• No results found

Producenternas ansvar

In document Sopsortering i en återvändsgränd (Page 18-21)

4. Ansvaret för hushållsavfallet

4.2 Producenternas ansvar

Principerna och målen för avfall och avfallshantering tillkom genom riksdagsbeslut 1995. De bygger på EU-direktiv och är alltså inte endast en svensk företeelse. Avsikten är att producenterna ska ha ett ansvar för att ta hand om det avfall som uppkommer i produktionen. De viktigaste målsättningarna med producentansvaret är att23

– mängden genererat avfall ska minska – mängden deponerat avfall ska minska – energi- och materialsnåla varor ska utvecklas – nedskräpningen ska minska

– mängden miljöskadliga ämnen i varor och avfall ska minska

Producenterna har alltså fått ett ansvar för att ordna ett insamlings-system för delar av avfallet. Däremot ställs inga krav på vilken kvalitet insamlingen ska ha, bortsett från att vissa mål angående volymer ska uppfyllas. Man har inte gett tydliga anvisningar om hur insamlingen ska gå till, till exempel att hushåll endast ska behöva gå en begränsad sträcka med sitt avfall, vilket vore rimligt.

Bristen på precisering av producenternas ansvar är ett allvarligt problem, vilket uppmärksammats i propositionen24. Regeringen påpekar där att producenterna är skyldiga att tillhandahålla lämpliga insamlings-system så att hushållen kan sortera ut sina förpackningar etc. Någon pre-cisering av vad som avses med ”lämpliga” har inte gjorts trots att Natur-vårdsverket har haft möjlighet att göra det, konstaterar regeringen.

Vi vill understryka att det är viktigt att producentansvaret inne-bär ett kostnadsansvar. Kostnaderna för den mark och de lokaler som

23SOU 2001:102 sid 75

24prop. 2002/03:117 sidan 53

behövs för insamling och sortering av avfallet måste ersättas av pro-ducenterna.

Vad omfattar producentansvaret?

Idag finns fem områden för producentansvar: förpackningar av olika materialslag, returpapper, däck, bilar och elektriska och elektroniska produkter. Ansvaret är lite olika utformat, men gemensamt är att producenterna ska ordna system för insamling och återvinning. Idag omfattas cirka 20 000 företag av producentansvaret.

För att det ska fungera i praktiken skapade industri och handel ett antal materialbolag för att hantera förpackningar: Svensk Glas-återvinning, Plastkretsen, Returwell, Svensk Kartongåtervinning och MetallKretsen. De fick i uppdrag att organisera och administrera in-samlingssystem och säkerställa att förpackningarna återvinns. Till-sammans bildade de fem bolagen 1994 en paraplyorganisation För-packningsinsamlingen och REPA-registret som en serviceorganisation.

Regeringen sätter upp mål för återvinning för varje materialslag.

Producenterna redovisar till REPA-registret hur mycket de producerar av varje materialslag samt hur stor del av producerade förpackningar som återvunnits genom insamlingen. Det är den metod med vilken man kan beräkna om materialbolagen uppfyller målen med producentan-svaret. Ett exempel på mål för återvinning är att 70 procent av metall-förpackningarna ska samlas in från hushållen. År 2002 samlades 33 100 ton metallförpackningar in från hushållen vilket motsvarar 62 procent.

De svenska målen är många gånger mer långtgående än EUs mål för återvinning. För metall är EUs mål att 50 procent ska återvinnas år 2008.25 Den 1 juli 2001 infördes producentansvar på elektriska och

elek-troniska produkter. Producentansvaret gäller för det el-avfall som lämnas in när man köper en ny produkt. Detta gäller både industrin och hushåll. Historiskt elektronikavfall från hushållen – dvs de varor som inköpts tidigare – ansvarar kommunerna för. El-kretsen, som hanterar elektriskt och elektroniskt avfall, är ett senare tillkommet materialbolag som numera ingår i paraplyorganisationen.

Produkter som inkluderas i producentansvaret är till exempel spisar, tvätt- och diskmaskiner, handverktyg, trädgårdsredskap, IT-utrustning, telekomutrustning, TV, audio- och videoutrustning, kameror, klockor, spel, leksaker och ljuskällor.

En del elektronikavfall omfattas inte av producentansvar. Utanför producentansvaret finns kyl och frys som även fortsättningsvis ligger helt inom kommunernas ansvarsområde.

Returpapper, dvs tidningar och jourmaler, sköts av Pressretur AB.

Förpackningsinsamlingens uppdrag är att samordna de material-bolagsfrågor som vinner på att samordnas. Det kan enligt Förpacknings-insamlingens hemsida, www.forpackningsinsamlingen.se vara lokala etableringar och drift av återvinningsstationer, kommunavtal samt information om insamling och återvinning av förpackningar.

Regeringen anser26att producentansvaret trots allt till stor del uppfyllt sina syften och inneburit en värdefull koppling mellan pro-dukt och avfallshantering och att det därför bör kvarstå men utvecklas vidare. När det gäller ansvaret för förpackningar anser regeringen att det finns behov av att klargöra att producenterna är skyldiga att samla in allt avfall som utgörs av förpackningar. Detta innebär ingen ändring av miljömålet enligt regeringen.

