- Sofia, nu måste du faktiskt vakna, säger Camilla, de har varit här inne igen. Jag suckar och sätter mig upp. Det är rätt tröttsamt med Camilla s, som inte alls är lika resvan som jag. Bara för att någon tittar in i kupén tror hon att de vill sno våra saker. De letar antagligen bara efter lediga sittplatser och kanske funderar de på om de ska försöka få oss att dela med oss. Vi har tagit hela kupén för oss själva, åtta sittplatser eftersom liggvagnarna är så dyra och vi vill kunna vara ute länge. Hon har redan väckt mig två gånger. Nu ger jag upp. Jag tänder en cigarett.
- Det är de igen, säger Camilla., när två fransktalande killar kommer in. De stänger dörren och sätter sig ner. Jag tror att de är höga på något. Det finns en orolig och stark energi omkring dem. De pratar fort och utan pauser, frågar varifrån vi kommer, vart vi ska, var vi har varit och vi försöker få in svaren i de obefintliga pauserna. Men de vill inte veta något om oss, de vill distrahera och göra oss osäkra. Den ena killen flyttar närmare Camilla.
- Sofia, han tafsar på mig, säger hon.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill gå och hämta hjälp, men jag vill inte lämna henne ensam med båda killarna. Jag får ingen kontakt med henne. Hon har stängt av. Jag förstår henne. Jag skulle ha gjort likadant. Men jag måste bryta den här situationen.
Jag reser mig upp.
- Nu går vi och hämtar konduktören.
Det verkar störa killen som är på Camilla så pass att han släpper henne och hon vaknar till liv igen.
- Nej, det kan vi inte göra, säger hon, då snor de våra grejer.
- Jag skiter väl i våra grejer, fräser jag, medan jag letar efter mina skor, det är väl inte de som är viktigast.
En av killarna blir stående och ser på mig medan jag känner på golvet efter skorna som måste ha åkt in under sätet.
- Qu’est-ce qu’elle a? frågar han Camilla och Camilla säger att jag är blind. Då böjer han sig ner, fiskar upp mina skor och ger dem till mig, sen går de. Vi sätter oss ner igen. Tänk att min synskada ändå kunde få honom att nyktra till, helt otroligt. Men Camilla är inte lättad som jag, hon börjar skaka, först litegrann, sen okontrollerat. Jag blir rädd mest av rent egoistiska skäl om jag ska vara ärlig. Hon får inte balla ur nu. Jag kan inte ta mig hem utan hennes hjälp och vi har ju inte ens kommit till Paris än. Så jag gör mig hård.
- Lägg av, skärp dig!
Och det funkar. Hon lugnar sig och jag ger henne min nystickade, vita tröja. Den är säkert inte särskilt vit längre efter två veckors tågluffande i Frankrike och
Spanien. I morgon ska vi käka frukost i Paris och sen fortsätta hemåt.
Tidigt på morgonen kommer vi fram. Det regnar där vi går och letar efter ett billigt frukostställe. Cigaretterna är slut och ingen av oss vill åka hem. Plötsligt stannar Camilla och böjer sig ner. Jag tror att hon ska knyta sin sko. Hon säger inget förrän vi har gått en liten bit till men då berättar hon att hon hittade en femhundrafrancssedel. Det är inte klokt. Det är som i en saga, säger vi, nu kan vi
stanna i Paris i en natt till. Vilken tur vi hade! Inne på caféet tar vi varsin baguett med brieost. Kaffet är varmt och starkt. Det är fortfarande så tidigt på morgonen att vi är nästan ensamma där inne och denna extra dag som vi har fått känns som en oändlighet av frihet. Ingen av oss vågar prata om det som hände under natten, då skulle magin brytas. Vi låtsas som om det aldrig har hänt. Det enda som påminner om natten är Camillas doft i min vita tjocka tröja.
Sune
- Vill ni ha glögg medan ni väntar, ropade Sune från sitt fönster.
Det var kallt och vi stod ute på Gotlandsgatan och väntade på färdtjänsten som var försenad som vanligt. Vi hade haft möte med kulturutskottet i Synskadades förening och som alltid kombinerade vi det med en middag hemma hos honom. Sune är sådär. Han kan förgylla vilken vardagstråkig situation som helst och han ser alltid lösningar där andra ser problem. Tänk bara på hur det var när jag kom till Stockholm.
Jag kom dit en iskall januaridag efter att ha lämnat Mikael hals över huvud. Jag tänkte bo i mammas lägenhet på S:t Göransgatan och min enda packning var två polletterade resväskor. Ingenting var bestämt utom var jag skulle bo. Jag hade ingen aning om vad jag skulle leva på eller hur jag skulle kunna betala hyran. Jag sökte jobb som jag inte fick och kände mig allmänt vilsen. Någon gång under den första veckan gick min vita käpp sönder. Någon i vimlet såg sig inte för och trampade sönder den. Men det var inte bara att ringa syncentralen och få en ny, som jag trodde. Nej, först måste man bli inskriven och sen måste journalerna flyttas över och sen … Där någonstans gav jag upp och lade på luren. Men en käpp måste jag ha, annars skulle jag inte ens kunna gå utanför dörren.
