Publiken med skyltar (SWS, Moriskan i Malmö).
delsen av denna inramning kan lätt bli övertydlig om man försöker arrangera en show på ”fel” plats. Helena Sixt berättar om ett tillfälle då hon uppträdde i Tyskland, utanför de vanliga etablissemangen, inför en nykter publik som agerade passiva åskådare. Hennes upplevelse är att ”det värsta om de är väldigt tysta är att man känner sig fruktansvärt dum när man står och håller på och tjoar och har sig.” Inom befintliga wrestlingetablissemang är publiken alltid engagerad, men graden av inlevelse kan variera något. En skicklig skådespelare kan ha flera strategier i sin repertoar att hantera olika publiker. Alexandra Frick uppger exempelvis att:
Man ska inte försöka tvinga dem att göra något som de inte vill. Nej, man ska ta det lugnt och acceptera den stämning som är i publiken. Om de är väldigt tysta försöker jag prata mer och ha dialog med dem och bygga mer komik och matchen på det sättet. Om de är väldigt skrikiga då försöker man liksom nära den energin på ett annat sätt och få dem att hänga med hela vägen till slutet.
Upprörd wrestlingåskådare (GBG Wrestling, Trädgår’n i Göteborg).
Som karaktärswrestler kan man således få ökat utrymme för sitt skådespeleri i en lugnare församling, medan andra brottartyper är beroende av mer turbulens i lokalen.
Flera wrestlers har erfarit att även om svenska wrestlingetablissemang lockar en relativt likartad och ofta mer än väl engagerad publik, föreligger vissa skillnader mellan olika etablissemang. ”Malmö är lite mer ironiska och feministiska” och i Halmstad råder mer ”punkkultur”, medan det i Stockholm är ”lite mer kontorsfolk”, uppger Linnéa Runhage. Alexandra har å sin sida istället upplevt Stockholmspubliken som mer ”PK”. En rutinerad wrestlingpublik, med många stamgäster som vet hur man beter sig på en show, är i regel mer benägen att leva ut sitt engagemang än ovana besökare, som brukar vara lite avvaktande och undra om man verkligen får visa fingret och bua ut skurkarna. En återkommande uppfattning är att stämningen är som allra hetast i Göteborg, där wrestlingscenen existerat längre än i övriga Sverige och som rymmer just en sådan erfaren publik.
”Göteborgspubliken är väldigt investerad i produkten och det är kul”, uttrycker
Maria saken med den ekonomiska terminologi som är så typisk för wrestling-jargongen. Wrestlingpublikens ”masspsykos”, som för en utomstående betraktare skulle kunna te sig som oreglerad anarki, har emellertid sina gränser som mycket sällan överträds. Publiken spelar nästan alltid sin roll som åskådare utan att gå över gränsen och handgripligen hjälpa sina favoriter eller försöka ge sig in i ringen. Till skillnad från fotbollsarenorna, där känsloengagemanget med jämna mellanrum kokar över och leder till läktarslagsmål, kännetecknas wrestlinggalorna således av vad Annette Hill (2014; 2015:112ff. samt 2019:23ff.) i flera sammanhang har betecknat som ett ”kontrollerat kaos”.
Även om wrestlingens anarki är kontrollerad och publiken sällan bryter mot förväntningarna på hur man ska bete sig finns ändå enstaka undantag som bekräftar regeln. Det är kanske inte så konstigt att sådana incidenter framför allt förekommer på ställen där ”masspsykosen” är som störst och publiken annars upplevs som bäst. Vissa individer, kanske något överförfriskade, rycks då med så mycket av stämningen att de tar sig då friheter som inte accepteras. Jag har själv bevittnat en händelse i Göteborg då en åskådare under en pågående match hällde ett glas vatten över en wrestler, som svarade med att skalla honom tillbaka.
Alexandra berättar om en annan incident på en show som arrangerades inom ramarna för en hårdrocksgala, där hon som vanligt gestaltade Aya Frick, ”flickan din mamma varnade dig för”:
På Muskelrock var det en kille som grep tag i mig om båda skinkorna och så sa han ”Det var en jävligt horig utstyrsel du hade på dig!” och då blev jag ju helt ställd och arg och jag visste inte om jag skulle så här ”Hallå, vakter, för bort honom!”
liksom. Men då lät jag ju det influera (karaktären Aya) istället, att jag stod och bråkade med honom och blev jätte-jättearg och undrade vad han höll på med och vad han hade för kvinnosyn. /…/ Men det var ett extremfall. De som hade bokat blev jättearga sen och skulle söka upp honom och slå ner honom.
På så sätt lyckades hon lösa situationen utan att falla ur karaktären. En annan liknande incident drabbade Helena Sixt i Göteborg, där en besökare vid ett tillfälle tog sig verbala friheter men fick betala för det:
Någon gång var det en kille i Göteborg som ropade ”Visa pattarna!” ungefär /…/.
Då tycker jag att man har gått över gränsen för det är liksom inte fyndigt, det är bara opassande. Men då gick jag faktiskt ut och slet tag i honom och sa att jag skulle döda honom om han gjorde det igen och då gjorde han inte det (skratt).
Att som kvinnlig skurk tillrättavisa manliga bufflar och samtidigt försöka ådra sig publikens avsky är emellertid en svår ekvation. Reaktionen blev tvärtom den rakt motsatta:
Då var det problem att jag som heel fick super pops för det av publiken. De tyckte ju att det var skitbra liksom. /…/ Då var det ju så att Göteborgspubliken vände sig emot den här killen som en och bara buade ut honom totalt, så det är väldigt skönt att det var den där nivån på publiken.
