• No results found

Litteraturvetenskapens epistemologiska kris

Inledning

I detta kapitel ska den epistemologiska krisens begrepp, som i avhandlingens inledning används intuitivt, utvecklas och få en klarare bestämning. Utifrån samtida ämneskritiska texter presenterar jag här ett allmänt utbrett teori- och metodpluralistiskt förhållningssätt inom litteraturvetenskapen. En pluralism som kommer till uttryck i form av en eklekticism, det vill säga en föreställd harmoni av perspektiv, både inom enskilda forskares arbeten men även i form av en ämnesövergripande och allmänt accepterande (åtminstone inte avvisande) hållning till de många perspektivens samvaro i litteraturvetenskapen. Denna accepterade pluralism anses dock av företrädare för en utbredd ämneskritisk ståndpunkt vara hämmande för litteraturvetenskapens förmåga att producera kunskap om sitt objekt. I själva verket bygger de många perspektiv som till synes samsas i litteraturvetenskapen på väsensskilda epistemologiska grundantaganden och varje föreställd harmoni dem emellan kan således endast betraktas som en illusion. Enligt en sådan ämneskritisk hållning försätter pluralismen litteraturvetenskapen i kris. Detta kapitel ämnar framställa krisens specificitet och därmed även formulera det problem som denna avhandling tar som utgångspunkt i sitt sökande efter ett vetenskapsteoretiskt förhållningssätt enligt vilket krisen kan förstås som produktiv. Genom en kritik av kritiken pekar jag här ut en väg mot ett sådant förhållningssätt.

Urval

Litteraturvetenskapen har, som avhandlingens inledning visat, en lång historia av metastudier, ämneshistoriska studier och vetenskapskritik och det är i en sådan tradition som denna avhandling skriver in sig. För att göra en uppfattning om den samtida synen på ämnets kris och de problem som den för med sig och placera in mitt projekt i diskussionen om denna kris har jag i detta kapitel valt att mer ingående undersöka fyra ämneshistoriska, eller kanske snarare ämneskritiska, verk av senare datum. Det handlar om Johanssons Avhandling i litteraturvetenskap från 2003; Michael Gustavssons ”Litteraturteorins expansion.

Svenska doktorsavhandlingar i litteraturvetenskap 1976–1995” i Universitetsämne i brytningstider. Studier i svensk akademisk litteraturundervisning 1974–1995 från 2005; Hanne-Lore Anderssons Doxa & debatt. Litteratur-vetenskap runt sekelskiftet 2000 från 2008; Nordins Humaniora i Sverige från samma år.281 Av flera anledningar har jag funnit dessa vara särskilt lämpliga att gå i dialog med på vägen fram till det krisbegrepp som sedan kommer att omsättas i den fortsatta diskussionen om krisens eventuella produktivitet.

Generellt gällande urvalet kan man säga att det har varit av vikt att författarna till de fyra huvudverken är litteraturvetare eller, vilket gäller i Nordins fall, i alla fall har litteraturvetenskaplig bakgrund. Det är en i grunden litteratur-vetenskaplig situation, starkt knuten till litteratur-vetenskapliga försök att studera just litterära objekt, men som i och för sig måste sägas ha implikationer även för humaniora i stort såväl som för andra vetenskapsfält, som jag ämnar undersöka och diskutera. Diskussionen kommer i vissa fall att kompletteras med ytterligare metavetenskapliga perspektiv, det vill säga att även andra ämneshistoriska, ämneskritiska, vetenskapsteoretiska och filosofiska texter kommer att aktualiseras. De fyra arbeten som nämnts här kommer dock att stå i centrum för detta kapitel.

Den relativt begränsade spridningen vad gäller verkens publikationstillfällen, samtliga alltså publicerade inom loppet av sex år under 2000-talets första decennium, och deras i stort sett gemensamma studieobjekt, litteratur-vetenskapens utveckling från 1960-talet och framåt, vilket även är den mest relevanta perioden i sammanhanget här, ligger även det till grund för valet av

281 Michael Gustavsson, ”Litteraturteorins expansion. Svenska doktorsavhandlingar i litteraturvetenskap 1976–1975”, i Universitetsämne i brytningstider. Studier i svensk akademisk litteraturundervisning 1947–1995 (skriftserien Historia litterarum, nr. 25), red. Bengt Landgren, Uppsala 2005; Hanne-Lore Andersson, Doxa & debatt. Litteraturvetenskap runt sekelskiftet 2000, Göteborg/Stockholm 2008.