- Ring Sune, sa en synskadad vän som jag beklagade mig för, han löser alltid sånt där. Säg att det är privat när du kommer till växeln, så kommer du igenom till
honom. Och det fungerade. Nästa dag kunde jag komma förbi och hämta en käpp i receptionen.
Sedan blev vi vänner, Sune och jag, eller kanske inte riktigt vänner. Ibland var han mer som en extra förälder till mig. Bjöd mig på middag eller gav mig lite pengar när mina var slut, lyssnade och tröstade när det behövdes och fanns till hands i största allmänhet. Han blev en trygghet helt enkelt.
Som den gången när jag skulle åka till Sjöviks folkhögskola för att göra
inträdesprovet till musikterapeututbildningen. och Jag hade beklagat mig för honom att jag inte kunde ta mig dit med tåg eftersom jag hade brutit foten i
tunnelbaneolyckan. Då ordnade han så att en av hans söner skjutsade mig dit och hem. Sune var också med på resan. Sönerna hade för övrigt gått på Adolf Fredrik precis som jag.
- Jag funderade starkt på att kastrera dem, brukade Sune säga, för de sjöng så jävla vackert. De brukade reta gallfeber på varandra genom att vissla falskt, berättade han också.
Jag tror det är ett av skälen till att jag gillar Sune, att hans humor är så där drastisk och självironisk som jag är van vid hemifrån, men nu, här i segelbåten är han dämpad. Jag tror inte han sov så mycket i natt. Varje gång jag vaknade hörde jag att han lyssnade på P2 på mycket låg volym och tidigt i morse var han i land och köpte bullar till frukost. Han har fått tillbaka sin cancer. Vi pratar inte om det, men vi tänker på det båda två.
Vi kom hit till Grinda i går efter en vådlig segeltur.
- Jag ser ju rätt risigt, sa Sune, kan inte läsa sjökortet, men jag ser prickarna och jag hittar ju här. Jag hade nog inte fattat att han också har en synskada. Det är svårt att veta hur andra ser, särskilt när de har en del synrester. Resan gick ändå rätt bra, förutom när jag skulle ta rodret en stund för att Sune skulle gå ner i ruffen och hämta nåt. Plötsligt hörde jag någon ropa något och i nästa ögonblick rusade Sune upp på däck och slet åt sig rodret.
Vi skrattade åt vad de i den andra båten hade sagt om de hade vetat att det satt en blind person vid rodret. På kvällen var vi i land och hälsade på Sunes kompisar.
- De går på antabus allihop, sa han, men det trodde jag inte på eftersom de flesta var rätt berusade. Nu på morgonen försökte de få oss att börja festa igen, men Sune sa att det inte går eftersom vi ska i mässan, sen ska vi till Sandhamn har han sagt. Mässan är väl okej, men jag tror inte att jag vill åka med till Sandhamn. Det är så långt ut i skärgården man kan komma och jag är rädd för att vi kommer råka ut för en olycka. Kanske är det det Sune är ute efter, jag börjar nästan tro det. Det är väl kanske skitsamma för honom, men det är det inte för mig. Nog för att jag är äventyrslysten, men det finns gränser. Det är bara det att jag inte riktigt vet hur jag ska avstyra det. Jag har ingen lust att framstå som en fegis. Till slut väljer jag att skylla på kroppen. Jag säger att jag har fått mens och att jag inte alls mår bra och han går med på att vända.
När vi är på hemväg och jag kan slappna av litegrann upptäcker jag att jag är förbannad. Hur fan kunde han dra med mig på den här dödsföraktande turen! Han kanske vill dö nu när han har blivit sjuk igen, inte vet jag, men att försätta mig i den här farliga situationen, det är ett jävla sätt helt enkelt. Men allt det där håller jag för mig själv. När vi kommer fram tar vi en taxi hem och Sune bjuder på middag. Jag känner mig rätt nöjd med att jag lyckades avstyra det här äventyret, men är samtidigt mycket ledsen och besviken över att jag tydligen inte kan lita på Sune längre.
Aborten
- Om du känner att du behöver bryta ihop, så gör det bara. Du måste passa på, för sen kan det vara försent.
Så sa Camilla när jag berättade om aborten. Jag känner inte för att bryta ihop, jag känner bara för att spy.
