Av Mattis Gustavsson
Mattis Gustavsson beskriver filmarbetet inom Lilla arbetslaget och gör jämförelser mellan olika mål och olika förhållningssätt man kan ha under arbetet.
Efter att ha arbetat två hela arbetsdagar med att samla alla filmer som har gjorts på Backaskolan under läsåret 2000–2001 på videokassett så slår det mig hur mycket som har gjorts. Över femtio titlar blev det till slut (några filmer är visserligen mer som experiment än filmer att visa upp). Inte minst har de yngre barnen gjort en hel del film. Alla filmer har inte gjorts med hjälp av ordinarie pedagoger. En hel del filmer har gjorts med hjälp av studenter, praoelever eller praktikanter. Några animationer har även gjorts av barnen själva.
Under projektets gång har filmkamerorna använts till mycket. De har använts till att animera, göra stumfilm, spelfilm och musikvideor. De har använts till dokumentation (av exempelvis skolarbete, studiebesök och eve- nemang) och till videolek. De har använts av samtliga pedagoger under studiedagar och kvällstid. Under dessa tillfällen har pedagogerna själva fått prova på att filma. Filmer har blivit till både under skoltid och fritidstid. Men om en film påbörjades under skoltid (i Lilla arbetslaget) slutfördes den nästan alltid där och om en film påbörjades på fritids arbetade man aldrig vidare med filmen under skoltid. Det kunde vara intressant att se om det
finns en skillnad mellan de filmer som gjorts i skolan respektive på fritids. Jag är tveksam till om det finns några markanta skillnader men tycker mig se att det är vanligare att filmarbetet på fritids rör en mindre grupp barn. I skolan och i förskoleklassen har vi i vanliga fall också jobbat med smågrup- per, ofta bara tre barn åt gången, men arbetet med film har involverat en större grupp barn, ofta hela klassen.
Arbetet med film på fritids bygger i större utsträckning på frivillighet än när man arbetar med film i skolan. På fritids kommer barnen med en förfrågan och ett förslag på vad man skulle kunna göra och ramarna för vad filmen är tänkt att bli är ofta vida. Men det finns ramar, antingen ge- nom att barnen sätter dem själva genom att till exempel säga ”Vi vill göra en actionfilm med gangsters” eller genom att den vuxne säger att ”De som vill kan göra en Halloween-skräckis” för att sedan tillägga ”Det är ni som bestämmer innehållet”. I skolan har ramarna också varit vida och innehål- let i filmerna har nästan alltid byggt på barnens idéer, till exempel då de gjorde filmer om blodet eller då barnen i en grupp skulle hitta en anledning till att de kom för sent i För-sent-filmen.
Ibland har filmarbetet varit knutet till skoltemat, som när det gäller ”Kroppen”, ibland har det varit ett alternativ på ”Väljardagen” och ibland har det varit ett sidoprojekt som när det gjordes animationer som handlade om båten Narnia (tyvärr har skolan inte kvar material från dessa animationer). Vid några tillfällen har vi lyckats integrera film och rörliga bilder i den ”vanliga” undervisningen. Exempel på detta är Filmen om
blodet, Kameran Ögors Ögonblick, Animerade filmer om blodet eller
mina egna tappra försök att låta eleverna göra bokrecensioner framför en videokamera istället för på papper i ”läsgruppen”. Under ”Signaltemat” (som rörde förskoleklassen till femman) integrerades också film och rör- liga bilder på ett bra sätt i ett skoltema. Alla barn var i samband med ”Signaltemat” med om att göra film. Dessa filmsekvenser skulle handla om ”vad som kan ses som signaler”.
Förskoleklassens film Den försvunna plånboken är ett annat exem- pel på när filmarbetet har varit en naturlig del under skoltid. Då var det ”Film” som var skoltema och som i sig involverade annat än bara produk- tion av själva filmen. Här blev det tydligt att film är ett språk, men att detta språk också är en mötesplats för en mängd andra språk. Det låg nära till hands att koppla drama, narrativ kunskap (hur man berättar en historia från början till slut) och inte minst ljud till filmarbetet.
Filmprojektet har betytt olika saker för olika pedagoger. Det är olika hur mycket man har tänkt och formulerat sig kring målen med projektet. För mig har målen formulerats först efter hand. Och när målen formats under tidens gång har de samtidigt blivit ”det som har varit meningsfullt med projektet”. Därför tycker jag att målen är lämpliga att ha med även i tillbakablickandet.