dem.282 Trots denna enhetlighet i förhållningssätt och undersökningsobjekt är deras resultat nämligen olika och ibland rent av motsägande. Inte minst vad gäller den litteraturvetenskapliga krisens omfattning och verkan och, kanske än viktigare, gällande hermeneutikens roll i den krissituation som samtliga verk diskuterar, är detta ett faktum. Denna brist på samsyn inom ämneskritiken, trots verkens i hög grad gemensamma ansatser, får krisen att med än större tydlighet framträda som en period av kunskapsteoretisk mångfald. Endast genom en födjupad förståelse av den epistemologiska krisens specificitet, är det möjligt att utveckla en syn på den som produktiv. Denna möjlighet erbjuder dessa fyra texter tillsammans i sina olikheter och detta ligger följaktligen till grund för urvalet av dem.

Om texterna

I det följande ger jag en kort, allmän introduktion av de fyra huvudtexterna. I Doxa & debatt granskar Andersson ett stort material bestående av olika slag av metatexter inom och kommentarer till litteraturvetenskapen,283 detta med avsikt att klargöra vad som är doxa inom litteraturvetenskapen omkring år 2000.284 Andersson beskriver inledningsvis hur hon började sina studier i litteraturvetenskapen under tidigt 1970-tal och hur hon, när hon återvänder på 1990-talet upplever att tiden, ”all ny teori till trots”, verkar ha stått stilla

”samtidigt som det hela tiden talades om litteraturämnets stora förändringar”.285 Denna syn på ämnet kommer att visa sig bjärt kontrastera mot den som åtminstone två av de övriga tre studierna aktualiserar. En diskussion om Anderssons avhandling får inleda kapitlet av den anledningen att hennes framställning i högre grad och på ett mer ingående sätt är deskriptiv av sakernas tillstånd, snarare än kritisk till dem.

Detta gäller bland annat Nordins Humaniora i Sverige, publicerad samma år som Anderssons studie. Nordin tar där ett bredare grepp än Andersson, bland annat då hans ambition är att göra en historik över tillståndet hos humaniora i stort. Dock låter han de ”humanistiska discipliner som [han] genom självsyn är bäst förtrogen med (idéhistoria, filosofi, litteraturvetenskap, historia) […] spela

282 Nordins studie är indelad i tre huvudkapitel varav det första, ”Framväxt”, börjar på 1800-talet men jag förhåller mig i huvudsak till dess andra huvudkapitel, ”Guldålder”, och dess tredje,

”Kris”, som i grova drag undersöker perioden från tidigt 1900-tal och framåt (Nordin, 2008).

283 Andersson, s. 40.

284 Andersson, s. 24.

285 Andersson, s. 7.

en dominerande roll”.286 Nordin finner att svensk humaniora sedan 1800-talet genomgått två faser och gått in i en tredje, en framväxtfas präglad av idealism, en ”guldålder” präglad av konsensus kring humanioras epistemologiska grundantaganden och avslutningsvis en ännu rådande ”kris” präglad av antagonism mellan två vetenskapliga paradigm, ett empiristiskt och ett som är kritiskt till empirismens epistemologiska grundvalar. Materialet för att kunna genomföra en studie av sådan omfattning som Nordins är självfallet mycket stort. Han fördjupar sig i källor av många slag för att ge sin bild av humanioras historiska utveckling. Vetenskapliga monografier, teoriintroducerande och teoretiska verk samsas med inlägg från både svensk och utländsk ämnesdebatt.

Samtidigt tillskrivs även de iakttagelser han själv gjort under sin utbildning och karriär, gällande smått och stort, stor betydelse i Nordins framställning.

Den tredje huvudtexten i min undersökning, Gustavssons ”Litteraturteorins expansion”, ingår i en antologi om litteraturundervisningen vid svenska universitet 1947–1995. Hans studie inriktar sig på en begränsad del av denna tidsperiod för att undersöka vad han kallar den ”moderna teorins” inträde på den svenska litteraturvetenskapliga scenen. 287 En period som i grova drag överensstämmer med den som denna avhandling i första hand intresserar sig för.