I förmiddags låg vi här och väntade, tre kvinnor i varsin säng med förhängen runt. Det skulle väl likna nån slags avskildhet, men man hörde ändå allt. Tjejen i sängen till höger om mig hade sin kille hos sig. Han pratade och pratade.
- Du verkar inte känna något, sa han, hur kan du vara så oengagerad. Hon svarade inte och det var nog tur för honom. Jag låg där och lyssnade och blev argare och argare.
Hur fan kunde han! Vad tror han skulle hända om hon vågade känna efter? Lätt för honom att sitta där och känna! På andra sidan rummet stod en ensam säng. Där låg en tjej som tydligen hade gått med på att donera fosterceller till det där
forskningsprojektet om Alzheimer. Forskaren var hos henne och tackade innan de kom med en där grejen som man skulle stoppa in i underlivet. Den såg ut som en tampong, fast smalare. Jag hade också fått frågan om jag ville donera fosterceller. Det var när jag var på ultraljudskontrollen och det var gynekologen som frågade. En oresonlig och irrationell beskyddarinstinkt slog klorna i mig. Ja, det gjorde ont, en krampaktig smärta i mellangärdet, ingen skulle få experimentera med mitt barn. När jag sa nej sa gynekologen att det var synd.
- Annars kunde ju det här varit till någon slags nytta.
Camilla ska komma och hämta mig senare i eftermiddag. De två andra har redan gått hem. Jag har en konstig känsla av att de inte har gjort aborten. Jag minns sprutan och att jag flyttades över i något slags gynstol och nästa grej jag minns är att jag ligger här och att en kvinna sitter bredvid min säng och säger att allt har gått bra. Vad betyder det?
- Men om du får feber måste du komma hit direkt. Jag lägger ett papper här med information.
Något har de gjort i alla fall, för jag har andra trosor än mina egna på mig. De är för stora och av nät. Jag har en binda också, men jag blöder inte. Det är nog det som gör att det känns overkligt. Jag hade föreställt mig mycket blod och mycket smärta. Det hade känts bättre.
- Skaffa aldrig några barn, brukar mamma säga. Varför har jag aldrig frågat henne vad hon menar med det? Det här kommer jag aldrig att berätta för henne. Om
några dagar ska jag tillbaks till musikterapeututbildningen på Sjövik. Är jag en mördare nu?
Det är tidig morgon och vi sitter i åttan, klassrummet där vi har alla
musikterapilektioner. Här har vi även rytmik och musikteori. Det är ett rum som jag gillar med många olika instrument och stora tomma ytor. Man kan säga att åttan är vårt hemklassrum. Det är måndag och jag har varit borta en extra vecka efter sportlovet, influensa har jag sagt till de andra. Anna är vår musikterapilärare. Hon har en glad och lite sjungande röst och hon låter precis som en av pigorna i Fanny och Alexander. Hon har något viktigt att säga idag:
- Jag är med barn igen, ja det blir mitt fjärde, det var nog kanske inte riktigt meningen, men nu är det som det är och från och med i höst kommer ni att få en vikarie. Sen fortsätter lektionen som vanligt. Temat för de närmaste veckorna är fostrets utveckling och spädbarnets förmåga till kommunikation. Det kommer att bli fantastiskt, säger Anna.
Det måste vara straffet, at jag ska sitta här och höra om hur tidigt ett foster kan höra, känna smärta, dofter och se hur Anna väntar på sitt barn, Anna, som tar det så lätt, som är så glad, så mycket mamma. Jag önskar att jag kunde hata henne.
Hamburg
Lägenheten på Dittmar Kohlstrasse är stor. Takhöjden är över tre meter och den enda riktigt trivsamma platsen är köket. I resten av lägenheten känns det nästan som om man befinner sig i en kyrka och på ett sätt gör man det också, eftersom huset till hör Svenska kyrkan. I bottenvåningen finns dels rum dit folk får komma och fika och läsa svenska tidningar, dels ett kyrkorum där vi har morgonböner och
gudstjänster. Mamma och Torgny bor i den här lägenheten, som ligger högst upp, på femte våningen. Jag ska bo här under hösten och hjälpa till lite med
musiklektionerna på Svenska skolan. Egentligen tror jag inte att de behöver någon hjälp och jag kommer inte att få någon lön heller. Jag misstänker att mamma har
fixat det här till mig, men det gör ingenting. Det kommer att bli spännande och ett intyg får jag ju i alla fall och det är alltid bra att ha.
Torgny väcker oss med frukost på sängen varje morgon med Hawaiite som smakar ananas. Jag älskar dessa mornar, särskilt när det är dimma. Då ligger jag där i mitt lilla rum, en före detta jungfrukammare, och lyssnar på mistlurarna. På ett sätt är det konstigt att jag tycker så mycket om det ljudet, ödsligt och ensamt, men kanske beror det på att det är ett helt nytt ljud. Jag har aldrig förut legat i sängen och druckit te och hört den långdragna, låga tonen från en mistlur. Det blir så tydligt att jag är utomlands. Ett annat ljud som är helt annorlunda här är trumpetaren i Michaeliskirche.
