”Take care of the sense, and the sounds will take care of themselves” Lewis Carroll, The Annotated Alice Det tycks på många håll råda en slags konsensus om att en poesiuppläsning utöver en allt viktigare institutionell, distribuerande, funktion också – på gott och ont – fungerar som ett slags korrelat för hur dikten kan uppfattas och förstås. Dikten öppnar sig helt enkelt för läsaren/åhöraren/åskådaren då den realiseras vokalt. I ”Exkurs 2” (ovan) problematiserades detta oft a förekom- vokalt. I ”Exkurs 2” (ovan) problematiserades detta ofta förekom-mande synsätt genom att med hjälp av Garrett Stewarts metodik lokalisera en läsart som placerade sig någonstans mellan tyst- och högläsning. ”Exkurs 2” sökte efter en läsart i vilken det gick att förstå dikten också via en tyst läsprin-cip. Den moderna poesiuppläsningen har inte (om man väljer att följa Stewart) ensamrätt på den typ av ljudande betydelsealstring – ’ljud-symbolism’ – som ofta hålls fram som ett avgörande moment i hur dikten skapar sin mening.
Tron på att en dikts ljudeffekter är betydelse- eller meningsskapande bygger på antagandet att språkljuden är motiverade och inte arbiträra, något som för många i sig långt ifrån är någon självklarhet. Mladen Dolar frågar sig: ”The word as a signifier, the word as a sound object: how do we think
them together?”300 Ferdinand de Saussure hävdar som bekant och med emfas att ”det språkliga tecknet är godtyckligt”. Han skriver: ”Begreppet ’syster’ är inte förbundet med något inre band med den ljudföljd s-ö-r, som fungerar som dess uttryck i franska”.301 Saussure tillmäter inte ens olika typer av utrop eller onomatopoetiska ord någon avvikande betydelse i sitt hävdande av tecknets godtycklighet. ”Onomatopoetica och utrop är av sekundär betydelse och de-ras symboliska ursprung delvis tvivelaktigt”, skriver han.302 Detta perspektiv tar således kraftigt avstånd från de hisnande utläggningar Sokrates och Kratylos presenterar i dialogen Kratylos. Sokrates säger i Platons text:
Själv gillar jag också att namnen är så lika tingen som möjligt, men jag fruktar verkligen att detta fiskande efter likhet blir väldigt jobbigt, som Hermogenes säger, och jag fruktar att man förutom detta måste tillgripa det där tarvliga hjälpmedlet – överenskommelsen! – för namnens riktighet.303
Trots Sokrates våndor lyckas han fiska upp ett imponerande antal exempel på där namnet faktiskt stämmer överrens med tinget, där ”de passande bokstäverna är de som liknar tingen”.304 Uppfattningen om språket som ett arbiträrt system blev en dominant i den tal- och språkreform som humanismen och reformationen i en parallell rörelse drev fram under 1500-talet. Aristoteles tankar om språket, om namnet som ”ett talat ljud som fungerar som ett tecken enligt överenskom-melse” blev enligt Thomas Götselius ett ”nyckelställe i 1500-talets diskurs om diskursen”. Han skriver: ”Utsagan om språket som ett arbiträrt system repeteras således gång på gång under 1500-talet”.305 Middletons försök att bringa ordning 300 Dolar, a.a., sid. 143.
301 de Saussure, a.a., sid. 95. 302 Ibid., sid. 98.
303 Platon, Kratylos. Skrifter. Bok 2 (Översättning: Jan Stolpe), Atlantis 2001, sid. 454. 304 Ibid., sid. 451.
305 Götselius, a.a., sid. 49. Också Aristoteles syn på talet och skrift en uttrycker den typ av Götselius, a.a., sid. 49. Också Aristoteles syn på talet och skriften uttrycker den typ av fonocentrism som diskuteras i exkursen om David Vikgrens bok Inomhuslektionen ovan.
