• No results found

Den rationalistiska brytnings - teorin: summering och kritik

illu-sion of absolute knowledge. That illuillu-sion is very clearly expressed in Durkheim’s approach: agents are in error, which is deprivation; deprived of knowledge of the whole, they have a first-degree, entirely naïve knowledge. Then along comes the scientist who grasps the whole and is a sort of God compared to the mere mortals who understand nothing. (Bourdieu 1988/1991: 250)

Å ena sidan måste vi misstro människors sunda förnuft. Och här delar Bourdieu Durkheims skepsis mot den omedelbara kunskapen. Å andra sidan får inte detta tvivel leda oss till en scientistisk rationalism där de vetenskapliga kunskapsansprå-ken görs absoluta. Bourdieu försvarar alltså den rationalistiska brytningsteorin, men anmäler samtidigt reservationer mot denna brytningsteori sådan som den kommer till uttryck i bland annat Durkheims metodregler. Det finns med andra ord en inre spänning i Bourdieus uppfattning om förhållandet mellan det vardagliga och det vetenskapliga. Vi lämnar Bourdieu med detta spänningsförhållande intakt för att i avhandlingens avslutning återkomma till honom.

2.4 Den rationalistiska brytnings -

nationalekonomin. Bourdieu lokaliserar det specifikt vetenskapliga i förmågan att konstruera ett teoretiskt kunskapsobjekt.

För såväl Durkheim som Althusser och Bourdieu är skillnaden mellan vardags-kunskap och vetenskapligt vetande en artskillnad snarare än en gradskillnad. Detta utmärker Durkheims och Althussers kritik av pragmatismen såväl som Bourdieus kritik av spontansociologin. Samtliga teoretiker kan också sägas representera upp-fattningen att vetenskapens begrepp och termer beskriver verkligheten på ett sannare sätt än vardagsspråket. I samtliga fall upplöses den enkla referensen mellan ett be-grepp och ett givet empiriskt fenomen. Durkheim menar att hans fyra olika själv-mordstyper är avsedda att användas inte som standard för att kategorisera enskilda empiriska självmord, utan som en taxonomi som ger en sannare förklaring till självmordets sociala orsaker. Althusser menar att de som läst Marx Kapitalet som en framställning om ”den konkreta historien eller empirisk ekonomi” misstagit sig och att detta verk i stället ”är ett arbete i ren teori”. Han pekar på hur Marx kri-tiserat den klassiska nationalekonomin för att inte ha brutit med den vardagliga användningen av de ekonomiska kategorierna. Också Bourdieu varnar för faran med att som sociolog inte förmå bryta med aktörernas vardagliga förståelse och redogörelser.

Ett annat sätt att visa på likheterna mellan de tre teoretikerna är att använda Althussers schema för den teoretiska praktiken. Detta schema handlade om hur Generalitet I omvandlades till Generalitet III.

Generalitet I blir för Durkheim liktydigt med vår vardagliga förståelse av socia-la fenomen. Här ryms våra ideologiska föreställningar och religiösa myter. Dessa är inte ”rena fakta”, utan sociala produkter. Forskningsprocessen tar alltså sin utgångs-punkt i något socialt, nämligen våra kollektiva föreställningar. Men den vetenskap-liga forskningsprocessen kan inte förlita sig på dessa kollektiva föreställningar om fenomen som självmord eller brottslighet. Genom Generalitet II konstitueras dessa sociala fakta som ting enligt specifika metodregler. Generalitet III utgör den färdiga vetenskapliga teorin, där en ny problematik etablerats. De nya teoretiska begrep-pen om olika typer av självmord är teoretiska bestämningar som bryter med den gamla problematikens (Generalitet I:s) vaga självmordsbegrepp. Det teoretiska begreppet om fatalistiska självmord är nödvändigt i Durkheims teori, men på en empirisk nivå är denna kategori kvantitativt ointressant. Den överensstämmelse mellan det givna (Generalitet I) och vetenskapens objektiva vetande (Generalitet III) som den logiska empirismen omhuldade har här ersatts med en föreställning om en nödvändig brytning.

För Bourdieu utgörs Generalitet I av den spontana sociologi som människor själva utvecklar. Men att förlita sig på denna spontansociologi är för Bourdieu att missbruka det vetenskapliga hantverket. Generalitet II uppträder här som

bryt-ningen med spontansociologin genom konstruktionen av ett vetenskapligt objekt.

I Generalitet III är denna konstituering färdig. Objekten i Generalitet I har så er-satts av de teoretiska objekt som framträder i Generalitet III.

Den rationalistiska brytningsteorin använder i princip samma kriterier för ve-tenskaplighet oavsett om det handlar om natur- eller samhällsvetenskap. Kritiken mot det som här kallas för den rationalistiska brytningsteorin har också tagit fasta på att den objektifierar den levda erfarenheten.