Varje kväll klockan nio kommer han ut ur tornet och spelar en psalm. Jag föreställer mig att det är samma person varje dag, fastän jag vet att det inte är det. Varje söndag är det Fischmarkt nere i hamnen. Jag har bara varit där en gång. Det börjar klockan fem på morgonen och det är ett himla liv där, stora, tyska gubbar som tävlar om vem som kan skrika högst och sälja mest fisk. Det finns annat att köpa på marknaden också. Det jag gillar bäst är de hårda karamellerna som kallas salamistenar. De ser ut som kandisockret såg ut när jag var liten, oregelbundna och vassa, ja, som stenar faktiskt, men de här smakar söt lakrits.
När frukosten är uppäten går vi ner till kyrkan och har morgonbön tillsammans med prästen Birger och hans familj. De ber i ett rasande tempo och det låter inte som om någon av dem tänker på vad orden betyder, men det är annorlunda med psalmen vi sjunger efteråt. Det hörs att Birger gillar att sjunga och mamma har oftast hunnit gå igenom vilken psalm det ska bli så att jag hinner lära mig
åtminstone första versen. Ibland tar jag med mig min flöjt och spelar i stället. När morgonbönen är slut går vi ner till allrummet och det är först då som vi får kaffe. Mamma säger att om jag skulle få kaffe till min frukost skulle hon aldrig få med mig ner till morgonbönen och Birger tycker att alla som bor i huset ska vara med.
Klockan tio börjar det komma folk. Paul kommer nästan varje dag och han stannar länge. Han kommer för att dricka kaffe och för att låna pianot. Egentligen har han ingen anknytning till Sverige, men eftersom han en gång var gift med en
norska, tycker han att han hör hit. När han var ung låg han i främlingslegionen och när han blir upprörd över något blandar han tyska, norska och franska i en salig röra. Han rör ihop det när han spelar också. Det är alltid samma stycken av Chopin och alltid i samma ordning, men aldrig hela styckena.
Ibrahim kommer också nästan varje dag. Hur han har hittat hit vet ingen. Han kommer från Egypten och har ett nässkydd på sig som skydd mot avgaserna. Han diskar alltid sin kaffekopp en extra gång innan han vågar dricka ur den. Och så har vi Jorma. Han dyker bara upp då och då. Han har bildat ett politiskt parti där han är den enda medlemmen. Quatsch heter det och det är två viktiga punkter i
partiprogrammet som jag har snappat upp. Det ena handlar om att vi bara får äta fallfrukt. Allt annat är stöld från naturen. Det andra är en, enligt Jorma, fenomenalt bra lösning på sysselsättningsproblemet. Vi ökar produktionen säger han, vi sätter den på max, så kan hälften av människorna producera saker som den andra hälften förstör. Då får alla jobba så mycket de vill.
När fröken Nordström kommer går alla på tå. Hon ringer alltid och förvarnar och förväntar sig att någon ska stå nere vid porten och vänta på henne, helst Birger förstås, men annars får det duga med fru Johansson, min mamma. Ingen skulle komma på tanken att dua fröken Nordström. Hon har bott i Hamburg sen trettiot30-talet och jobbade som lärare i Svenska skolan under kriget. Alla dessa människor hör liksom till familjen på något sätt.
Ibland följer jag med Torgny ut till någon båt. Då har han med sig väskan med filmer och böcker och de på båten byter ut sina gamla mot dem. Det är som ett litet bibliotek. Någon kanske följer med oss in till kyrkan för att ringa hem eller läsa tidningen, men oftast har de färskare tidningar än vi. Det var annorlunda förr, säger fröken Nordström, när båtarna låg länge här och sjömännen fick sin post till
kyrkan.
En av båtarna heter Margot. Den kommer från Donsö och kaptenen pratar en underbar dialekt. Jag har varit ombord och käkat stekt ägg och falukorv där. Jag fick klättra ombord på en repstege som hängde ner från relingen. Det var
En kväll när Camilla är och hälsar på mig sitter vi på den lilla krogen med rutiga dukar på andra sidan gatan och dricker öl. Jag är så glad för att hon är här. Jag har saknat henne och nu sitter vi och berättar allt som har hänt sen sist. Vi har inte pratat med varandra på flera månader. Det är så himla dyrt att ringa mellan
Tyskland och Sverige och det är ingen idé att hon skriver brev till mig eftersom hon inte har lärt sig punktskrift. Brev som någon annan måste läsa för mig blir helt meningslösa. Men nu är hon här och vi pratar och pratar, nästan i munnen på