i förhållandet mellan språkljuden och dess eventuella meningsskapande funk-tion slutar i konstaterandet att konceptet ljud-symbolism är svårfångat och un-danglidande och att varken litteraturvetenskapen eller lingvistiken tycks kunna klargöra dess eventuella betydelse för fenomenet poesiuppläsningen. Han menar dock att själva uppläsningssituationen kan vara en lämplig ort för poesiläsaren (och andra) att träna upp sin känslighet inför dylika fenomen. Han citerar ling-visten Linda Waugh, som förövrigt hör till de som problematiserar Hermogenes’ och Saussures’ arbiträra språksyn, då hon säger: ”some language users are poets, while others are deaf to the music of language”.306 En sådan skolgång torde per automatik innebära en återaktualisering av en typ av språkupptagenhet de flesta av oss flitigt odlade som barn. Barnets lekande med ordens akustik, med dess klangkropp, är en välkänd och sedan länge dokumenterad praktik. Man kan ci-tera E. M. von Hornbostel: ”[W]hat we knew as children, we now must grope for [beacause] sight and sound have fallen apart”.307 Roman Jakobson håller fram poesin som en verksamhet där ljud-symbolismen utgör – eller åtminstone kan utgöra – en betydelsefull faktor. I Six Lectures on Sound and Meaning skriver han:
In poetic language, in which the sign as such takes on an autonomous value, this sound symbolism becomes an actual factor and creates a sort of accompaniment to the signified.308
Götselius sammanfattar den aristoteliska synen på skrift, tal och tänkande på följande vis: ”Å ena sidan innehar det rena tänkandet ett klart teoretiskt företräde framför tal och skrift, eftersom det rör sig i tingens egen sfär, å andra sidan har talet ett praktiskt företräde framför tänkandet (men också framför den skrift som är talets efterbildning) då tänkandet måste omsättas i tal för att kommuniceras”. Götselius, a.a., sid. 52.
306 Middleton, ”Poetry’s Oral Stage”, sid. 54.
307 Hornbostel citeras i Jakobson, Roman & Waugh, Linda R., The Sound Shape of Language (Third edition, with a new preface by Linda R. Waugh), Mouton de Gruyter 2002, sid. 197. Se också sid. 220-223. Min dotter Amanda (6 år) har konstruerat ett eget rim-memory där likljudande ord/ting – exempelvis ”katt” och ”skatt” – bildar ett poänggivande kort-par. 308 Jakobson, Roman, Six Lectures on Sound and Meaning (Translation by: John Mepham), The Harvest Press 1978, sid. 113.
I det i sammanhanget viktiga fjärde kapitlet i The Sound Shape of Language återkommer Jakobson och Waugh till tanken på att det bland annat är just den ljudande kvalitén som skiljer ut den poetiska språkpraktiken från andra.309 Och alldeles mot slutet av boken skriver Waugh i ett tillfogat appendix:
The strongest propensity of the distinctive features for autonomization and for im-mediate signification is found in the universal phenomenon of poetry […] through such obvious phonic poetic devices as rhyme, semi-rhyme, alliteration, assonance, etc., through meter […] through the general repetition of sounds, syllables, words, etc., through the division into lines, strophes, parts, etc., and through the general exploitation of ”word affinities” noted above.310
Med detta i bagaget och efter en långvarig vistelse inom en poetisk praktik vå-gar jag hävda att ljudandet i poesin intar en reellt meningsskapande funktion. Språkljudens motiverade och icke-konventionella meningsalstring hamnar, en-ligt Jakobson och Waugh (och många andra), på en ontologisk nivå som är att jämföra med den som språkets mer konventionella och arbritära skapar. Poesi arbetar således, tillskillnad från mycket annan språklig praktik, med en både 309 De skriver exempelvis: ”The sounds of poetry indispensably carry a distinctly more autonomous task, and their bonds with poetic semantics are not reducible to the ordinary role required from them within these conventionals units by the humdrum use of langu-age. In poetry speech sounds spontaneously and immediately display their proper seman-tic function”. Jakobson & Waugh, a.a., sid. 225. Denna poesins ”ljudande kvalité” ingår som ett viktigt moment i det Jakobson benämner ”den poetiska funktionen” eller ”poeticiteten”. ”Men vari yttrar sig poeticiteten? – I att ordet uppfattas som ord och inte bara som repre-sentant för det benämnda objektet eller som ett känsloutbrott.” Jakobson, Roman, ”Vad är Poesi?” (Översättning: Thore Pettersson), Poetik och Lingvistik. Litteraturvetenskapliga bidrag valda av Kurt Aspelin och Bengt A. Lundberg, Bokförlaget Pan/Norstedts 1974, sid. 95. Jakobsons berömda definition av ”den poetiska funktionen” lyder: ”Den poetiska funk-tionen projicerar ekvivalensprincipen från selektionsaxeln på kombinationsaxeln.” Jakobson, ”Lingvistik och poetik”, sid. 150.
