Man kan fråga sig varför de fattiga och utsatta inte organiserar sig och för fram sina krav i massdemons- trationer. Många i utanförskap har inte förbindelse med traditionell mobilisering. I de flesta europeis- ka länderna är majoriteten av dem som inte röstar i politiska val människor som är mest beroende av välfärdsstatens stöd för sin försörjning (Matthies 2014 s. 11). Det finns dock rörelser som vill synliggöra fattigdomsfrågan i den offentliga debatten. Ett exempel är European Anti Poverty Network, EAPN, som består av frivilligorganisationer och gräsrotsrörelser. Med kampanjer, analys och information vill nätverket öka kunskapen om fattigdom och väcka opinion (EAPN; Seim 2014 s. 175).

I Norge öppnade utsatta grupper Fattighuset i Oslo 1994. Huset fungerar som ett center för politiska ak- tioner och självhjälp samt mat- och kläddistribution. I en aktion 1995 ockuperade bidragstagare klädda i sopsäckar väntrummet till en socialbyrå när tjänstemän hade hänvisat dem till Frälsningsarmén i stället för att bevilja ekonomiskt bistånd. Tjänstemännen kallade på polis som dock inte avlägsnade ockupanterna utan ansåg att de hade goda skäl att finnas där. En organisation för arbetslösa körde med en koja, också kallad Fattighuset, på en släpvagn genom hela landet under valrörelsen 1997 och parkerade den vid par- tiernas valstugor där de höll sina valmöten. Aktionerna lyckades så till vida att frågan om fattigdom kom upp till offentlig debatt; bland annat presenterade Stoltenbergs tillträdande regering 2006 en aktionsplan mot fattigdom. En del av dessa organisationer fick ekonomiskt stöd av regeringen och Oslo kommun och stöddes av fackliga organisationer och kyrkor. Däremot har varken tjänstemän i socialt arbete eller lokala sociala myndigheter engagerat sig i debatten. Trots all publicitet och offentlighet som aktionerna fick har de inte lett till konkreta förbättringar av de fattigas situation i Norge. Mottagare av socialbidrag betraktas fortfarande som passiva, lata och utan motivation att arbeta för sin försörjning. Fattigdom och exkludering

anses vara ett individuellt problem och inte en fråga om som handlar om samhällets struktur (Seim 2014 s. 167 ff.)

Ett svenskt exempel på mobilisering är det s.k. Påskuppropet som under våren 2011 genomfördes som en manifestation i hela landet mot utförsäkringar i sjukförsäkringen. Den initierades av några utförsäkrade, av företrädare för kyrkorna, läkare och andra som i sitt arbete möter utförsäkrade (Dagens Nyheter 2011-04- 26; Kristianstadsbladet 2011-04-11). Det är svårt att se vilken effekt uppropet hade men sjukförsäkring- ens strängaste regler har efteråt justerats något så att allvarligt sjuka kan vara sjukskrivna längre tid än ett år. Den nya regeringen efter valet på hösten 2014 har aviserat förbättringar i försäkringen.

De fattigas protester har dock oftast uppfattats som hot. Vi ska nu se på några sådana företeelser.

Redan i Rom fanns det en rädsla både bland politiker och ordningsvakten för vad de fattiga kunde göra - anlägga bränder och organisera upplopp. De fattiga var en politisk faktor som genom att skrika på Circus Maximus kunde få kejsaren att avskeda ämbetsmän som inte var populära. Upplopp i samband med matbrist och hunger var inte ovanliga. Kejsar Claudius råkade 51 e.Kr. ut för en förargad allmänhet som bankade honom med gamla skorpor när sädestransporten till Rom var försenad (Africa 1971 s. 13). Den uppretade allmänheten kunde råna rika och sätta deras hus i brand. Även om en ”svans” av kriminella kunde följa med i massorna i hopp om att kunna plundra, var det framför allt de arbetande fattiga som tog initiativ till upploppen. De hade inga andra sätt att visa sitt missnöje på och under kejsartiden hade de inte längre något politiskt inflytande. Oftast kvästes upploppen med våld (Africa 1971). Genom att kontrollera sammanslutningar och föreningar ville man förebygga både politisk opposition och upplopp (Hubbard 2005 s. 422-424). Ett annat sätt att stilla oron och förhindra upplopp var de tidigare nämnda gratis sädesutdelningarna.

Det ökande antalet fattiga i 1500-talets städer upplevdes som ohanterbart. Kontroll av de fattiga hade förekommit redan tidigare men intensifierades nu. Det ställdes stora krav på motprestation – arbete blev villkoret för att få understöd och det är det ännu idag för de arbetsföra när de förväntas delta i olika åt- gärdsprogram på arbetsförmedlingen och inom socialtjänsten. Kontrollen skruvades ett steg till när de fattiga tvingades in på härbärgen och så småningom på speciella arbetshus. I viss mån kriminaliserades fattigdomen, toleransen mot att tiggare rörde sig på offentliga platser var obefintlig (Geremek 1991 s. 145 ff.). Det förekom också protester mot orättvisorna. Det s.k. tyska bondeupproret år 1525 var i själva verket en rörelse som uppstod både i städer och på landsbygden i Tyskland, Österrike och i delar av Frankrike. Bland ledarna för upproren kunde vara bönder, predikanter och hantverkare och syftet var inte bara att upphäva sociala orättvisor utan också nå en religiös frihet. Framför allt ville man bli fri från livegenskapen, som för bönderna innebar att de var bundna till jordägarna (Kamen 2000 s. 137 ff.).

Industrialiseringens och urbaniseringens följder på 1800-talet med massfattigdom och protesterna mot den uppfattades också som hot. Till exempel kvästes upploppen 1830 och 1848 i Stockholm med våld. De var direkt inspirerade av revolutionerna i Frankrike med krav på rättvisa och jämlikhet (Stråth 2012 s. 56). I debatten i England framställde de konservativa de fattiga med hänvisning till antikens Rom som lata som bara väntade på gratis understöd (Morley 2006 s. 21 ff.). I Sverige liksom i flera andra länder växte fram en insikt att staten hade ett ansvar och att reformer var nödvändiga för att förbättra förhållanden för de fattiga. De reformvänliga ansåg att om samhället hade accepterat ett kapitalistiskt system, så borde man också ta ansvar för de konsekvenser som drabbade de sämst ställda. Arbetarrörelsen tillsammans med folkrörelserna betonade krav på politisk representation (Stråth 2012 s. 373 ff.).

En form av modern kontroll växte fram med socialpolitiken: att se till att den enskilde skötte sig med boende och hygien och med psykiatrins framväxt även relationerna och den mentala hälsan. Alla de för- bättringar vi har idag med barnavårdscentraler, mödravård, försäkringskassa, arbetsförmedling, företags- hälsovård och folkbokföring har också en inbyggd kontrollerande funktion. Att vara normal blev en norm, alla som kunde tänkas avvika från den kunde bli föremål för olika åtgärder (Foucault 1993 s. 354-357). Samtidigt har kontroll ända sedan antiken, både när det gäller fattigvården och vissa rättigheter, fungerat som ett sätt att fördela resurserna rättvist i samband med organiserad omsorg om de fattiga (Qvarsell 2013 s. 67).

I dokument Att laga revor i samhällsväven : om social utsatthet och sociala risker i den postindustriella staden (sidor 44-46)