Gustavssons första urvalskriterium begränsar materialet till avhandlingar, dels för att antologin i vilken hans text publiceras är inriktad på utbildningen inom litteraturvetenskapen och inte i första hand på litteraturforskningen, dels för att han menar att doktorander i högre grad än seniora forskare är exponerade ”för ämnets trender och nyorienteringar”.288 Således kan man med fördel få syn på hur den ”moderna teorin” i sina olika former först träder in i det litteraturvetenskapliga fältet genom att undersöka just avhandlingar. Vad som gäller för ”modern teori” bestäms hos Gustavsson inledningsvis genom en formell temporal avgränsning. Genom att dra två, till synes, godtyckliga streck i historien, ett vid 1975 och ett vid 1995, fastställs ett urvalskriterium.289 Den

”moderna teorin” är helt enkelt den som introduceras under perioden mellan dessa årtal. Avgränsningen av den ”moderna teorin” från övriga perspektiv inom litteraturvetenskapen är i detta inledande skede alltså formell, men kommer, allteftersom Gustavssons undersökning utvecklas, att tillskrivas mer och mer innehåll och i praktiken att innebära det som här kallats Teori, vilket för övrigt

286 Nordin, 2008, s. 7.

287 Gustavsson, s. 452f.

288 Gustavsson, s. 452.

289 Gustavsson, s. 452f.

också är den innebörd som Nordin tillskriver ordet när han talar om teori i allmänna ordalag.290 Vad som, med Andersson och även med Nordin, kallas en

”strid” inom ämnet,291 mellan ett äldre empiristiskt forskningsideal och Teorin, kommer att bli påtaglig även i Gustavssons studie och allteftersom den utvecklas kommer de stridande parterna att definieras med allt större tydlighet. Således kommer striden, som kommer till uttryck i och med krisen, parallellt att framträda med allt större specificitet hos honom.

Johansson i sin tur är inte ointresserad av striden mellan empirism och Teori, men härleder den till en mer grundläggande och allmängiltig motstridighet mellan ”praktik” och ”teori” som för honom blir krisens signum. Johanssons framställning är endast till en del historisk. Den är i första hand en uppgörelse med konventionell litteraturforskning och dess mest optimerade form av förmedling: avhandlingen, som han menar begränsar den akademiska litteraturtolkningens potential. Den konventionella avhandlingsform som Johansson vänder sig mot präglas enligt honom av ”[t]ron på möjligheten att fullständigt utreda något, att föra en undersökning till ett naturligt slut, föreställningen om att det finns begränsade ämnen och ett vetenskapligt sätt”

och han frågar i förlängningen ”måste inte varenda litteraturvetenskaplig avhandling förhålla sig till, och helst underkasta sig, de antagandena?”292 Denna fråga kan hans avhandling i sin helhet betraktas som ett omfattande och utdraget, nekande svar på. Han är skeptisk till de grundantaganden som han menar att den konventionella litteraturvetenskapen bygger på och försöker hitta ett sätt att förhålla sig till litteratur som kan bryta ned de gränser för tänkandet som han menar att dessa grundantaganden upprättat. En till synes radikal hållning mot vilken en bejakande hållning till avhandlingsgenrens ramar hos till exempel Gustavsson kan ställas: ”En doktorsavhandling bör följa en gängse vetenskaplig mall, med angivande av syfte och metod, teoretiska utgångspunkter till de

290 Denna tilltagande upptagenhet hos Gustavsson vid ”den moderna teorins” innehåll, vid frågor om dess epistemologiska grundvalar och dess plats i litteraturvetenskapen, har påvisats även av Andersson som konstaterar att Gustavsson återkommande kommer in ”på frågan om normen för vetenskapligt skrivande” (Andersson, s. 124). Jag menar att man därmed kan hävda att Gustavssons tal om ”modern teori” i själva verket avser just Teori. Detsamma gäller för Nordins allmänna tal om teori då det framgår att det är just teorier som står i motsättning till den traditionella litteraturvetenskapens epistemologiska grundantaganden, som är explicit eller implicit kritiska av dessa grundantaganden, som blir relevanta för dem. Således uppfyller även de teorier som Nordin i första hand talar om kraven för att betraktas som Teorier i den bemärkelse som framställts här.