direkt och indirekt signifikans, med att både skriva och beskriva. Man skulle kunna hävda att ”den besvikne Kratylisten” Sokrates genom ett intensivt um-gänge med poesin kanske skulle kunna bli något mindre besviken.311
I poesin överlagrar likhet närhet.312 Och också då det poetiska språk-ljuds-knådandet inte intar en faktisk (varken traditionellt (icke-direkt) eller en mer specifik (poetisk-ikonisk)) meningsalstrande funktion kan det bli till värdefullt gods i det litterära konstverket. Dolar skriver: ”sounds are not to be reduced, but to be maintained, […], they can be the material of an art of sounds apart from their sense-making properties”.313 Man kan således uppfatta dels en betydelsealstrande, dels en ”rent estetisk” nivå i det poetiska, språkliga kretsloppet, där den förra (det semantiska) i sig uppvisar ett par divergeran-de tillvägagångssätt. Att upprätta vattentäta skott mellan divergeran-dessa olika, inom-poetiska, språkliga praktiker är både omöjligt och ointressant. Att vara poet, att arbeta inom en poetisk diskurs, är att återigen bli barn. Ett barnablivande. Och kanske också ett kvinnoblivande. Thomas Götselius har uppmärksammat talinlärningens historiska kopplingar till olika typer av maktutövning och våld och han menar att detta pedagogiska projekt också rymmer ett fördrivande av mjukheten, av kvinnan, modern, så att barnet – pojken – kan förvandlas till man och talande. Götselius skriver: ”Som en analys av 1500-talets latinskola har visat hänger produktionen av talet samman både med kvinnornas frånvaro och våldets närvaro”.314 Som barn var jag mycket upptagen av min mor. Av Maria Magdalena. Jag ville inte tala. Och då jag sedan lärde mig tala gjorde jag det via poesins alternativa praktik. Poesin – skrivandet av versen – har, för mig, 311 Genette, Gérard, Mimologics (Translation: Thais E. Morgan), University of Nebraska 1994, sid. 26.
312 I ”Lingvistik och poetik” skriver Jakobson: ”Relevansen hos ljud-betydelseförbindelsen är en enkel följd av överlagringen av likheten på närheten. Ljudsymbolik är en otvivel-aktigt objektiv relation som grundas på en fenomenell förbindelse mellan olika sinnen, i synnerhet mellan hörseln och synen”. Jakobson, ”Lingvistik och poetik”, sid. 171.
313 Dolar, a.a., sid. 147. 314 Götselius, a.a., sid. 94.Götselius, a.a., sid. 94.
möjliggjort det nödvändiga talet, samtidigt som jag också delvis kunnat förbli ett barn. ”I poesin överlagrar likhet närhet.” Jag spelar gärna ”rim-memory” med Amanda. Att vara (en vuxen) människa är att nästan slitas i stycken.
Charles Bernstein använder sig av titeln på Reuven Tsurs bok What Ma-kes Sound Patterns Expressive? i sin argumentation rörande språkljudens me-ningsskapande funktion. Han fastslår: ”Ljud skapar mening lika mycket som det betecknar någonting”.315 För Bernstein är inte språkljuden vidhäftade någon specifik mening, utan det är i första hand ljudets icke-logiska drag hos språket som blir betydelsefullt för poesin. ”När ljudet upphör att följa en viss betydelse, när det i stället skapar betydelse av ljud, då rör vi vid frågan om språket”, skri-ver han i ”Närlyssning”.316 För Bernstein är diktens olika ”icke-semantiska” element, såsom exempelvis radbrytningar och ”akustiska mönster”, inte något som bidrar till textens mening; de ”är meningsfulla” i sig.317
Peter Quartermain berättar i ”Sound Reading” en anekdot från skoltiden som handlar om hur han och andra elever roade sig med att hälsa sin lärare ”good morning” på en rad olika vis. Berättelsens poäng blir för Quartermain att: ”Change the stress, and you change the quantity; change the quantity, and you change the tone; change the tone, and you change the meaning”.318 Och Reuven Tsur menar, i den ovan nämnda boken What Makes Sound Patterns Expressive? att vi i förhållande till poesin ställs inför en alldeles speciell typ av ljud-perception som så att säga kilar in sig mellan den språkliga och icke-språkliga. Det är ett etablerat faktum att vi uppfattar språkljud på ett sätt som skiljer sig från hur vi uppfattar icke-språkliga ljud och att vi är kapabla att ögon-blickligen ”välja” rätt strategi för att på lämpligaste vis avkoda den inkommande akustiska informationen. Tsur placerar bearbetandet av det språkliga materialet 315 Bernstein, ”Närlyssning”, sid. 228.