Jag tänker mig att det har funnits flera mål med att föra in film och rörliga bilder i Lilla arbetslagets arbete. Ett centralt mål har varit att skapa ytterligare möjligheter för lust i lärandet. Min erfarenhet är att filmmediet är ovanligt lockande bland de yngre barnen. Många vill göra film och många vill göra film ofta. Det är inte ovanligt att barn på fritids kommer och frågar om de inte kan få göra film. Även i skolan kommer förfrågningarna. På fritids har det ibland spontant bildats planeringsgrupper utan någon vuxens initiativ. Vissa grupper har börjat göra cut-out-figurer och andra har spånat noggrant kring miljöer, upplägg och historia. Detta har vi varit dåliga på att ta tillvara. Var kommer barnens lust ifrån? Borde vi vara mer varsamma om denna lust när vi tar in filmkameran i skolan? Blir det efterhand så att barnen förstår att även filmen kan användas ”på skolans vis”? För en kille i åttaårsåldern spelar det säkert stor roll om han håller i en filmkamera eller i en målarpensel och det är förmodligen helt andra saker han skulle vilja göra med en videokamera än med en pensel. Motivationen är inte helt frikopplad från de verktyg man använder.
Ett annat mål har varit att på sikt skapa kritiska och demokratiskt aktiva elever. Hur gör vi det idag? Vi lever i en tid där vi möts av bilder vart vi än vänder oss. Bildflödet har blivit en allt mer betydelsefull källa till information. Bilden hävdar sig ofta på bekostnad av den verbala kulturen. Vad innebär denna ökade bilddominans? Ur demokratisk synvinkel borde det få till följd att skolan hjälper eleverna att ta en aktiv roll i det totala bildflödet. Elever borde också ges möjlighet att bättre förstå och kritiskt granska till exempel nyhetsreportage, musikvideor, reklam och långfilmer. En väg till bättre förståelse är att göra film själv. Genom att eleverna själva får uttrycka sig med rörliga bilder borde medievärlden framstå som mindre absolut och auktoritär eftersom eleverna förmodligen bättre förstår hur en film blir till. Andy Hargreaves skriver i sin bok Läraren i det postmoderna
samhället att ”utmaningen för läraren i klassrummet är att komma fram till
hur man ska förhålla sig till bilderna och teknologin i den postmoderna världen utan att man kastar ut den kulturanalys, den etiska bedömnings- förmåga och den eftertänksamma reflektion som dessa hotar att tränga undan”. (sid 93)
Det finns ytterligare en aspekt på demokrati när det gäller filmarbete i skolan. Film är oftast gruppens uttryck. Det är många som är delaktiga i hur filmen utformas. Det handlar om den samlade styrkans uttryck. Filmar- bete är på så sätt en sinnebild för grupparbete, men ett grupparbete där inte alla gör allt. Istället är det ofta lämpligt att barnen får olika roller, till exempel regissör, skådespelare etc. Man behöver inte forcera fram en lösning för att många ska jobba ihop om en sak. Det har varit intressant att se hur ofta vi faktiskt har lyckats lyssna till allas idéer och samtidigt låtit olika idéer nötas mot varandra i en demokratisk process. Ett exempel på hur det kan gå till är när man skulle bestämma innehållet i filmen Söker
efter graven:
Lisa (7 år): ”Jag tycker att någon ska drömma alltihop, att det är någon som drömmer det hemska i filmen.”
Per (8 år): ”Nej det är ingen bra ide.” Dennis (7 år): ”Nä, det är det inte.” Fia (6 år): ”Nej!”
Lisa kommer med en ny idé: ”Jag tycker han drömde det, men sen visar det sig att han ändå inte drömde det, utan att det händer i verk- ligheten sedan.”
Alla: ”Jaaa!!!”
Ett viktigt mål med filmarbetet i skolan har varit att göra barnen till med- vetna tittare, främst genom att barnen får göra egen film, men också ge- nom att de får se och diskutera andras filmer. Tyngdpunkten har definitivt legat på ”att göra egen film” i Lilla arbetslaget. Förhoppningsvis förstår barn bättre hur en film kan vara gjord om de gjort film själva.