291 Andersson, s. 202; Nordin, 2008, s. 137.

292 Johansson, 2003, s. 7.

metoder som tillämpas, referenser och källor, underbyggda resonemang, bestyrkta teser eller slutsatser osv. – dvs. en metodik som i allt väsentligt bygger på den empiristiska vetenskapssynen.”293 Vad är då relevant hos Johanssons avhandling i detta sammanhang? Jo, för att uppnå den gränssprängande antidoxiska tolkningen och bryta med den litteraturvetenskapliga avhandlingsgenrens begränsningar ämnar han utnyttja, snarare än eliminera den spänning som krisen innebär. Johansson laborerar med en till synes mycket liknande spänning som Nordin och Gustavsson. Även Johansson tecknar ämnets sena historia och bekräftar närvaron av en strid inom det mellan två parter som han benämner ”teori” respektive ”praktik”. Medan de tre övriga ämneshistorikerna i detta kapitel föreställer sig endera förhållningssättets nödvändiga dominans och slutgiltiga seger i den strid som utgör krisen är Johanssons förhållningssätt till den dock ett annat. Han uppfattar i viss mån konflikten på samma sätt som de övriga, men söker till skillnad från dem ett sätt att tänka genom den, att gå vidare med konflikten som förutsättning.294 För att kunna göra detta måste han även tänka krisen som något mer grundläggande, för att inte säga allmänmänskligt. Skillnaden mellan den strid mellan empirism och Teori som Nordin och Gustavsson föreställer och Johanssons mellan

”praktik” och ”teori” är att den förra manifesterar sig som en konflikt mellan tolkningar och den senare som en konflikt inom tolkningen av litterära verk.

Hos Johansson flyttar, så att säga, krisen in och blir essentiell för relationen mellan verk och läsande subjekt. Det vill säga att inom varje sätt att förhålla sig till ett litterärt verk, empiriskt eller Teoretiskt, står en mer grundläggande strid mellan ”praktik” och ”teori”. Mer om detta senare. Vad som ytterligare med fördel kan betonas inledningsvis är den skillnad som föreligger mellan Gustavssons begrepp ”modern teori” (här Teori) och begreppet ”teori” som Johansson framställer. I detta avseende är alltså Teorin såväl som empirismen både ”praktiska” och ”teoretiska” verksamheter.

Johansson bejakar konflikten mellan Teoretiska och empiriska förhållnings-sätt i litteraturvetenskapen och hans avhandling är även i sig ett exempel på en pluralistisk praktik. Han finner i kritiken, till vilken det Teoretiska litteraturstudiet brukar förpassas av empiristerna, en för litteraturvetaren avundsvärd förmåga att röra sig mellan verk och verklighet, att ”använda”

litteraturen och ”göra den viktig”.295 Ambitionen att knyta denna förmåga till

293 Gustavsson, s. 539.

294 Johansson, 2003, s. 27.

295 Johansson, 2003, s. 14.

litteraturvetenskapen och att göra spänningen mellan, å ena sidan, Teori och, å andra sidan, det som hos Johansson kallas ”vetenskap” – som i grova drag överensstämmer med den doxiska litteraturvetenskaplighet som här, i enlighet med Nordins terminologi, kommer att kallas empirism – produktiv delar jag med honom. För Johansson är dock den kris som Nordin och Gustavsson härleder till en konflikt mellan väsensskilda epistemologiska utgångspunkter endast ett uttryck för en mer grundläggande konflikt. En konflikt inom varje enskilt perspektiv på litteraturvetenskapens objekt såväl som på sin verklighet i allmänhet, nämligen den epistemologiska konflikten mellan ”teori” och

”praktik”.296 Men mer om denna mer grundläggande konflikt senare.

Av de fyra verk som huvudsakligen studeras i detta kapitel är Johanssons det som syftesmässigt ligger närmast mitt eget. För att utveckla ett produktivt förhållningssätt till krisen vänder sig Johansson i första hand till Theodor W.

Adorno och Gilles Deleuze, som han ställer vid sidan av varandra och jämför med avseende på både överensstämmelser och skillnader.297 Jag å min sida vänder mig till hermeneutiken och Ricœur för att lyfta fram och visa på den produktivitet som krisen redan innebär. I detta föreligger den grundläggande skillnaden mellan mitt och Johanssons arbete: medan Johanssons förhållningssätt till litteraturvetenskapen främst är skeptiskt och, med en krisande pluralistisk praktik, försöker identifiera litteraturvetenskapens gränser för att därefter visa på ett sätt att överskrida dem, är mitt i första hand affirmativt.

