Bland fynden finns alltså både sådant som har kultisk anknytning och sådant som har
sam-'
'
I I I
I I
/
I I I I
- I
I I
- - -
r1--·..::::-../ I
•. .
I/
-:.._---/! -- .
;/ ;/
I/ /
{
;/ /!
I~~:--:-...
'
"
\\
\
\ I
I ()
I I
100
Fig. 3, Utbredning av fynd från förromersk och romersk järnålder.
21)() 300 400 500m
Uppåkra, äldre järnålder
PRELIMINÄRA NOTISER KRING DETEKTORFYND 117
•
Fig. 4. Exempel på föremål från romersk järnålder, sporre, ett svärdsbeslag, guldsmycke, kamfragment och fibulor. 1: 1.
band med samhällets högsta skickt. Detta bör beaktas när platsens karaktär ska bedömmas.
Det kan nämnas att på ett fält sydöst om gården har en rad uppseendeväckande fynd framkom-mit, de ovan nämnda drakarna och Odenfiguren, ett galthu vud i silver med granatöga samt guld-belagda hängen, spännen och beslag. Föremå-len hör hemma i vendel- och vikingatid och anger såväl kult som prestige (Fig. 11 ). I yngre järnålder var kulthandlingarna, enligt Fabech knutna till stormannens eller hövdingens gård (Fabech 1991 :298 ff.) och möjligen anger denna ansamling av fynd ett sådant förhållande.
Viktlod har framkommit till ett antal av hittills 124 stycken. De har ännu inte bearbe-tats och är bara mycket preliminärt daterade.
Huvuddelen tillhör emellertid yngsta järnålder eller äldsta medeltid. Vanliga former är sfäris-ka vikter med tillplattade poler och kubookta-edriska, ofta med punktmarkeringar (Fig. 12).
118 BIRGITTA HÅRDH
Det är uppenbart att en bestämning och date-ring av viktloden väsentligt kommer att öka det vikingatida materialet. Vikterna visar samma utbredning som fynden från yngre järn-ålder. Det stora antalet vikter bör också vara en indikation på platsens karaktär.
Beläggen för metallbearbetning är mång-faldiga. Här är det viktigt att komma ihåg att metallsökningen inte beaktat järn. För att rätt-vist bedömma metallbearbetning är registre-ring av järnslagg och redskap av järn naturligt-vis nödvändigt. Den är också viktigt att företa reguljära ytinventeringar bl. a. för att söka efter gjutformar, deglar mm. Det här registre-rade materialet består huvudsakligen av metall-klumpar, främst brons, gjuttappar och annat avfall. Till sammanhanget hör en patris i brons för framställning av en variant av Terslevfibulor (Larsson&Hårdh 1998:Fig. 7). Ornamentiken visar en knutornamentik liknande den som
T
/-_
•;,
\ '---= -1
\
\
\ \ \
... . \ \
\ \
-- - I .. \ \
I \
I \
---- ---- I I \
---- ---- //--~
'/ -..,.___...__\
l - . . \ 1~ .
I /i \
. I
~I ;/
~\
I
~!/
~\
/ I
~\
I
~//
II
;/ /! I
\ r.; I :,..:-..:,.. I
I
~I
/\
'{. I
'\I
~
I
\ \I
~
I
\' I
~ \ ) 0 100 200 300 400 500 m
~ I I Uppåkra, folkvandringstid
Fig. 5. De folkvandringstida fyndens utbredning
9 PRELIMINÄRA NOTISER KRING DETEKTORFYND 119
Tabell II. Antalet fynd av några olika kategorier. Tabell III. Några frekventa fibulatyper.
metallhantverk 325 korsformig fibula 22
(smältklumpar, gjuttappar, brons och silver)
näbbfibula 70
sländtrissor, olika material 26
fågelfibula 32
vikter 124
fiskfibula 6
silverföremål, totalt 126
likarmad fibula 43
guldföremål, totalt 13 (vendeltida 22; vikingatida 6)
romerska mynt 10 S-forrnigt spänne 13
arabiska mynt 75 oval spännbuckla 27
(samtliga små fragment) bitsilver
(omyntat silver, främst bleck och tenar) 17 trefilikigt spänne 19
(varav 7 hela)
Fig. 6. Folkvandringstida fynd, fragmentariska fibulor. 1: l,
120 BIRGITTAHÅRDH
L
uppträder på en silverfibula från Yxnarum i Blekinge (Hårdh 1976:Taf. 26:1). Bitsilver och bitguld kan också höra hemma i detta sammanhang. Det är naturligtvis omöjligt dels att datera avklippta bitar av guld- eller silver-stänger, dels att avgöra om det är fråga om råvara till hantverk eller betalnings medel. Bel-äggen för metallhantverk har en vid spridning och motsvarar den för fynden från yngre järn-ålder.
