Rättsprincipers ställning i Sverige

Vi har sett att rättsprinciper både kan ha en utfyllande roll i förhållande till den positiva rätten och i vissa fall kan ha en mer självständig och överordnad ställning, t.ex. i Dworkins syn på rätten. Det finns nu anledning att komma in på vilken roll rättsprinciper har i Sverige. Jag ska inledningsvis ta upp diskussionen i svensk rättsvetenskaplig litteratur när det gäller att fylla ut luckor i den positiva rätten, s.k. reservutgångar som domstolar använder sig av, och sedan gå tydligare in på rättsprincipernas roll.

I alla rättssystem som eftersträvar rättvisa är det nödvändigt att säkerställa viss flexibilitet även om förutsebarheten då minskar något. Strömholm framhåller att ett fulländat rättssystem alltid har varit ytterst svårt att uppnå och att det därför alltid har funnits ett antal reservutgångar för domstolarna att använda sig av. Han nämner som reservutgångar ”sedvanan vilken tillerkänns större eller mindre plats som en kompletterande eller korrigerande normkälla,

290 Ibid.

291 Ibid.

292 Honoré T, a.a, s. 5-11. Se också Dahlman som diskuterar på sidorna 97-106 i Rätt och rättfärdigande om resurser från den offentliga verksamheten ska omfördelas från de bättre till de sämre bemedlade från ett rättviseperspektiv.

möjligheten till analogi, generalklausuler och billigheten”.²⁹³ Även Hellner nämner exempel på vad som får betraktas som reservutgångar när han diskuterar i vilka fall bedömningen måste bli fri på grund av att ”det positiva stoftet” inte ger någon ledning, såsom sakens natur, allmänna rättsgrundsatser och importerade rättsgrundsatser från främmande rättsordningar. Hans slutsats är att när det saknas stöd i lag, förarbeten och prejudikat så är domaren hänvisad till allmänna överväganden vilka inte ”kan sammanfattas i någon allmän formel”.²⁹⁴ Hägerström kan också sägas tala om reservutgångar då han redan 1917 skrev att, förutom sedvana, var även teleologisk bestämd laganalogi, lagens anda (rättsanalogi), sakens natur, rättvisa och billighet särskilda rättskällor.²⁹⁵

Det förtjänar att framhållas att Hägerström också påpekade att dessa rättskällor även kunde användas då det fanns en regel som var tillämplig på en rättsfråga.

Det kunde vara fallet när resultatet av en subsumtion skulle komma i ”en alltför stor konflikt med vissa sedliga, ekonomiska eller sociala värden eller med rättfärdighets- och billighetskraft”.²⁹⁶ Strömholm och Hellner diskuterar dock inte användandet av kompletterande rättskällor för de fall det redan finns skrivna regler, men där resultatet av att tillämpa dem av någon anledning skulle kunna uppfattas som obilligt.

Det är alltså tämligen klart att även om rättssystemet betraktas som slutet och enhetligt, måste korrigerande rättskällor ibland tillgripas i rättstillämpningen för att resultatet ska uppfattas som rättvist och förenligt med rättsordningens mer grundläggande mål, så även i Sverige. Exakt när en korrigering behöver

293 Strömholm S., Normer och mål – det normbundna beslutsfattandets särart, SvJT 1976, s.

161-178, s. 172.

294 Hellner, Rättsteori, a.a., s. 117.

295 Hägerström A., Till frågan om den objektiva rättens begrepp 1. Viljeteorin, Skrifter utgivna av Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala 19:2., Almqvist & Wiksells 1917, s. 20-1. För en sentida kommentar, se Mellqvist M., Entreprenadrätten och kontraktsrättens finrum, SvJT, s. 233-265. ”Rättskällor är i praktiken inte hierarkiskt rangordnade på ett sätt som låter sig på förhand och generellt tydligt över- respektive underordnas.