Man måste nog räkna med att denna formulering av avfallsmålet

25Gemensam ståndpunkt (EG) nr 18/2003 antagen av rådet den 6 mars 2003 26prop. 2002/03:117 sidan 53

i praktiken innebär ökande krav på hushållen. Detta förutsätter att hushållen ges förutsättningar att ta hand om och lämna från sig sor-terat avfall. Så är inte förhållandena idag. Man måste därför enligt vår mening först ordna detta på ett för hushållen godtagbart sätt.

Återvinningsstationer

Materialbolagen ska se till så att det finns återvinningsstationer med insamlingskärl. Intentionerna var att återvinningsstationerna skulle ligga vid köpcentra o dyl. Men på många platser, till exempel i större städer är detta omöjligt. I allmänhet har man tecknat avtal med kom-munerna i deras egenskap av markägare. För återvinningsstationen betalar materialbolagen viss hyra. De ska dessutom hålla rent runt återvinningsstationerna.

På grund av svårigheter att få fram lämpliga återvinningsstationer på kommunal mark i större städer har återvinningsstationerna blivit färre än önskvärt. Detta borde ha lett till att materialbolagen istället försökt hyra utrymmen av fastighetsägare, men detta är mera ovanligt.

Kanske förlitar man sig på att fastighetsägarna i stället ska tvingas att på egen bekostnad i sina fastigheter anordna insamlingsplatser, alltså tvång på fastighetsnära källsortering.

Bristen på återvinningsstationer har blivit ett problem. Idag finns till exempel endast fyra insamlingsplatser för elektroniskt och elektriskt avfall i Stockholm. Enligt vår mening kan kraven på hushållen att sortera hushållsavfall inte få leda till en skyldighet för enskilda att transportera avfall långa sträckor. I Svensk byggnorm från år 1978 utgick man från ett längsta avstånd på 200 meter för hushållens transporter av avfall. Senare undersökningar har bekräftat att detta är en lämplig maxgräns.

Vi menar att bristen på återvinningsstationer måste få till följd att hushåll i flerbostadshus tills vidare måste få ett begränsat ansvar

för sortering av sina förpackningar. På längre sikt kan man överväga mer långtgående skyldigheter.

Återanvändning

Idén när man införde producentansvaret var att en del av avfallet efter sortering skulle ha ett sådant värde att det skulle uppstå en efterfrågan på det sorterade materialet och en möjlighet att avyttra det. Det har dock inte uppkommit sådana marknader för sorterat avfall på det sätt som man hoppades på. Exempel på system som faktiskt fungerar är pet-flaskor, aluminiumburkar och returglas, men i dessa fall bygger systemen på pant.

Förhoppningen att man skulle kunna skapa en kretsloppsmarknad på marknadsekonomiska villkor har alltså – med ett undantag – inte förverkligats. Det enda fallet där återvinningen fungerar på marknads-mässiga grunder är returpapperhanteringen. Avfallshanteringen kan inte i övriga fall betalas av återanvändning av materialet eller av åter-vinning av råvaran.

Producenternas miljöavgifter

Vi har ovan under avsnitt 2.3 tagit upp några aspekter på miljöav-gifterna. Bakgrunden är följande. För att uppnå självfinansiering av hanteringen tas en särskild miljöavgift ut när varan med förpackning säljs. Miljöavgiftens storlek beslutas av producenterna själva. Den ska täcka samtliga kostnader för insamling och hantering. Till kostna-derna hör även markhyra till kommunen för återvinningsstationerna.

En speciell svaghet i systemet med miljöavgifter är att det inte finns någon obligatorisk skyldighet för enskilda producenter att delta i materialbolagens insamling och ta ansvar för materialbolagens verk-samhet. Den som vill kan därigenom avstå från att lägga miljöavgift på den vara han producerar eller säljer.

Ett exempel är följande: Materialbolaget El-kretsens avgift för en större TV är 240 kronor plus moms. Det får man betala hos flertalet TV-handlare för att El-kretsen ska ta hand om och återvinna delar av TVn när den blir avfall. TV-handlarna Onoff och SIBA har emellertid valt att lämna materialbolaget El-kretsen för att kunna sänka priset på TV-apparaterna eller möjligen förbättra avkastningen. Det betyder att El-kretsens verksamhet undermineras. Producentansvarets funk-tionalitet kan därför ifrågasättas. Det bör tilläggas att Onoff och SIBA är skyldiga att ta tillbaka den gamla TVn när man köper en ny TV där.

I de fall som fastighetsägaren ordnar källsortering i sin fastighet förbättras återvinningsmöjligheterna för materialbolagen. Detta är enligt vår mening ett starkt skäl för att en del av miljöavgiften ska gå till ersättning för fastighetsägarens kostnader i dessa fall.

In document Sopsortering i en återvändsgränd (Page 18-21)

Related documents