Mynten visar en spridning från romersk järnålder och fram i nutid. Medeltiden
repre-senteras av en uppsättning mynt främst från 12-1300-talen. De förhistoriska mynten förde-lar sig i huvudsak på två kategorier, romerska denarer och arabiska dirhemer. De romerska mynten är nio stycken. Åtta är denarer från andra århundradete. Kr. De består av präglingar för Markus Aurelius, Antoninus Pius, Lucilla och Faustina d.y. Intressant nog finns också ett bronsmynt, svårt att närmare bestäma, bland de romerska mynten. (De romerska mynten har bestämts av Ulla Silvegren). Utbredningen av de romerska mynten är främst koncentrerad till området söder om kyrkan och nätmast öster om den centralt belägna gården. Här finns, som ovan nämnts, en koncentration av mate-rial från äldre järnålder (Fig. 3). Romerska denarer behöver emellertid inte indikera romartida kontext, det finns också goda exem-pel på denarer i folkvandringstida samman-hang (Kromann & Watt 1984).
Dirhemerna uppgår för närvarande till inte mindre än 75 stycken. En stor andel av dem är klippta små fragment. Dirhemerna har en tidig tyngdpunkt. Huvuddelen av de bestämda mynten är abbasider, 42 st, med datering till sent 700- eller tidigt 800-tal. En ummayad har datering 698-719 och åtta samanider tillhör första hälften och mitten av 900-talet. Den yngsta är präglad 959-982 ( de arabiska mynten har bestämts av Gert Rispling). Dirhemerna är spridda över hela det område som givit fynd och har alltså samma utbredning som de ven-del- och vikingatida fynden (Fig. 7 och 8).
Detta talar starkt för att mynten, hela och klippta, legat strödda i kulturlagret och att de inte stam-mar från någon sönderplöjd depå. De olika typerna av dirhemer är också blandade så att äldre och yngre mynt finns i alla områden.
Utbredningen av dirhemer överensstämmer också väl med utbredningen av viktlod. Ett tiotal bitar bitsilver ska sannolikt ses i samband med dirhemerna. Tabell Il ger en allmän över-sikt av antalet föremål i olika kategorier.
En central uppgift den närmaste tiden blir att försöka bestämma alla de föremål som up-penbarligen importerats till Uppåkra. Dessa utgör en högst blandad samling och det kom-mer att krävas en stor insats att försöka spåra paralleller och analysera hur och varför dessa föremål kommit hit. Detta arbete är knappast påbörjat men klart är att det finns föremål från vitt skilda håll. Som exempel kan nämnas två emaljerade spännen, sannolikt av iriskt ur-sprung, ett förgyllt, karolingiskt beslag med växtornamentik, en baltisk fibula, fragment av en korsformad fibula av alamanniskt ursprung och ett gepidiskt relieffspänne (Fig. 13). Det ovan nämnda galthuvudet har kanske sen-sassanidiskt ursprung (förf. vill här särskilt tacka deltagarna i seminariet på Backagården i september 1997. Det var många intressanta och värdefulla upplysningar som kom fram när vi presenterade några av de detektorfynd vi gått bet på).
Det material som framkommit hittills är alltså omfattande. Sett till det samlade skånska materialet har vissa föremålskategorier fler-dubblats. Tabell III visar antalet fibulor som registrerats fram till januari 1998.
Näbbfibulorna, en typisk beståndsdel i kvinnodräkten i första delen av vendeltid, upp-går nu på Uppåkra till 70 stycken. Enligt Ström-bergs registrering 1961 fanns då 20 sådana fibulor från hela Skåne och 0rsnes uppger att det 1966 fanns 92 sådana fibulor, samt 10 förkomna, från hela Sydskandinavien (Ström-berg 1961: 121; 0rsnes 1966: 120).Andelenhar ökat mycket blygsamt sedan 1960-talet.
PRELIMINÄRA NOTISER KRING DETEKTORFYND 121
111
I I
I
I I I
... ...
':...:
. .
.... ·.·.
...
I : • • • : I •
..
: '. ..
'..
. ··:·
--. I .
. . --; . ?-· _;_
h" .._~ • •
'I • • --":::::::-...
/I. {:
;/
i !/
I/
'//1
;/
~I ~~
I
~I I
,.~.
. ..
~.:;.
,•·. - ~ I.: ...
~• I •
. /·· ... ·.
- I : . I ..
I I I
100 200
1-•~
\
--.:_,
\
\
' ' \ \ \
.. \ \
'
\. \
\
\
\
\
\
\
\
~
\
~ ~ ~
'
~ ~300 400 500 m
Uppåkra, vendeltid
Fig. 7. De vendeltida fyndens utbredning.
122 BIRGITIA HÅRDH
•
I I I
Fig. 8. De vikingatida fyndens utbredning.
. I . : . ·: . I
I I
100
- .
\
\
\
\
\
\
\
\
\
\
\
\
~
\
~ '.;::
\
'.;::
200 300 400
Uppåkra, vikingatid
500 m
PRELIMINÄRA NOTISER KRING DETEKTORFYND 123
Fig. 9. Fibulor från vendeltid, 1:1.