Jag är intresserad av vad man, med krisen som den kommer till uttryck i litteraturvetenskapens faktiska praktiker som förutsättning, kan göra och vad som görs inom ramen för det vi kallar och har kallat litteraturvetenskap,298 av för tänkandet produktiva krismoment inom litteraturvetenskapen som vi redan känner den, men som förvisso, genom ökad medvetenhet och reflektion, kanske skulle kunna förstärkas.

296 Johanssons avhandling är alltså inte enbart en lämplig källa för den teoretiska diskussionen här, utan även ett exempel på den typ vetenskaplig pluralism, på den kris vars produktivitet denna avhandling ämnar undersöka. Genom en analys av Johanssons pluralism kan man med fördel exemplifiera den pluralistiska hållning som han, och jag, företräder och visa på dess verkan.

297 Johansson, 2003, s. 28.

298 Johansson, 2003, s. 14, 27.

Disposition

De fyra huvudverken kommer här inte att aktualiseras i någon kronologisk ordning, varken vad gäller deras publikationsdatum eller den tidsperiod de studerar. Kapitlet är i första hand tematiskt och inte historiskt disponerat. Det följer, i kontrast till avhandlingens inledning, inte ämnets historiska utveckling utan försöker snarare framställa en generell struktur i det samtida litteraturvetenskapliga kristänkandet. Genom att låta de fyra huvudverk som här tas upp kontextualisera varandra kan denna struktur göras synlig.

Kapitlet ämnar ge en bild av litteraturvetenskapens epistemologiska kris från flera perspektiv; att kartlägga olika moment i dessa samt att avslutningsvis peka ut en väg mot en möjlig förståelse av krisen som produktiv. Med hjälp av Anderssons avhandling, i egenskap av en i högre grad än de övriga verken deskriptiv framställning av krisen snarare än en kritisk, kommer en inledande förståelse av litteraturvetenskapen som en verksamhet rik på perspektiv, samt den konflikt som kan uppstå när de många perspektiven inte är förenliga, att exemplifieras. Den epistemologiska perspektivrikedom som Andersson finner prägla litteraturvetenskapen, dess pluralism, kommer sedan att teoretiseras och problematiseras med hjälp av Gustavsson som visar att pluralismen förvisso, i fall då de många perspektiven utgår från samma epistemologiska grundantaganden, kan vara funktionell, men att situationen i allmänhet inte är sådan. I dessa fall blir pluralismen enligt honom istället icke-funktionell och problematisk.

Pluralismens problem och möjligheter kommer därefter att belysas genom ett exempel.

Johanssons avhandling är utpräglat pluralistisk, men passar varken in på beskrivningen av funktionell eller icke-funktionell pluralism hos Gustavsson.

Johansson aktualiserar istället en tredje typ av pluralism, en relation mellan epistemologiska perspektiv som gör motsägelserna mellan dem till en dygd, närmare bestämt en dialektisk relation. Det är klart att sådana relationer från ett gustavssonskt perspektiv ska betraktas som problematiska och detta synsätt får stöd av Nordin. I det följande lyfts det förment empiristiska förhållningssätt som Nordin och Gustavsson förespråkar som det mest vetenskapliga och minst motsägelsefulla fram och ges konkretion, såväl som det Teoretiska förhållnings-sätt som de menar är den sanna, empiristiska vetenskapens fiende i en strid om herraväldet över litteraturvetenskapen. En sådan strid, mellan till synes inkommensurabla motparter, ligger enligt Gustavsson och Nordin till grund för litteraturvetenskapens kris, och deras syn på krisen, utifrån det empiristiska vetenskapliga förhållningssättet, utvecklas i det följande. Därefter kommer denna förståelse att kritiseras. I och med Teorins inträde på den

litteratur-vetenskapliga scenen kommer också en väsentligen annan förståelse av krisen att göras möjlig. Med hjälp av Johansson kommer krisen att härledas till en mer grundläggande nivå, till en motsättning mellan ”praktik” och ”teori” inom varje enskild ståndpunkt, den vetenskapliga empiristiska likaväl som den Teoretiska.