Man kan undra hur mycket barnen kopplar filmarbetet i skolan till tv- tittandet hemma i soffan. Visst måste de väl göra det ibland?! En flicka i förskoleklassen frågade i en diskussion om världen var svartvit på den tiden när Charlie Chaplin-filmerna spelades in. I samma diskussion und- rade ett annat barn om skon som Chaplin åt i filmen Guldfeber var riktig. Något barn sade att skon nog var gjord av lakrits. Ett annat barn var över- tygat om att skon var riktig. På detta sätt måste väl barn ifrågasätta filmers beskrivning av verkligheten. Samtidigt är det intressant hur starkt film- mediet är. Jag tänker på en sexårig flicka som spelade huvudrollen i skräck- filmen Söker efter graven och som, trots att hon varit med i filmens alla tillverkningsled, blev uppenbart rädd när hon såg sig själv i vissa scener.
Att visa att skolan tar filmspråket på allvar genom att befatta sig med det redan i förskolan har varit ett annat viktigt mål. I stort sätt alla språk tar lång tid att lära sig. Man kan inte uttrycka sig särskilt fritt med ett språk som man inte behärskar, tanken stöter på hinder. Precis som pennan är videokameran ett språkverktyg. När man har lärt sig att skriva med penna tänker man inte längre på pennan utan på vad man skriver. Men tekniken
står i början som en barriär för möjligheten att uttrycka sig. Utan teknik inget hjärta. Okunskap om hur tekniken fungerar är ett tröghetsmotstånd som kan liknas vid analfabetens försök att tillägna sig skrivkonsten. Det vore inte konstigt om man i början är fokuserad på mediet i sig och på en lek med kameran, en slags kladdperiod. Detta har femman tillåtit sig, vad jag förstår. Har Lilla arbetslaget det? Bara sporadiskt någon gång på fri- tids. Är det bra? Jag vet inte. Har vi besparat barnen ofruktbara ”trial-and- error-försök” där de mest gör om samma misstag igen och igen? Hur har vi tänkt? Tänker vi att det ändå inte hade blivit något av deras fria försök? Tänker vi att varken barn eller vuxna orkar se sådana ”fria” inspelningar? Skolklasserna i Lilla arbetslaget har haft ett resultat i sikte under allt filmar- bete. Med hjälp av en pedagog har barnen undvikit att göra de mest vanliga och mest retliga misstagen. Barnen har varit aktiva under inspelningarna och har bland annat provat på att sköta videokameran, men hela tiden under en målmedveten ledning. När Lilla arbetslagets förskoleklass gjorde animationer var det mycket ”prova sig fram” och ”trial-and-error”, till skill- nad från i skolklasserna. Det finns en viss skillnad i hur vi har gått tillväga, men jag vet också att man inom till exempel förskoleklassen har arbetat på olika sätt vid olika tillfällen. Delvis beror den målinriktade vuxenledningen inom Lilla arbetslaget på att barnen är för små för att kunna ta ansvar för en dyr videokamera, men skulle vi ha valt en annan metodik ändå? Jag vet inte. Frågan är om jag som pedagog orkar se alla misstag som görs. Har vi tid? Vill jag inte ingripa och visa hur man egentligen gör? Det är inte en enkel problematik. Nästa år är det tänkt att vi ska ha ett permanent animeringsrum på skolan. Här tänker jag mig att det kan bli mycket ”prova sig fram i lugn och ro”, inte minst för barnen i Lilla arbetslaget.
Har vi uppnått de mål vi satt upp? Vi har i alla fall verkat för dem, medvetet eller mindre medvetet, under hela projektet och jag tycker att jag har gett exempel på hur. Många mål går inte att avverka som låtar på en repertoar utan är naturligtvis strävansmål.
Till sist några ord om den eftersatta redigeringsfasen, som är så viktig för förståelsen av att göra film. De yngre barn som provat på att vara med i redigeringen har tyckt att denna fas i skapandet har varit tung och lång- sam. Några barn har under mer lekfulla förhållanden och utan vuxenstyrning fått jobba med redigeringsprogrammet i datorn och då har de tyckt att det varit roligt. Jag tror att det är den vuxnes noggrannhet, och medvetenhet om vad som uttrycks i klippningen, som fått barnen att tröttna. Hade bar- nen fått bestämma hur filmerna skulle redigeras hade filmerna sett helt annorlunda ut. Kanske borde vi låta barnen klippa mer själva, men utan att lämna dem helt fria från styrning. En kommenterande och problematiserande vuxen kunde ha funnits i bakgrunden. Ett sådant arbetssätt skulle förvisso blivit oerhört tidsödande och krävt att en vuxen hela tiden funnits till hands. Men det hade varit intressant att pröva.