Sådana händelser visar att publikens aversioner mot heels inte handlar om något äkta hat, utan om en vilja att delta i wrestlingens skådespel och spela sin roll. Och som tidigare konstaterat har kvinnliga wrestlers svårare att ådra sig verklig heat.
Även om de uppträder i skurkroller är publiksympatierna sällan långt borta.
Dessa exempel på publikens inställning visar att det finns gränser för vilka karaktärer som är möjliga att spela inom wrestlingen. För att bli framgångsrik kan man inte utmana och trotsa åskådarnas politiska och moraliska värderingar.
Tvärtom är man tvungen att anpassa karaktärerna och deras narrativa gestaltningar i ringen för att kunna uppväcka de känslostormar som i grund och botten är syftet med all wrestling. En medelklassdominerad publik – som politiskt sett står till vänster om mitten, hyser feministiska sympatier, hyllar kulturell mångfald, har lite fler tatueringar än folk i gemen och gärna lyssnar på hårdrock – är inte beredd att heja på eller bua åt vem som helst. Det är inte bara kvinnliga skurkar som har svårt att få publiken emot sig när de slåss mot män. Karaktärer som företräder minoritetsgrupper förekommer sällan eller aldrig i skurkroller, i synnerhet inte om de spelas av företrädare för majoritetskulturen. En kvinnlig muslimsk karaktär vore således närmast omöjlig som heel. Likaså skulle det vara svårt att tänka sig en homosexuell skurk eftersom en sådan skulle vädja till en homofobi som knappast återfinns hos publiken, som tvärtom älskar att heja på avvikare och normbrytare. Den alkoholiserade polske gästarbetaren Stanislaw von Dobroniak, en typisk underdog och därmed publikfavorit i STHLM Wrestling, blev för några år sedan tvungen att förändra hela sin identitet och bli invandrarfientlig motståndare till brottare med utländsk bakgrund för att kunna ådra sig heat och göra en heel turn. Och om utländska karaktärer ska kunna ådra sig publikens avsky måste de vara danskar, norrmän, finnar eller åtminstone västerlänningar, som socialt sett har samma rang som de inhemska hjältarna.
På samma sätt som publiken föredrar att heja på de svaga fattar den mer än gärna parti mot de socialt privilegierade. Karaktärer med överklassbakgrund är givna skurkar, som exempelvis den konservative översittaren och brexitören Marcus of Man i STHLM Wrestling, som äntrar ringen till tonerna av Isle of Mans nationalsång. Och om muslimer knappast skulle ha accepterats som onda är det inga problem för en manlig kristen fanatiker att spela skurkrollen. GBG Wrestlings kristne trosivrare Levi Petrus, som är en typisk karaktärswrestler, har i Guds namn under flera år jagat kättare och sexuella syndare i ringen. För några år sedan utkämpade han också en fejd med rivalen Bad Buddha, som marknads-fördes som ett ”religionskrig”, där buddhisten med självklarhet representerade det goda medan kristenheten stod för det onda. En sådan uttalat kristen heel skulle förmodligen fungera sämre i det dominerande amerikanska wrestlingförbundet WWE, som också hyst den avskydda homosexuelle skurken Goldust. Men så har dess publik andra sensibiliteter som karaktärerna måste samspela med.
Ibland händer det att wrestlingkaraktärer landar hos publiken på ett annat sätt än det avsedda. Det kan handla om nya rollpersonligheter som först lanseras som heels utan att riktigt övertyga i sin ondska, som därför genomgår face turns och istället börjar spela hjälteroller. Eller så kanske skurkens skådespeleri och gimmicks efterhand utvecklas mot det komiska hållet och börjar vinna sympatier.
Karaktärer med en sexuellt utlevande framtoning ter sig ofta komiska, vilket kan föranleda förändringar i moralisk status. Ett exempel på detta är ”the spray-tanned, pink-clad douchebag” Valentine, som brukar knocka motståndaren med underlivet och koppla grepp om motståndarnas huvud mellan låren och jucka detta i golvet under synbar sexuell njutning. Under flera år spelade han skurkroller medan han utvecklade sin gimmick inför en publik, som efterhand blev så förtjust att han genomgick en face turn och numera matchas mot heels. En sådan utveckling ter sig kanske inte heller otänkbar för Aya Frick.
När åskådarna på detta sätt vänder på karaktären blir deras betydelse för skåde-spelet uppenbar. Publiken engagerar sig med passion och lidelse i kraftmätning-arna och eftersom det rör sig om en lek uppkommer känslorna i stundens hetta.
Wrestlingfansen skiljer sig därför från fotbollspubliken, vars engagemang knap-past är på lek och därför med jämna mellanrum övergår i läktarslagsmål eller konflikter på stan mellan anhängare av rivaliserande lag. I lika hög grad som wrestlingpubliken älskar att älska hjältarna älskar den att bua ut
”The spray-tanned, pink-clad douchebag” Valentine, skurken som har blivit over med publiken (SWS, Moriskan i Malmö).
skurkarna, utan att för den sakens skull känna faktisk avsky inför brottare som gestaltar det onda. Men de inte bara high-fivear faces och visar fulfingrar åt heels.
Ibland lyder de inte förväntningarna utan börjar heja på de onda, vilket tvingar wrestlingarrangörerna att revidera sina manuskript. Publiken sätter därmed gränser för vilka historier och rollgestalter som är möjliga. För att väcka fansens känsloengagemang och få dem att spela med i föreställningen måste man således utnyttja och försöka förstärka deras stämningar och responser. I slutänden utgör publiken karaktärernas bollplank.