• No results found

RÄTTSFALL OCH JO-UTLÅTANDEN

(Utöver tidigare nämnda domar NJA 2014 s. 307, HFD 2012 ref. 35, HFD 2011 ref. 13 samt HFD 1987 ref. 123)

4.1. HFD 2014 ref. 50

Frågan i målet rörde huruvida socialtjänsten hade fullgjort sin utredningsskyldighet i samband med beslut om fortsatt vård enl. LVU 2§. HFD konstaterade att det inte fanns några

uttryckliga regleringar rörande vilken utredningsskyldighet socialnämnden faktiskt har när det gäller upphörande av vård enl. 21§ LVU. Det enda som går att juridiskt luta sig mot vid frågor likt dessa är förvaltningsrättsliga allmänna principer, där myndigheter anses ha ett ansvar för att ärenden mellan privatpersoner och myndigheter blir tillräckligt utredda. Vad ordet tillräckligt betyder i detta sammanhang kan inte fastslås på ett generellt plan, utan varierar från fall till fall. I fall likt det aktuella kom HFD fram till att ju längre tid som

förflutit sedan den senaste utredningen, desto högre krav på en fullgod utredning i ärenden om tvångsomhändertagandens upphörande. Socialnämnden har alltså ett långtgående ansvar för den utredning som ska ligga till grund för beslut om vårdens upphörande enl. LVU.

Målet blev återvisat till socialnämnden för bättre utredning.

4.2. Kammarrätten i Jönköping, målnr. 2008-13

Målet rör upphörande av vård enl. LVU av ett syskonpar som omhändertogs efter att mamman varit med i en livshotande brand där pappan var den misstänkte. Pappan friades, men mamman fick så pass allvarliga skador att hon var i behov av daglig assistans.

Föräldrarna skiljde sig efter branden och barnen placerades i familjehem. Efter en tid krävde mamman att vården skulle upphöra, vilket socialtjänsten motsatte sig. Frågan togs upp i kammarrätten.

Barnen uttryckte stor oro vid mötena med föräldrarna och visade heller ingen glädje i samband med dem, snarare tvärtom. Efter mötena var barnen väldigt trötta och bråkiga. De ville alltid att familjehemsföräldrarna skulle vara med vid mötena och sökte kontakt med dem under tiden.

Det gick aldrig att komma till klarhet med vad som egentligen skedde i samband med branden och det rådde oklarheter kring föräldrarnas relation. Barnen har även utvecklat en stark

anknytning till familjehemsföräldrarna.

Förvaltningsrätten beslutade att vården skulle fortskrida. I Kammarrätten kom man fram till motsatsen och beslutade att vården skulle upphöra. I domen skriver man: ”Kammarrätten finner vidare att barnen har ett förståeligt behov av lugn och ro för att kunna bearbeta sina upplevelser, och de kan därför ha svårt för en snar återförening med föräldrarna. Inte heller denna omständighet grundar dock något sådant behov som motiverar vård enligt LVU.

Omständigheten kan därför inte vägas in vid bedömningen av förutsättningarna för

tvångsvårdens upphörande enligt 21 § LVU.”

4.3. JO 1923-2000

År 1992 beslutades det att flickan E.M. skulle omhändertas med stöd av LVU 1-2 §§ då mamman M.M. på grund av missbruk utsatte dotterns hälsa och utveckling för allvarlig fara. Flickan placerades hos makarna B. Efter omhändertagandet var umgänget mellan modern och dottern mycket sporadiskt. Modern fortsatte att missbruka fram till och med 1996 och fick vid flera tillfällen vård för detta. M.M. fick även en son vid denna tid. Den 7 december 1998 beslutade socialtjänsten i Skellefteå kommun att vården skulle övergå till frivillig vård i enlighet med SoL. Ett par veckor senare beslutades att vården skulle upphöra helt, och att E.M. skulle flytta hem till modern igen. Strax efter beslutet inkom anmälningar från kurator på vårdcentralen samt anmälningar från E.M:s gamla skola efter att hon varit där på besök. Den 28 december 1999 beslutade nämnden om bistånd i form av en tillfällig placering av E.M. hos makarna B. där hon tidigare varit placerad. Den 22 februari år 2000, beviljade nämnden bistånd i form av vård i familjehemmet fr.o.m. den 1 mars 2000.

JO uttalade i fallet att det för det första förelåg brister hos socialtjänsten att inte inleda en utredning om huruvida vården skulle fortskrida, då M.M. hade uttryckt vilja att antingen få hem E.M. eller att hon skulle flyttas till ett annat familjehem. Det föreligger en skyldighet enl. SoL 11 kap 1 § för socialtjänsten att inleda en utredning när vårdnadshavaren vill det.

Vad gällde nämndens beslut om att vården skulle upphöra innefattar det sådana bedömningar som JO regelmässigt inte uttalar sig om. Det fanns dock skäl att uttala sig om utredningen som ledde fram till beslutet.

Det framkommer av JO:s utredning att det mellan år 1996-98 har kommit in diverse anmälningar till socialtjänsten om M.M:s skötsel av sonen, samt andra orosmoment kring missbruk. Bland annat hittades M.M. sovandes i en bil, medan sonen skrek och var förtvivlad. M.M. försökte inhandla narkotikaklassade preparat med falska recept. M.M. och hennes man ansågs på grund av olika incidenter behöva hjälp med att hålla sig drogfria.

JO uttrycker kritik i utredningen givet att det inte har gjorts en fullständig utredning av hemförhållandena. Det har bl.a. inte redogjorts för hur förhållandet mellan E.M., M.M. och M.M:s man ser ut. Dessutom hade även utredningar kring M.M:s son gjorts, men det hade enbart lett till beslut om kontaktfamilj. Vidare uttrycker JO att förberedelserna för en återförening mellan E.M. och M.M. allvarligt åsidosattes. Som avslutning på sin kritik konstaterar JO att kommunerna (Orsa och Skellefteå, det skedde en flytt 1998) inte bistod hemmet, framförallt inte E.M., med någon hjälp efter hemflytten.

4.4. Sammanfattande analys

Utredningsskyldigheten är långtgående, men är samtidigt ofullständigt reglerad vid

upphörande av tvångsvård. Utredningarna är relevanta ur den aspekten att stor vikt läggs vid dem när beslutet om barnets fortsatta boende ska beslutas. Är de inte fullgoda är det svårt för socialtjänsten att fatta ett korrekt beslut och beslutet kan då omöjligt sägas ligga i linje med principen om barnets bästa.

Vidare visar Kammarrättens avgörande på att barnperspektivet är helt borttaget vid en bedömning av vårdens upphörande av 21 § LVU. Denna dom går emot Socialstyrelsens råd

som det redogjorts för tidigare i uppsatsen. Ur råden framkommer att barnets vårdbehov ska få vara med och styra, medan Kammarrätten stadgar att barnens behov inte är centrala i frågan. Det går att skönja en motsättning inom barnavården där allmänna råd och domar inte går hand i hand. Det kan skapa problem för socialtjänsten när nivån ska läggas på

utredningarna samt det slutliga beslutsfattandet.

Med andra ord: det råder förvirring kring hur djupgående utredningarna ska vara då det inte är reglerat, vilket JO:s uttalande även visar på. Detta i sig är bekymmersamt. Utöver den

aspekten finns det inre motsättningar i systemet där praxis och allmänna råd inte alltid drar jämt. För att toppa det ytterligare säger praxis att barnets känslor, den subjektiva aspekten i en barnets bästa bedömning, ska lämnas därhän vilket skapar ytterligare förvirring kring hur en utredning ska företas och vad som ska innefattas.