316 Ibid., sid. 233.
317 Bernstein, Charles ”Absorptionens artefaktion” (Översättning: Anders Lundberg, Jonas (J) Magnusson & Jesper Olsson), De svåra dikterna anfaller eller högt spel i tropikerna, OEI Editör 2008, sid. 70.
till den vänstra hjärnhalvan, medan det icke-språkliga behandlas av den högra hemisfären. Vi lyssnar helt enkelt på olika vis. Och på olika platser i hjärnan beroende av vilken kvalité det aktuella ljudfenomenet har. Denna dikotomi kompletteras dock, enligt Tsur, av en tredje typ av ljudperception; ”the poetic mode”, som karaktäriseras ”by some way of overcoming this channel separation or specialization”.319 Ett par sidor längre fram utvecklar han sitt resonemang:
When the acoustic signal is processed in the nonspeech mode (by the right hemisphere of the brain), we hear it as if we heard music sounds or natural noi-ses. We attend away from overtone structure to tone color. When the same signal is processed in the speech mode (by the left cerebral hemisphere), this tone color is suppressed. We attend away from formant structure to phoneme. In the poetic mode, the main processing is identical with the processing in the speech mode. However, some tone color from the processing in the nonspeech mode faintly enters consciousness.320
319 Tsur, What Makes Sound Patterns Expressive?, sid. 12. I essän ”Skriftkulturens slut” citerar Friedrich Kittler Claude Lévi-Strauss, som menade att människan ”är dålig på att uppfatta och urskilja ljud. Vilket beror på det tvingande anspråk som en privilegierad kategori av ljud gör på henne, nämligen det artikulerade språkets”. Kittler, ”Skriftkulturens slut”, sid. 231. Kanske kan man säga att poesin (på samma vis som den moderna musiken enligt Kittler) tränar oss att bättre göra dylika sonora urskiljningar. I artikeln ”Aspekter af kognitiv poetik” menar Tsur att poesin, så som det alltmer kommit att framträda är något av en paradox, då den använder ett logiskt medel (vårt språk) på ett diffust vis. Han skriver: ”Sprog er desuden en overvejende sekventiel aktivitet af en iøjnefaldende logisk karaktar, typiskt forbundet med venstre hjernhalvdel, mens diffuse følelsesproces-ser typiskt er forbundet med højre hjernhalvdel”. Poesin blir för Tsur en språklig praktik som lyckats lösgöra sig ur språkets skarpa begreppstyranni. Tsur, Reuven, ”Aspekter af kognitiv poetik” (Översättning: Per Aage Brandt), Kognitiv poetik (Redaktion Line Brandt & Frank Kjørup), Aarhus Universitetsforlag 2009, sid. 115. För en vidare utläggning om hur vår asymmetriska hjärna bearbetar olika typer av akustisk information, se Jakobson & Waugh, a.a., sid. 32-39.
När vi lyssnar på poesi lyssnar vi på samma vis som då vi lyssnar på ”vanligt mänskligt tal”, men samtidigt finns det inslag i det ljudande materialet som inte fullt ut låter sig bearbetas på ett för ”tal-moduset” traditionellt sätt. Poesins speciella sätt att tala leder i sin förlängning också till ett speciellt lyssnande, till att processandet av det inkommande talet inte helt sammanfaller med det gängse. ”Den poetiska funktionen” som genereras hos avsändaren genom den-nes specifika språkarbete (exempelvis genom versifieringen) får på så vis en analog motsvarighet hos mottagaren. Poesin upprättar en alternativ kommu-lternativ kommu-nikationsmodell.
I Kroppens fenomenologi – d.v.s. första delen av Phénoménologi de la perception – menar Maurice Merleau-Ponty att ordens ”gestmening” spelar en viktig roll i poesin. Om man tar hänsyn till denna nivå hos ordet – ”ordets emo-tionella mening” – ser man, menar Merleau-Ponty, att ”orden, vokalerna och fonemen är olika sätt att besjunga världen och att de syftar till att representera föremålen, inte som den naiva onomatopoetiska teorin antog på grund av en objektiv likhet, utan därför att de utvinner och i ordets egentliga bemärkelse uttrycker deras emotionella väsen”. Det finns ett, menar Merleau-Ponty, be-gränsat, icke helt godtyckligt, uttryckssystem bakom varje språk. Det är såle-des inte ”rena godtycket att ljuset heter ljus när natten heter natt”. Och det är inom det systemet, inom den sfären, den poetiska arbetaren förlägger delar av sitt dagsverke.321 Paul Zumthor skriver, med hänvisning till Isidore Okpewhos 321 Merleau-Ponty, Maurice, Kroppens fenomenologi (Översättning: William Fovet), Daidalos 1999, sid. 163. En i sammanhanget närmast kontradiktorisk kommentar hittar man hos Roman Jakobson: ”Men i franskans jour ’dag’ och nuit ’natt’ är fördelningen av grava och akuta vokaler omvänd, så att Mallarmé i sina Divagations anklagar sitt moders-mål för att med ett perverst bedrägeri tilldela dagen en mörk klang och natten en ljus”. Jakobson, ”Lingvistik och poetik”, sid. 172. I svenskan uppfattar jag att den långa vokalen i ”dag” står för en ljusare klang än dess korta motsvarighet i ”natt”. Jakobson citerar i anslut-ning till Mallarmé citatet också B. L. Whorf, som menar att ”när ett ord har en akustisk likhet med sin egen betydelse, kan vi höra det […] Men när det motsatta inträffar, är det ingen som lägger märke till det”, något som uppenbart inte stämmer för Mallarmé.