Efter Teorins månghövdade kritik av den empiristiska vetenskapssynen kan krisen inte längre förstås som något som kan avvärjas, som man genom att renodla ett epistemologiskt perspektiv skulle kunna undvika. Om de litteraturbegrepp som Teorin erbjuder och det – från dem väsensskilda – litteraturbegrepp som den förment vetenskapliga empirismen erbjuder ska kunna hållas för giltiga inom en och samma litteraturvetenskap, måste krisen betraktas som ett grundläggande villkor för litteraturvetenskapen. Johansson visas här erbjuda en möjlighet att förstå krisen, konflikten mellan epistemologiska perspektiv, som produktiv för tänkandet. Det dialektiska förhållningssätt som han etablerar i den egna praktiken lyfts av honom fram som ett väsentligen nytt sätt att tolka litteratur utifrån de förutsättningar som krisen erbjuder. Det är, som sagt, också möjligheten till ett dialektiskt förhållningssätt, ett förhållningssätt med krisen som förutsättning och som produktivt villkor som jag vill undersöka. Dock menar jag, till skillnad från Johansson, att ett sådant förhållningssätt inte behöver sökas utanför litteraturvetenskapens ramar. Jag menar och kommer i följande kapitel att visa, att studiet av litteratur i allmänhet, under en stor del av sin långa historia, har präglats av kris och under långa perioder också arbetat med krisen som förutsättning. Det vill säga att mångfalden av epistemologiska perspektiv under en mycket längre tid än vad Nordin och Gustavsson hävdar, varit en nödvändig aspekt av studiet av litterära objekt, om än förtryckt och osynliggjord under perioder såsom den som Nordin beskriver som empirismens ”guldår”. Den moderna hermeneutiken, filosofisk såväl som metodisk, målar en relativt entydig bild av tolkningens historia som just epistemologiskt krisande och det är också till de möjligheter till interaktion med litteratur, till tolkning, som hermeneutiken erbjuder som jag avslutningsvis vänder mig i detta kapitel. Där slår jag in på det hermeneutiska spår som avhandlingen därefter fortsatt kommer att följa.

Om mångfalden av perspektiv i litteraturvetenskapen

Autonomt och heteronomt litteraturbegrepp. En konflikt om litteraturvetenskapens objekt

Andersson identifierar i Doxa & debatt en konflikt i litteraturvetenskapen omkring år 2000 mellan vad man skulle kunna kalla ett smalt respektive ett brett litteraturbegrepp. Hon lyfter fram hur litteratur, till exempel med Bengt Landgren, definieras som ”konstnärligt organiserade texter”, det vill säga som texter som låter sig studeras ”som autonoma litterära texter”.299 Det är, om man vänder sig direkt till Landgrens artikel, klart att han står för denna hållning men det bör sägas att han inte framhåller den så dogmatiskt som det riskerar att framstå i Anderssons framställning. Landgren beskriver hur han gärna lyssnar

intresserat på dem som vill studera texten som författarens eller läsarens eller samhällets text. Jag lyssnar eftertänksamt och tålmodigt också på dem som insisterar på att texten är det undermedvetnas text […]. Men jag lyssnar på dem blott så länge de inte gör gällande att texten bara […] kan vara det eller detta.

Alla sådana exklusivitetsanspråk, all sådan dogmatik som utesluter andra perspektiv skrämmer mig.300

Trots dess i övrigt polemiska ton, finner man i Landgrens artikel alltså en inställning allmänt sympatisk till andra perspektiv på litteraturen, en antidogmatik som bejakar pluralismen. Denna eklekticism kommer här att visas vara representativ för litteraturvetenskapens (ofta intuitiva) vetenskapsteoretiska förhållningssätt i stort. Landgrens framlyftande av ”autonoma litterära texter”

som litteraturideal implicerar dock en hypotetisk motparts hållning som Landgren i sin anti-dogmatik må acceptera, men som är väsensskild från det litteraturideal som han själv framställer. Det vill säga en hållning som tänker det litterära verket som heteronomt och gränslöst.301

299 Bengt Landgren enl. Andersson, s. 66f.

300 Bengt Landgren, ”Vad är en litterär text?”, i Litteraturvetenskap. En inledning, red. Staffan Bergsten, (2:a reviderade och utvidgade utgåvan) Lund 2002 (1998), s. 30f.

301 En sådan gränslöshets natur kommer att preciseras längre fram i en diskussion av olika sätt att definiera intertextualitet.

Related documents