Rangordningen, eller bättre uttryckt samordningen, görs i det enskilda fallet i domsögonblicket. Av riksdagen antagen lag brukar t.ex. rangordnas högt bland

rättskällorna (men nödvändigtvis inte högst). Men det behöver i vissa fall inte betyda annat än att en sådan norm ger tillämparen en mycket vid ram att hålla sig inom. I sådana fall träder andra källor fram och får avgörande betydelse. Sedvänja, lag, förarbeten, rättsfall från Högsta domstolen och doktrin kan i nu angivna ordning utgöra ett exempel på en vanligt förekommande normhierarki. Men det kan aldrig göra anspråk på att vara mer än just ett exempel av ett stort antal tänkbara ordningar.” (s. 238)

296 Ibid s. 22.

göras tycks dock vara en tämligen öppen fråga. Allmänna rättsprinciper som korrigeringsinstrument har sällan lyfts fram explicit i den svenska diskursen. I viss mån kan detta kanske förklaras med den förhållandevis marginella skillnaden mellan giltig och gällande rätt (se avsnitt 2.3 ovan).

Rättsprinciper tillämpas därför inte som sådana särskilt ofta i Sverige, utan de kommer snarare till uttryck i skriven rätt.²⁹⁷ Det går, bland svenska rättsvetare, att skönja en viss motvilja mot en användning av en rättsprincip, eftersom en sådan kan uppfattas som mångtydig, tvivelaktig och alltför detaljlös.²⁹⁸ Det är enligt Schäder snarare en viktig uppgift för lagstiftaren, dvs. riksdagen, att ge uttryck för (och konkretisera) dessa i själva lagstiftningen.²⁹⁹ Det svenska rättssystemet består till största del av skriven rätt och de flesta av de grundläggande rättsprinciperna kommer således till uttryck i regeringsformen eller i andra lagar. Schäder menar vidare att det kan anses vara dålig lagstiftningsteknik att i själva lagtexten endast hänvisa till en viss rättsprincip.

Den exakta meningen och betydelsen kan ofta vara omstridd och att i lagtexten hänvisa till en rättsprincip kan således i sig själv ge upphov till skilda tolkningar.³⁰⁰

Rättsprinciper tycks alltså främst spela en viss roll i svensk rätt i de fall där det saknas lagstiftning, dvs. där det uppstår en regleringslucka. Principer eller allmänna rättsgrundsatser utgör enligt Hellner som nämnts tidigare väsentligen

”analogier från, eller generaliseringar av, principerna i lagstadganden eller prejudikat.” ³⁰¹

297 Schäder G., “General Principles of Law in Swedish Law” i General Principles of European Community Law, Kluwer Law International 2000, s. 213- 16., s. 213. Se också Peczenik A., ”Principerna i det svenska statsskiktet” i Makt utan motvikt – Om demokrati och konstitutionalism, City University Press 1999, s. 109-153, s. 135. Det kan noteras att Dahlman överhuvudtaget inte nämner rättsprinciper i sin redogörelse för rättskällor i sitt kapitel Begreppet rättskälla i Juridiska grundbegrepp, a.a., s. 55 ff. Se även Sterzel F.,

”Legalitetsprincipen” i Offentligrättsliga principer, Iustus 2012, s. 73-95, s. 94, som dock ser en utökad användning av rättsprinciper till följd av Europarätten.

298 Hellner, Metodproblem i rättsvetenskapen, a.a., s. 134.

299 Schäder, a.a., s. 213.

300 Ibid., s. 213.

301 Det finns även rättsgrundsatser där ett sådant stöd saknas så som pacta sunt servanda.

Domaren kan dock i de fall då det saknas avgöranden att härleda rättsgrundsatser ifrån, hämta inspiration från andra rättssystem (Hellner, Metodproblem i rättsvetenskapen, a.a., s.

120).