tankar som i sin tur tar sin utgångspunkt i studiet av diverse afrikanska genrer, att: ”oral poetry has only prosodic rules” och ett par rader längre ner, att: ”this poetry does not have transmission of intelligible content as a function, rather only sounds and rhythms”. Dessa drastiska slutsatser är naturligtvis inte helt tillämpliga på den poesi som här i första hand behandlas, men tanken på att ”rytm är mening” utgör ändå ett avgörande inslag i det poetiska modus Reu-ven Tsur skisserade ovan.322 Och visst kan man uppfatta poesiuppläsningen som en skolgång vars syfte kan vara att avtäcka dessa kanske inte omedelbart igenkännbara nivåer i språket. Att det poetiska skrivandet till viss del styrs av en rytmisk slinga och/eller ett specifikt ljudande, som det framsatta innehållet har att rätta sig efter, är för mig en realitet. Det är bland annat utifrån dylika resonemang Charles Bernstein, med viss emfas, kan hävda att det ”inte kan komma som någon större överraskning för de flesta att en poet investerar så mycket i ljudet”.323 Skrivsättet talar. Ljuden talar. Rytmen och rimmen är bety-delsealstrande. Det poetiska språket blir helt enkelt en viktig kratylisk tillflykts-ort.324 En skugga. En nisch.
*
Utifrån ett svenskt perspektiv blir Öyvind Fahlströms manifest för konkret poesi – ”Hätila ragulpr på fåtskliaben” – från 1954 ett viktigt dokument då man skall diskutera frågor av den här arten. Texten hämtar sin kraft från en känsla av att inte känna sig bekväm i det då rådande ”litterära vårmodet”, där ”inne-hållet, både det beskrivna och dettas idéinnehåll” får fungera som diktens sam-
322 Zumthor, a.a., sid. 131.
323 Bernstein, ”Närlyssning”, sid. 228.
324 ”Poetry transmutes and transfigures language, wrestling it completely away from its arbitrary status as social convention, and returning it miraculously to nature.” Genette, Mimologics, sid. 162.
manbindande element. Fahlströms reaktion blir att istället betona verkets form, ”att ge formen egna normer igen”. Olika ljudande element, såsom vo-kalserier, rytmiseringar och fria betoningar, hålls fram som moment i ett skrivande som syftar att ”bryta mot minsta motståndets lag”, d.v.s. det som Fahlström kal-lar ”mimömolan”.325 Rytmen är avgörande för Fahlströms pro-jekt. Han talar om ”utfyllande rytmord”, om ”självständiga onomatopoetiska rytmfraser”, men också om rim och om en speciell logik som bygger på att ”likljudande ord hör ihop”. ”Laxar har att göra med laxering, och taxar med taxering, och inte vice versa.”326 Jag skall inte fördjupa mig vidare i Fahlströms manifest – det har många andra gjort – men vill ändå hävda att det texten säger, med en fördröjning i tid, har varit av betydelse för hur den svenska poesin under vissa perioder har kommit att ljuda. I den lätt skissartade texten ”Till frågan om en abstrakt onomatopoetik” menar Magnus William-Olsson att en ”språkljudens betydelselära” måste sökas i diktens tillblivelsevillkor och inte i den färdiga texten eller i receptionen av den färdiga texten. Willi-am-Olsson drar upp riktlinjerna för en spekulativ undersökning som riktar blicken mot skrivakten och det språk som där i högre grad gestaltar sig som ljud än som betydelse.
och medan jag för mig själv talade dessa dikter genom att säga dem för mig själv i
det tillstånd jag befann mig i just när jag sa dem
”Den kramp”, skriver William-Olsson, ”som kan infinna sig inför det tomma
325 Fahlström, Öyvind, ”Hätila ragulpr på fåtskliaben. Manifest för konkret poesi”, Ord & Bild nr. 1-2/2008, sid. 10.
arket gäller aldrig frågan: ’Vad skall jag skriva?’, den gäller alltid avsaknaden av