Professionernas janusansikte

I dokument Barndomens geografi och platser för nuet (sidor 171-174)

Är förskolepersonal en marginaliserad och stigmatiserad grupp som begränsas i sin identitetsutveckling (Fraser, 2003) eller är de en eta- blerad och erkänd auktoritet med makt att kolonisera världen (Brem- beck, 1992)? Förskolans position påverkar deltagarnas relationer till sig själv, varandra och andra utanför förskolan. Trots en upplevd mar- ginalisering är deltagarna medvetna om att makten är situerad, relatio- nell och kontextuell. I sammanhang där överordnade utövar sin makt upplever de sig som relativt maktlösa, men de anser att de till stor del kan utforma innehållet i verksamheten som de vill. Framförallt i rela- tionen till barnen beskriver de vilken makt de har att påverka:

Jag tror att vi har mer makt än vad vi egentligen tror, både makt att påverka och makt att förstöra. Jag tror att man kan både medvetet och omedvetet släcka ett barn. Vi har väldigt

stor makt, vi kan i princip göra vad vi vill. Vi kan påverka och forma och styra precis hur vi vill, för barnet litar ju på att det som den vuxne säger, det är det som gäller.

Deltagarna kan beskrivas som marginaliserade genom sitt kön och i viss mån sin klasstillhörighet (barnskötarna) men normaliserade ge- nom sin etnicitet, sin ”svenskhet”. I reflexionerna kring makt och kun- skap visar de vilka möjligheter de har att välja uttryckssätt beroende på vem de samtalar med. De använder sig av sitt sociala kapital (iden- tifikation och uppväxtens habitus) och i kontakten med invandrarför- äldrarna väljer de att ta avstånd från det symboliska kapital de tilläg- nat sig under till exempel yrkesutbildningarna. Några deltagare be- skriver detta fenomen som att det finns en dubbel betydelse hos nor- men jantelag; de utnyttjar inte sitt symboliska kapital genom att ”trycka ner folk”, det vill säga de använder sig inte av falsk stolthet som innebär en handling mot den andre (Scheff & Starrin, 2002). Del- tagarnas habitus bibehålls och reproduceras därmed inte endast i nega- tiv mening.

Makten är beroende av vilken sorts kunskap människor besitter och i vilket område en verksamhet befinner sig. All kunskap ger med andra ord inte makt och föräldrar i ett högresursområde är enligt deltagarna inte i lika hög grad avhängiga av personalens inkännande som de i ett lågresursområde. Deltagarnas val att arbeta i ett lågresursområde kan kopplas till identifikation och solidarisering med föräldrarna, men också till en strävan efter utmaningar och meningsfullhet.

Föräldrarnas erkännande har stor betydelse för deltagarna och det finns ingen samhällverksamhet som brukarna är så nöjda med som förskolan (OECD, 2001; Skolverket, 2005). Man kan fråga sig varför dessa höga skattningar inte påverkar förskolepersonalens självförtro- ende. Kanske kan fenomenet förklaras med att rapporterna inte lyfts fram i någon större utsträckning i media. En annan förklaring kan vara att det finns en hierarki i erkännandet (Enö, 1999); arbetsgivarens och det omgivande samhällets erkännande har större betydelse än föräld- rarnas.

Offer är ett begrepp som relateras till passivitet och underordning och teorierna om frihet och ”ond tro” (Sartre, 1983; Berger, 1990) ger en illusion om att alla människor har lika mycket makt att påverka. De könsliga strukturerna är relativt konstanta och deltagarnas vägran att identifiera sig som offer när de konfronteras med begreppet, men ändå i handling kanske bete sig som sådana, är exempel på den ”doxans paradox” (Bourdieu, 1999) som råder; förskolepersonal accepterar till stor del och försöker anpassa sig (Lidholt, 1999) till de återkommande besparingarna inom verksamheten. Att inte acceptera existerande före- ställningar om förskolan och i stället bryta en ond cirkel för att påvisa för sig själv och andra att de inte stämmer handlar nedanstående citat om:

Vi måste slänga det där oket att tycka synd om oss – vi har så stora barngrupper, vi är så lite personal, alltså sådana grejer. Så är det ju, men det är fel att gå och tycka synd om sig själv. Det är inte det vi ska föra fram, för ingen satsar på ett sjunkande skepp. Om man har glädje och stolthet i yrket så kämpar man ju för det i stället. Jag tycker ju precis som alla andra som job- bar i förskolan, visste det är för lite resurser, det är för stora barngrupper. Jag tycker inte annorlunda, men jag tror inte att det är det vi ska snacka om utåt. Utan då ska vi i stället berätta det som vi faktiskt gör med glädje och stolthet. Att detta gör vi, detta är vi experter på och det är ingen som kan knäppa oss på näsan vad gäller detta. Vi ska gå raka i ryggen i stället, det tror jag är det enda sättet att få upp synen på vårt arbete.

Samtidigt som citatet ger uttryck för möjligheten att ändra synsätt och i en förlängning ändra förhållanden, finns det en fara i ett sådant utta- lande. Den kvinnliga dygden att endast tala om det goda kan leda till ny passivitet. Deltagarna visar på det problematiska i att bryta vanor och mönster samtidigt som de betonar hur viktigt det är att ändra tan- kesätt och våga förändra och förändras. Dubbelheten i deras position kommer till utryck när de å ena sidan utifrån en tillit till sitt yrkeskun- nande positionerar sig i förhållande till kollegerna, barnen, föräldrarna och skolan och å andra sidan identifierar sig ur underordnades per-

spektiv med andra underordnande och kritiserar rådande normer i samhället och utbildningssystemet. Det finns en styrka i deras uttalan- den och reflexioner, de ger inget intryck av att vara offer – däremot visar de på en medvetenhet om sin och förskolans position.

I dokument Barndomens geografi och platser för nuet (sidor 171-174)