Positiv uppmärksamhet (bekräftelse)

En stor del av kommunikationen under de sex samlingarna består av att barnen ställer frågor, kommenterar eller berättar och att pedagogerna ger positiv uppmärksamhet, svarar och bekräftar barnen. Att bekräfta innebär att ”fastslå riktigheten av antagande, uppgift, påstående etc” eller att ”erkänna och visa uppskattning av ngn” (Nationalencyklopedin, 2011-09-14). Med bekräftelse menar jag situationer där pedagogerna uppmärksammar och ger respons på det barnen säger och gör, det vill säga när barnen blir hörda och sedda. De tre pedagogerna bekräftar barnen, både flickor och pojkar på samma sätt. Pedagogerna bekräftar genom att upprepa hela eller en del av det barnen säger, genom att utveckla det barnen säger och genom att svara på frågor och påståenden. Nedan ges exempel från observationerna på dessa tre olika typer av bekräftelse. Ett exempel på upprepning är när barnen, under Kims samling, får välja djur ifrån en flanotavla. Därefter sjunger barngruppen om det djur som valts:

Kim: Men Sam…du kan också berätta! Vad tog du ner sa du?

Sam: Ett får

Kim: ((med hög röst)) Ett fååår

Kim bekräftar Sam genom att upprepa vilket djur han valt. Upprepning av barnens val görs vid samtliga tillfällen då barnen väljer ett djur från tavlan. Under en av Robins samlingar får barnen placera en spindel utefter olika lägesbeskrivningar omkring ett dockhus och följande är ett exempel på hur Robin utvecklar det barnen säger:

Siv: Den ((pekar på baksidan av ett dockhus)) Robin: Här! Bakom, då e man bakom huset här ja.

Ytterligare ett tillfälle under samma moment får utgöra exempel för hur pedagogen utvecklar det barnen säger:

Erik: En kanten

Robin: Jaa, gräsmatta på kanten där

Genom att Robin svarar och utvecklar det barnen säger, menar jag, att barnen bekräftas i det de sagt, samtidigt som de får hjälp att sätta ord på vad de menar. En bit in i en av Alex samlingar är det dags att äta frukt. När alla barn sitter och äter äpple och småpratar utspelar sig följande:

37

Man kan sätta i halsen. Man ska vara försiktig. ((Alex äter på sitt äpple)) Gott!

Eva: Alex! Du pratade med äpple i munnen ((stort leende)) Alex: Ja tyvärr.

Ibland fröknar måste vara snabba för att hinna innan det händer något annat. Du har rätt.

Ovanstående dialog är exempel på hur Alex svarar på ett påstående samt ger en förklaring till sitt agerande och bekräftar Eva i det hon säger genom att förtydliga att hon har rätt i det hon uppmärksammat. Utdragen visar, enligt min mening, på tre olika, vanligt förekommande tillvägagångssätt (upprepning, utveckling och svar på påståenden/frågor), som pedagogerna använder för att bekräfta barnen, både flickor och pojkar. Att flickorna och pojkarna bekräftas på samma sätt överensstämmer inte med Kärrbys (1987:60 f) forskning som pekar på att vuxna bemöter pojkar mer aktivt och visar pojkar större engagemang än flickor.

Pedagogerna bekräftar även samtliga barn som grupp vid ett fåtal tillfällen och då är detta främst i form av beröm till hela gruppen så som, Alex: ”Jag tycker ni var jätteduktiga”, Kim: ”Bravooo ((klappar händer))” och Robin: ”Ååååh vad ni kan va tysta. Ni kan va så tysta att

ni hör en knappnål falla.” Alex bekräftar vid flera tillfällen barnen, både flickor och pojkar,

genom att säga ”okej”, ”mmm”, ”va bra” eller ”va roligt”, något som inte går att finna i Kims och Robins yttranden vid positiv uppmärksamhet.

Resultatet från Alex två samlingar visar att det var gruppen pojkar som fick positiv uppmärksamhet och bekräftades vid flest tillfällen. Detta resultat går att koppla till det Ärlemalm-Hagsér och Pramling Samuelsson (2009:97) benämner som särskiljande, som pekar på ett överordnat mönster med pojkar i fokus.

Under Kims första samling bekräftas gruppen flickor betydligt oftare (31 ggr) av Kim, än vad som är fallet med gruppen pojkar (13 ggr). Ett moment under samlingen består av att Kim säger meningar med ett uteblivet ord i slutet och det barn som först kommer på vilket djur det handlar om får fylla i meningen med ett djur som rimmar. När något barn säger rätt djur bekräftar Kim genom att upprepa det djur som sagts. Flickorna var mer aktiva och svarade oftare på pedagogens frågor som riktades till samtliga barn och bekräftades således oftare. Detta kan vara en förklaring till varför flickorna bekräftades mer än dubbelt så många gånger som pojkarna under denna samling. Kim bekräftar barnen, flickor och pojkar, i en del av det

38

de säger och gör under samling 2B och fördelningen är här jämn mellan gruppen flickor (nio ggr) och gruppen pojkar (åtta ggr). Brodin och Hylander (2007:65) framhåller att pedagoger ibland lägger märke till barnens intentioner men inte har chans att bekräfta dem då de är upptagna av något annat.