Fig. 10. Fragment av vikingatida spännbucklor. 1,5: 1.
124 BIRGITTAHÅRDH
Fig. 11. Drakar, en galt och Oden. Datering yngre järnålder. 1: 1.
Fig 12. Viktlod. 1:1.
Näbbfibulorna från Uppåkra är alltså mer än tre gånger så många som det tidigare kända materialet från hela Skåne.
Trettiotvå fågelfibulor har registrerats från Uppåkra. Från Skåne var tidigare ca 20 exem-plar kända. S-formiga och ovalspännen med två motställda djurfinns hittills bara i 13 exem-plar från Uppåkra. Här är det viktigt att påpeka att sådana fibulor i Skåne i övrigt bara är kända i två exemplar. De mest frekventa fibulatypema är alltså representerade med de största antalen
i Uppåkra medan mer sällsynta former före-kommer sparsamt. Möjligen är detta ett tecken på att det detektorfunna materialet på Uppåkra nu är så omfattande att det, åtminstone till delar, kan ses som statistiskt pålitligt.
Vad kan man dra för slutsatser om platsen utifrån detektorfynden? Materialet är rikligt och mycket varierat. Det täcker kronologiskt hela järnåldern och fortsätter in i medeltid.
Mynt, bitsilver och det stora antalet viktlod talar tydligt för handel. Metallbearbetning har
PRELIMINÄRA NOTISER KRING DETEKTORFYND 125
Fig 13. Importföremål, ring med korsfigur, emaljerad fibula, beslag och två fragmentariska fibulor. 1: 1.
i stor omfattning bedrivits på platsen. En hel del föremål vittnar om externa kontakter och andra föremål kan knytas till prestige och kult.
Inledningsvis berördes frågan om förhål-landet mellan Uppåkra och det närbelägna Lund. Denna fråga är det naturligtvis ännu för tidigt att analysera. Myntfynden från Uppåkra har emellertid en sammansättning som kan ge utgångspunkt för vissa överväganden. De ara-biska dirhemema uppgår nu till 7 5. Dateringar-na är tidiga med tyngdpunkt i decennierna kring år 800. De yngsta är präglade vid mitten av 900-talet eller strax därefter. I de under hundra år väl genomsökta lundensiska kultur-lagren förekommer däremot inte ett enda arabiskt mynt. De arkeologiska dateringarna i Lund sträcker sig tillbaka till 990-talet. Trots de omfattande detektoravsökningarna i Upp-åkra och trots att det kommit fram ett stort myntmaterial från i stort sett alla tider saknas mynt från sent 900-tal och tiden kring år 1000.
De engelska och tyska mynt, som utgör en
126 BIRGITIAHÅRDH
dominerande beståndsdel i de många syd-skandinaviska silverdepåerna från denna tid, saknas helt. Dateringarna från Uppåkra och Lund tycks alltså avlösa varandra eller finns det kanske rentav en tidslucka här? De till stor del klippta arabiska mynten, som tillsammans med annat bitsilver och vikter finns strödda i kulturlagret kan antas tyda på handelstrans-aktioner. Frånvaron av mynt från sista delen av vikingatiden kan tyda på att vissa funktioner försvunnits från Uppåkra, som därefter i käll-materialet framstår som en rent agrar bebyg-gelse. Har Lund övertagit funktioner som tidi-gare varit knutna till Uppåkra? Är Uppåkra Lunds föregångare?
Referenser
Fabech, C. 1991. Samfundsorganisation, religi!1)se ce-remonier och regional variation. Samfunds-organisation og Regional variation. Norden i
ro-mersk jernalder og folkevandringstid. Aarhus.
Fuglesang, S. H. 1991. The axehead from Mammen and the Mammen style. I versen, M. (red.), Mammen.
Grav, kunst og samfund i vikingetid. Jysk Arkreologisk Selskabs Skrifter, XVIII. Aarhus.
Hårdh, B. 1976. Wikingerzeitliche Depotfunde in Siidschweden. Katalog und Tafeln. Lund.
Kromann, A. & Watt, M. 1984. Skattefundet fra Sm9>renge. En nedgravet skat fra folkevandringstid på Bornholm. Nationalmuseets Arbejdsmark 1984 Larsson, L. & Hårdh, B. 1998. Uppåkra - ett
hövdinga-eller kungasäte. Fornvännen. I tryck.
Riddersporre, M. 1996. Uppåkra - en diskussion med utgångspunkt i de äldsta lantmäterikartorna.
Metal996:3.
Stjemquist, B. 1996. Uppåkra, a Central Place in Skåne <luring the Iron Age. Lund Archaeological Review 1995
Strömberg, M. 1961. Untersuchungen zur jiingeren Eisenzeit in Schonen. Lund
0rsnes, M. 1966. Form og Stil i Sydskandinavien yngre Germanske Jernalder. K9>benhavn
PRELIMINÄRA NOTISER KRING DETEKTORFYND 127
r
Centrala Platser- Centrala Frågor, s.129-135.