Krigskommunismens första skede
69 1) Privat äganderätt till jord är avskaffad för alltid
2) Jord kan icke säljas, köpas eller hyras eller på annat sätt avhändas.
3) All jord som ägs av staten, kyrkan, godsägare eller bön-der är konfiskerad utan kompensation och blir nationalegen-dom.
Dessa instruktioner som utfärdades av de församlade depu-terade för bondesovjeterna stå som synes i sin tredje punkt i direkt motsägelse till den klausul i själva dekretet av 26 oktober som konstaterar att böndernas och kosackernas jord icke skulle få konfiskeras. Denna motsägelse avlägsnades i lagen om jord-socialiseringen (19 febr. 1918) där det heter: "All ägande-rätt till gruvor, jord, vatten, skogar och levande naturresurser inom gränserna för den ryska federativa sovjetrepubliken är
för alltid avskaffad." Vad böndernas jord beträffar kan man emellertid säga, att denna socialisering var av rent formell be-skaffenhet.
Enligt de ovan citerade utfärdade instruktionerna skulle rätten att odla jord vara tillförsäkrad varje rysk medborgare som önskade göra det personligen under medverkan av sin familj eller i gemenskap med andra, men blott så länge de voro i stånd att verkligen göra det. Lejt arbete var förbjudet.
Från nationaliseringen voro blott undantagna särskilt högkul-tiverade jordstycken, såsom trädgårdar, planteringar, växthus etc. Odlingsrätten var att basera på jämlikhetsprincip, jorden skulle fördelas mellan dem som arbetade på densamma, efter en norm som bestämdes efter arbetarnas eller konsumenternas antal. Lagen om socialisering refererar här till något som kallas
"arbetskonsumtionsnormen". I instruktionerna rörande tillämp-ningen av lagen, utfärdade 11 mars 1919 vid en tidpunkt då de kommunistiska tendenserna gjorde sig kraftigare gällande, var konsumenten angiven såsom fördelningsenhet. Emellertid
förändrades politiken under 1920, vilket fann sitt uttryck i ett dekret av 27 maj. Då förklarade den allryska centrala exekutiv-kommittén och folkkommissariernas råd i en resolution: "De jordområden som äro intensivt kultiverade (jord på vilken
70
användes mångskiftesbruk, där det kultiverades växter för tek-niskt bruk, såsom lin, sockerbetor, tobak ävensom jord där stora jordförbättringar nedlagts) skulle lämnas kvar i sina nuva-rande ägares besittning, även om det uppstod ett överskott över den fastställda normen, förutsatt att inget lejt arbete begag-nades.
Jämlikhetsidén ifråga om jordäganderätten får en ytterligare understrykning i den ålderdomliga formen, att jorden skall underkastas periodisk omfördelning med hänsyn till befolk-ningens tillväxt och tillväxten av åkerbrukets produktivitet.
Under de första månaderna av sin existens hade sovjetrege-ringen ingen administrativ apparat till sitt förfogande för att genomföra sin agrarpolitik. I verkligheten lades tillämpningen helt i händerna på de lokala myndigheterna, vilka ofta icke följde instruktionerna från högre ort. Det anmärkes därför av Knipozvitch, att den föreskrivna jordsocialiseringen icke genom-fördes i någon nationell skala. Rysslands förvandling till en enda kommun med ofta återkommande omfördelning av jorden på basis av jämlikhet, varom socialrevolutionärerna ofta bru-kade drömma, kunde icke genomföras. I praktiken togs jorden helt enkelt i besittning av de lokala bönderna. Fallen av om-flyttning från provinser med lite jord till sådana som hade mycket jord voro mycket sällsynta. Det som kom i gång lite varstädes var jämn fördelning av jorden inom byalaget, men utjämning av lotterna mellan byarna i samma kommun före-kom mindre ofta. Ännu mera sällsynta voro fallen av utjäm-ning mellan distrikt eller i provinsiell skala ( Proko-powitch, s. 66). Enligt Perschin skilde sig i vissa distrikt de normala lotterna mycket i olika kommuner, ibland 2 till 3 gånger, beroende uteslutande på storleken av godsen i grann-skapet och antalet personer i kommunen. Ojämnhet ifråga om jordfördelningen kunde iakttagas också med hänsyn till olika byar i samma kommun. I ett distrikt i provinsen Smolensk meddelar den lokala jordbrukskonferensen, att i följd av de lokala omständigheterna somliga byar erhöllo fullt ut sin andel, andra hade att distribuera jorden proportionellt, somliga er-höllo bara åkerjord, andra blott betesmark.
Jordbruksinspek-71 tören i ett annat distrikt rapporterar, att somliga byar ha fått 10 sajens per huvud, andra blott 1,5. De förra voro inte i stånd att bruka sin jord och fingo lämna bort en del på arrende utan tillstånd men under tyst samtycke, ty eljest skulle jorden ligga obrukad, medan byarna i grannskapet ännu väntade på sin andel. (Prokopowitch, s. 68.)
Slutsatsen att dra härav är, som det uttryckes av Perschin, att jordfördelningen 1918 knappast kan kallas för någon statsorga-niserad agrarreform. Den representerar snarare en lokal agra-risk självbestämningsrörelse begränsad till distriktets eller kom-munens område.
I allmänhet förekom icke en sådan fullständig nyfördelning av jorden, att även böndernas förutvarande jord ingick i för-delningen (s. k. svart delning), utan man fördelade helt enkelt den överskotts jord som tillkommit genom konfiskationerna.
Emellertid förekom det, att omfördelning^ skedde av jord till-hörande bönder, och under perioden mellan hösten 1917 och våren 1918 blev ett stort antal ruinerade genom partiella om-fördelningar av jorden. Denna rörelse tog emellertid riktig fart först efter tillkomsten av fattigböndernas kommittéer, en av de för nästa period karakteristiska händelserna.
Redan på ett tidigt stadium sökte bolsjevikerna påverka bondeklassen till en kollektivistisk omläggning av sin hushåll-ning. Dels genom att upprätta agrikulturassociationer och jord-brukskommuner (artels), dels genom att grunda sovjetfarmer, d. v. s. stora stats jordbruk. Med någon större styrka kunde emellertid icke dessa idéer göras gällande under den första perio-den, då det allt dominerande intresset var att vinna landsbyg-dens flertal för ett åtminstone passivt stöd för den nya regimen, Vi skola därför också uppskjuta behandlingen av denna kom-munistiska aktion till en senare avdelning. Det bör emellertid anmärkas här, att de idéer som sedermera började tillämpas och som i all synnerhet äro utmärkande för den nuvarande perioden i sovjethushållningen, framträda redan under revo-lutionens första skede.