I det följande syftar jag till att utveckla ett perspektiv på professioner som in- bäddade i sociokulturella kontexter. Jag syftar även till att visa att en aspekt av inbäddningen framträder om vi uppmärksammar vårdprofessioner som för- ankrade i moraliska system vilka i sin tur implicerar en specifik människosyn och som är förankrade i kulturella och sociala värden (se Hasenfeld 13).
En arbetsdefinition som kan tjäna som plattform i mina resonemang kring professioner är den Brante (200) ger, att professioner kan ses som ”bärare av samhälleligt sanktionerade, abstrakta kunskapssystem som ger dem förmågan att utföra handlingar som uppfattas som svåra och värdefulla av allmänheten/ ´klienten`” (Brante 200). Denna värdering av den professionella personens förmåga implicerar ett förtroende. Förtroendet för den enskilde professionelle prövas i mötet med en patient (ibid). Liksom Fransson i denna volym gör, kan man analytiskt skilja mellan begreppen förtroende och tillit, trots att det finns nära historiska kopplingar mellan begreppen som avspeglas i den vardagliga, närmast synonyma användningen av begreppen. Förtroende rör patientens re- lation till (sjukvård)systemet samt till professionsföreträdarens uppfyllelse av sin expertroll inom detta. Tillit, å sin sida, berör den interaktivt skapade inter- subjektiva förståelsen i en viss situation bortom den ram rollförväntan skapar (se Fransson). Vi kan därmed, utifrån Brantes definition som tar fasta på kun- skap och förtroende, ytterligare problematisera innebörden av professionalitet mot bakgrund av samhällets etniska och kulturella mångfald. Definitionen är förankrad i synen på professioner som ett relationellt begrepp. Ming-cheng (200) klargör att perspektivet grundas i tanken att konstruktionen av exper- tis, ”den professionelle”, har en social tillblivelseprocess. Hon skriver vidare att detta perspektiv utgör en länk mellan professionsforskningen och kunskaps- sociologin genom att det belyser hur mötet mellan patienten och den professio- nelle kan förstås i termer av upprätthållande av expertkunskapens gränser.
Begreppet rasialisering eller rasifiering (Miles 13) avser den process som skapar raser genom att
tillskriva vissa biologiska drag social mening trots att det biologiskt sett inte finns raser. Begreppet syftar på användandet av social makt ”by a dominant group to ascribe undesirable characteristics to other groups defined on the basis of physical or cultural criteria” (Vasta & Castles 1).
3
Kunskapen som den professionelle personen stödjer sig på förutsätter en paral- lell konstitution av ”lekmannen”, den okunnige i sammanhanget, som genom sin okunnighet i sakfrågan konstituerar den professionelles expertis vars koder ”lekmannen” dock är förtrogen med (Ming-cheng 200:3). Jag menar att i det mångkulturella samhället finns anledning att anta att många patienter, in- vandrade eller inte, idag besitter en ansenlig kunskap inom samma domän som professionsföreträdaren som de inhämtat på egen hand. Med ökande social
stratifiering, i vilken etnicitet är en dimension, finns det anledning att anta att spannet mellan välinformerade resursstarka patienter och icke- informerade patienter med mindre resurser kommer att öka, även detta längs etniska linjer. Häri ligger en av grunderna till att det mångkulturella samhället för med sig en omförhandling av innebörden av professionalitet jag nämnde inledningsvis. Denna berör således även förtroendedimensionen i förhållandet till patienten/ klienten och de interaktiva vägar på vilka tillit kan skapas.
Av närmare intresse för mig nu, är att den professionelles auktoritet, om än ”omförhandlad”, upprätthålls av en specifik konstruktion av en relation till en ”lekman” vilket sker i det konkreta mötet dem emellan (ibid:22, 3). Ming- cheng menar att i stället för att se auktoritet som beroende av “lekmännens” foglighet, ligger de professionellas legitimitet primärt i en antagen vetenskaplig, objektiv och därmed icke- ifrågasatt kunskapsbas. Detta gör att de är benägna att placera kunskapsproduktion som institution i professionens kärna (ibid: 3).
Vi kan därmed fokusera på kunskap och se den som en drivkraft och som en faktor som påverkar relationen både till patienter och till andra aktörer. Jag
skriver inte om konkreta möten mellan vårdprofessionella och deras patienter men jämväl om vad en grupp yrkesverksamma tandhygienister säger om möten med patienter. Genom att placera den professionella kunskapsproduktionen i en social kontext kan vi uppmärksamma att kunskap skapas, formas och över- förs genom nät av sociala relationer (ibid). Denna syn på de människobehand- lande professionernas verksamhet vill jag, i linje med andra kritiker, ställa i kontrast till de klassiska funktionalistiska professionsteoretikerna hos vilka professionella personers arbete framstår närmast som ”neutralt”. Grunden till ”neutraliteten” var att de bygger sin auktoritet på vetenskaplig kunskap.
Socialstyrelsen påpekar detta förhållande gällande tandvårdens patienter under rubriken Den med-
vetna patienten i en utredning om tandvårdens utveckling (SOU 2002:3). Patienter inhämtar alltmer
kunskaper via Internet. ”Morgondagens vårdgivare måste kunna möta de pålästa patienternas krav på behandling och erbjuda fler alternativ” (ibid:10).
Den professionsteoretiker som starkast fokuserat kunskapsproduktion som professionaliseringens
3 Brante (200) ger ett belysande exempel i Gouldner som får professioner att framstå som ”amoraliska i det att de förnekar traditionella värden till förmån för en tekniskt baserad, rationellt och vetenskapligt grundad reglering och styr- ning av samhällsutvecklingen” (ibid). Denna uppfattning om amoralitet, att människobehandlande verksamheter skulle var frikopplade från moraliska vär- deringar, står således i motsättning till den bild jag tecknar. Foucault, och andra som funnit sin inspiration hos honom, har visat att de vetenskaper som berör människor och deras identitet och handlingar inte kan uppfattas som amora- liska, utan snarare som i allra högsta grad moraliska. Vetenskaper om män- niskan har en normativ ställning eftersom de inom sin verksamhet har att be- stämma ”det normala”. Dock osynliggörs det moraliska i skeendet genom själva förhållandet att bedömningar av människor och deras leverne görs uti- från en vetenskaplig grundval (Beronius 14; Palmblad 10:21). Mats Bero- nius gör en betraktelse över ”de moraliska vetenskaperna”, medicinen, socio- login, psykologin bland andra vetenskaper och skriver:
I den mån moral är något som behandlar det goda och det dåliga hos den mänskliga karaktären eller anläggningen, eller skiljer mellan rätt och fel, mellan nyttigt och skad- ligt, då är alla vetenskaper om människan samtidigt moraliska vetenskaper. Detta blir särskilt tydligt i den mån de kunskaper de producerar samtidigt ger människan, dels vissa förställningar om sig själv, och dels vissa anbefallna förhållningssätt (Beronius 14:1).
Jag vill nu, med Foucault, fördjupa mig på denna punkt. Foucaults mångåriga projekt var att utforska relationen mellan vetande och specifika sociala prakti- ker som utformats historiskt.