Jareborg instämmer när han beskriver allmänna rättsgrundsatser inom svensk rätt på följande sätt:

”Även om regelkaraktären är ganska påtaglig på det sättet, att många allmänna rättsgrundsatser har en aura av auktoritet, hämtar de sin vikt som ett led i rationell argumentation från det faktum att de är (föregivet) sanna generaliseringar om vad det finns goda skäl att iaktta vid konstruktionen av gällande rätt. Det finns normalt ingen anledning att säga, att de tillhör systemet;

de tjänar som hjälpmedel vid konstruktionen av gällande rätt. På vissa områden, som ej varit föremål för lagstiftning, kan det dock kanske vara träffande att betrakta dem som del av den gällande rättens system”.³⁰²

Jareborg förklarar också i Festskrift till Frändberg att rättsprinciper ”bör anses vara en underklass av klassen ”regler”, inte något sidoordnat”³⁰³ och vidare att:

”En rättsprincip är alltid en rättsregel. En rättsprincip är alltid en böra-regel. En rättsprincip är således en rättsregel som inte nödvändigtvis överträds om man inte följer den”.³⁰⁴

Slutligen ska nämnas att synen på allmänna rättsprinciper i den svenska skatterättsliga doktrinen väl överensstämmer med den som redovisats ovan. ³⁰⁵

302 Jareborg, Regler och riktlinjer, a.a., s. 409 (min kursivering).

303 Jareborg, Vad är en rättsprincip?, a.a., s. 141.

304 Ibid s. 142. Diskussionen mellan Jareborg och Eckhoff i Tidsskrift för rettsvitenskap 1979-1980 (Jareborg N., Regler och riktlinjer, a.a., s. 385-410, Eckhoff T., Retningslinjer og

”tumregler”, 1980, s. 190-206, Jareborg, Regler och riktlinjer — en replik, 1981, s. 436-444) är belysande för den syn på rättsprinciper som präglar den skandinaviska

rättstraditionen. En skiljelinje i deras diskussion är om man från tvingande regler ska skilja ut tumregler (Jareborg) eller riktlinjer (Eckhoff). Båda placerar allmänna rättsprinciper i respektive kategori. Bakgrunden till denna diskussion var Jareborgs reaktion på Torstein Eckhoff och Nils Kristian Sundbys banbrytande verk: Rettssystemer: systemteoretisk innføring i rettsfilosofien, där författarna bl.a. diskuterar förhållandet mellan

avvägningsnormer och rättningslinjer. Den teori de lägger fram är enligt Peczenik nära besläktad med Dworkins rättsfilosofi (Peczenik, Vad är rätt? a.a., s. 700).

305 En annan sak är som Kjellgren påpekat att rättsprinciper som kontinuitetsprincipen, skatteförmågeprincipen och neutralitetsprincipen kan ligga tillgrund för lagstiftning och därmed även fungera som tolkningsbakgrund vid rättstillämpning. Se Kjellgren J., Mål och metoder vid tolkning av skattelag, Iustus 1997, s. 73. En liknande aspekt tas upp av Gunnarsson som anser att tolkandet av rättsligt material såsom systemprinciper kan ge en mer riktig materiell innebörd av rättsreglerna än vad som kommer till uttryck i

lagstiftningen. Härmed anser hon att rättssystemet öppnas upp för annan kunskap än den som traditionellt tillämpas enligt rättskälleläran, vilket kan leda till ett närmande av EU-domstolens rättskultur där bl.a. ändamålsenliga analyser används. Se Gunnarsson Å., Skatteförmåga och skatteneutralitet – juridiska normer eller skattepolitik, SN 1998, s. 550-559, s. 559.

Enligt Moëll förekommer det en mängd hänvisningar till olika rättsprinciper i den skatterättsliga doktrinen men hon noterar att det sällan tycks föras en diskussion om principargumentens normativitet.³⁰⁶ Persson Österman framhåller att principer kan användas vid tolkning men att de måste ha stöd i det rättsliga materialet. I stora delar är dock det skatterättsliga materialet kasuistiskt och splittrat och det minskar möjligheten att få fram principer.

