer för celiakiutredningen hos screenade barn skulle också kunna gälla för barn med diabetes typ 1, angående kriterierna när biopsier kan undvaras.