Under de två observationstillfällena är Robin noga med att svara på och bekräfta barnens frågor och kommentarer, både flickornas och pojkarnas. För att uppmärksamma barnens intentioner menar Brodin och Hylander (2007:65) att det krävs en beredskap från de vuxna som måste vara tillgängliga och lyhörda. Tolkningen jag gör är att Robin är lyhörd för barnens yttranden, vilket resultatet tyder på då flickorna bekräftas vid hela 33 tillfällen och pojkarna vid 27 tillfällen, under samling 3A. Under samling 3B affirmerades flickorna 24 gånger och pojkarna 22, vilket även tyder på en jämn fördelning mellan könen. Robins beskrivning av sitt bemötande av barnen under samlingarna samstämmer med det som framkommit i observationerna, att barnen blir sedda och hörda: ”Jag tycker det är rätt viktigt

att man har ögonkontakt med dem, att man vänder sig till den…, asså turas om och vänder

sig mot den som…så alla känner sig sedda. Det försöker man ju göra i möjligaste mån.” Att

Robin tycker det är viktigt att ”alla känner sig sedda”, överensstämmer med Månssons (2000:186) intervjuer med pedagoger, där de genomgående använde uttrycket att se barn. Kim och Robin bekräftar emellanåt barnen, både flickor och pojkar genom att ställa en fråga, något som inte går att finna i den respons och bekräftelse som Alex ger. Ett exempel på denna typ av bekräftelse är när Robin gör olika ljud i en låda och barnen får gissa vad det är för föremål som framkallar ljudet. Barnen har precis kommit fram till att det är en förpackning med strössel som frambringar ett välbekant ljud varpå Nadja inflikar:

Nadja: Jag visste det. Jag är bra på att höra, jag har inte öronvax i öronen. Robin: Har du inte öronvax i öronen?

Robin svarar Nadja genom att upprepa samt fråga en fråga om det hon just sagt. Robin visar på så vis en vilja att ta reda på om påståendet uppfattats korrekt, såväl som att Nadjas kommentar uppmärksammas och bekräftas.

Det sammantagna resultatet från alla sex samlingstillfällena, visar på att flickor som grupp bekräftas oftare (123 ggr) än gruppen pojkar (103 ggr). Detta resultat kan bero på att gruppen flickor dels var fler till antalet, samt svarade på allmänna frågor vid fler tillfällen än gruppen pojkar och att pedagogerna därav bekräftade denna grupps uttalanden vid fler tillfällen.

39

Antalet säger alltså inte mycket om pedagogernas bemötande av flickor och pojkar, eftersom antalet bekräftelser beror på hur ofta flickorna och pojkarna yttrar sig.

Barnen bekräftas, av de tre pedagogerna, vid flertalet av de tillfällen de säger något och jag tyder inte utfallet som att pedagogerna gör någon skillnad i sitt sätt att bekräfta flickor och pojkar på. Det är främst upprepningar av det barnen säger, utveckling av svar samt respons på påståenden och frågor som används, både till flickor och till pojkar.

Odelfors (1998:117) undersökning visar på att pojkar får bekräftelse oftare än flickor under samlingar. Pedagogerna i Odelfors (1998:95) undersökning, bemötte pojkarna med större intresse, genom att kommentera, uppmuntra och bekräfta pojkarnas svar. Att pojkar som grupp får bekräftelse oftare än flickor överensstämmer med utfallet under Alex samlingar, där antalet bekräftelser var fler till pojkarna. Men det sammantagna resultatet i denna studie har inga likheter med Odelfors undersökning, eftersom det sammanlagt var flickorna som fick flest bekräftelser. Videoobservationerna visar emellertid att flickor och pojkar i denna studie bemöts med samma intresse och att barnens svar bekräftas på samma vis, oavsett om det är en pojke eller flicka. Månsson (2000:201) menar att genusaspekten blir synlig, då några pojkar får mest utrymme och bekräftelse under helt vuxenledda aktiviteter, som samlingen, men det går som sagt inte att urskilja i denna studie.

Alex, Kim och Robin har nästan hela tiden ett leende på läpparna under sina samlingar. Månsson (2000:204) lyfter att leenden och skratt är något som är mest tydligt i svar till pojkar. Att leenden och skratt skulle vara förbehållet pojkarna, är inte något som går att lägga märke till i denna undersökning. Månsson (2000:162) skriver även att det ofta finns någon enstaka pojke i varje grupp som dominerar och som uppmuntras av pedagogerna, något hon kallar ”Herren på täppan”. Att några barn får mer uppmärksamhet än andra, går att uppfatta i denna studie, men det gäller då två barn, en pojke, Sam och en flicka, Anna, som båda får mer uppmärksamhet (både positiv och negativ) av pedagogerna.

I detta avsnitt har jag framställt hur ofta och på vilket sätt de tre pedagogerna bekräftar barnens kommentarer. Det händer även att barnens yttranden inte bekräftas och dessa tillfällen presenteras längre fram under rubriken Utebliven uppmärksamhet (negligering). Nedan följer en presentation och analys av hur pedagogerna riktar negativ uppmärksamhet mot barnen.

40