Enligt Persson Österman innebär detta att en förändring troligen måste ske av det skatterättsliga systemet för att betydelsen av principer vid lagtolkning ska kunna ökas. När det gäller frågan huruvida principer ska ha en större normativt styrka (värde) vid tillämpning av skatterättsliga regler är han mer tveksam.³⁰⁷ Dahlberg framhåller för sin del att flertalet rättsprinciper ofta är så vaga till betydelseområdet att de inte kan tillmätas någon avgörande betydelse. Om de tillerkänns legitimitet i t.ex. lagtext eller rättspraxis är de dock normerande.

Dahlberg tillägger dock att en lagtolkningsprincip som ”in dubio contra fiscum” – att i oklara fall döma till förmån för den skattskyldige och inte till förmån för staten – har avgörande betydelse i enskilda fall.³⁰⁸ Tjernberg framhåller att den vanligaste uppfattningen är att rättsprinciper inte har en självständig betydelse vid tillämpning av skatterätt.³⁰⁹ Tikka har i detta sammanhang givit uttryck för en förhållandevis öppen attityd till användning av rättsprinciper och påpekar att principerna har både en deskriptiv och normativ funktion. Med en deskriptiv funktion menas att rättsprinciper är hjälpmedel för att beskriva och tolka innehållet i gällande rätt medan med normativ funktion menas att en princip används som en rättslig grund i administrativa beslut eller i en domstols bedömning i konkreta fall. Tikka påpekar dock att samma princip kan användas i såväl deskriptivt som normativt syfte.³¹⁰ Han menar därför att en princip kan fungera såväl som en skattepolitisk synvinkel och som ett legitimt argument i ett skatteavgörande.³¹¹

306 Moëll C., Proportionalitetsprincipen i skatterätten, Juristförlaget i Lund 2003, s. 20-21.

307 Persson Österman R., Kontinuitetsprincipens i den svenska inkomstbeskattningen, Juristförlaget 1997, s. 64.

308Dahlberg M., Om principer vid tolkningen av skattelag, SN 2004, s. 664-666, s. 666.

Angående en annan betydelse av denna princip se också Tjernberg M., ”Myten om in dubio contra fiscus” i Festskrift till Christina Moëll, Juristförlaget i Lund 2017, s. 437-448.

309 Tjernberg M., Skatterättslig tolkning, Iustus 2018, s. 126.

310 Tikka K. S., Om principer vid tolkningen av skattelag, SN 2004, s. 656-663, s. 657.

311 Ibid. Tikka påpekar också att vid en indelning av rättskällorna i bindande och tillåtna, kan allmänt taget sägas att principerna närmast hör till de tillåtna källorna, men sådana konkreta fall kan inte uteslutas där lagtillämparen uppfattar en princip som bindande.

Principerna kan också klassificeras med tanke på deras bakgrund. Vissa principer kan betecknas som ekonomiska principer (t.ex. skatteförmågeprincipen och

Sammantaget får rättsprincipers självständiga betydelse i allmänhet anses svag i svensk rätt. Hellner har gått så lång som att anföra att användandet av en specialregel som har deducerats från en rättsprincip är att anse som tvivelaktigt och i åtskilliga fall helt ohållbart.³¹² Han anser att det är skillnad att hänvisa till en sådan princip i okontroversiella fall och att argumentera för den i kontroversiella fall, vilket står i stark kontrast till t.ex. Dworkins resonemang där det är rättsprincipernas betydelse i just svåra fall som framhålls.³¹³ Rättsprinciper kan alltså traditionellt vara vägledande i Sverige t.ex. som tolkningsstöd när den skrivna rätten inte ger klara besked, men någon mer självständig normativ ställning framskymtar inte.³¹⁴

Som kommer att visas nedan har de allmänna rättsprinciperna inom EU-rätten emellertid en annan och inte sällan överordnad ställning i förhållande till annan EU-rätt. Vidare har en särskild EU-rättslig metod utvecklats som måste tillämpas inom hela EU-rättens tillämpningsområde om EU:s målsättningar ska kunna uppnås, alltså även när unionsrätten tillämpas inom ramen för nationell rätt.