Den tyske socialfilosofen Robin Celikates anför fyra olika kritikerpunkter mot det han kallar för brytningsmodellen för samhällsvetenskapen (Celikates 2009:

76ff). Den normativa invändningen handlar om att forskaren sätter sig över aktörer-nas egna uppfattningar och tolkningar. Denna invändning är alltså snarast forsk-ningsetisk och pekar på den ojämlikhet som brytningsteoretikerna förutsätter i relationen mellan samhällsforskaren och de individer som studeras. Den politiskt-strategiska invändningen pekar på att konsekvensen av att bortse från aktörernas egna tolkningar blir att teorin förlorar sin relation till praxis. Dessa båda invänd-ningar är, poängterar Celikates, inte så mycket en kritik som en av brytningens konsekvenser. En allvarligare kritik är den metodologiska invändningen, som tar fasta på att just aktörernas egen förståelse och tolkning av deras verklighet faktiskt är en del av det som samhällsvetaren har att förstå. Vi har sett att denna metodologiska invändning skulle kunna riktas mot Durkheims självmordsstudie. I sin studie bryr sig inte Durkheim om att ta del av några personliga motiv till självmord, men hans avhandling mynnar trots detta ut i en redogörelse för dessa bevekelsegrunder.

Den viktigaste kritiken mot brytningsmodellen är enligt Celikates den empiris-ka invändningen. Det brytningsteorierna vill övervinna är de ideologiskt förvrängda uppfattningar eller förutfattade meningar som reproduceras av samhällets struk-turer. Men detta är en felaktig utgångspunkt eftersom vi vet att människor faktiskt inte aningslöst reproducerar denna ideologi. Att reflektera över samhället och den egna verksamheten är inte enbart något som tillkommer sociologen, utan i stället något som alla människor som lever i ett samhälle alltid gör:

För att kunna orientera sig, anpassa sitt eget handlande till vad situationen krä-ver och samordna detta med andra aktörers handlande, måste de ”vanliga” aktö-rerna ha förmågan att förhålla sig kritiskt och distanserande, samt ha tillgång till vardagssociologiska teorier som gör det möjligt för dem att förklara, tolka och antecipera andras agerande. (Celikates 2009: 91f, egen översättning)

Brytningsteoretikerna bortser från detta faktum. Därmed misskänner de sitt forsk-ningsobjekt och gör verkligheten mindre komplex än den faktiskt är. Därför ger de också en beskrivning av den sociala verkligheten som är empiriskt felaktig.

Celikates menar att denna brytningsmodell kan sammanfattas med mottot:

”Jag ser det du inte ser”. Denna devis är alltså problematisk av såväl forsknings-etiska som metodologiska och vetenskapsteorforsknings-etiska skäl. Den innebär att forskaren sätter sig över de människor som studeras. Och den återspeglar en hållning som innebär en felaktig uppfattning av verkligheten, eftersom människor faktiskt är i besittning av ett kritiskt och reflexivt tänkande kring den egna vardagen och samhället.

I kapitel 5 kommer vi att diskutera företrädare för olika slags kontinuitetsteo-rier som tar sin utgångspunkt i vardagserfarenhetens och vardagsspråkets förmåga att erhålla och uttrycka ett verkligt vetande. Här betonas just betydelsen av att människor själva förmår att reflektera över sin egen vardag. Den rationalistiska brytningsteorin kritiseras för att underskatta denna vardagliga reflexion och be-trakta människor som objekt för strukturell och ideologisk manipulation. Men vi ska också se att det finns ett annat sätt att betrakta brytningen mellan det vardag-liga och det vetenskapvardag-liga: en brytningsteori som tar fasta på det vetenskapligt pragmatiska i detta brott.

I den rationalistiska brytningsteorin framstår den vetenskapliga sanningen som något absolut som korrigerar det sunda förnuftets försanthållanden. Men samtidigt har vi sett hur de olika företrädarna för den rationalistiska vetenskapsuppfattning-en för vetenskapsuppfattning-en argumvetenskapsuppfattning-entation som leder i pragmatisk riktning. Durkheim underbyg-ger sin scientism med en sociologisk teori om att vetenskapen innebär en bättre form av social integration än äldre tiders religioner och myter. Althusser menar att vetenskapen förmår att producera vetenskap just i kraft av sin förmåga att formu-lera och upprätthålla sina egna regler och metoder för vetenskaplig verifikation.

Bourdieu vill utifrån en kunskapssociologisk utgångspunkt kritisera filosofins och vetenskapens skolastiska självförståelse.

I detta kapitel uppmärksammas en brytningsteori som på avgörande punkter skil-jer sig från den rationalistiska brytningsteorin. Gemensamt för de sociologer som här behandlas är en inriktning mot den ”subjektiva sidan” av samhällsvetenska-pens forskningsobjekt. Detta iakttagande av de mänskliga handlingarnas subjek-tiva grund, de motiv som vägleder människors sociala handlingar, leder fram till uppfattningen att samhällsvetenskapen inte utan vidare kan överta naturveten-skapens metodologi. Frigörelsen från den naturvetenskapliga metodologin leder också till ett krav på att samhällsvetenskapen måste kunna göra reda för sina egna abstraktioner.

Särskilt viktig för denna diskussion blir Max Webers lansering av idealtypen, men också den fenomenologiska vidareutveckling av den Weberska förstående-sociologin som Alfred Schutz står som upphovsman till. Ett annat omtalat försök att beskriva det specifika med sociologins begrepp är Herbert Blumers idé om sam-hällsvetenskapens sensibiliserande begrepp.

Eftersom Schutz fenomenologiska vidareutveckling av den Weberska ideal-typen bäst presenteras i omedelbar anslutning till framställningen av Webers ideal typ, tvingas vi till en omkastning i den idéhistoriska kronologin. Kapitlet börjar därför med Blumers försök att förstå sociologins begreppsbildning. Först därefter introduceras Webers idealtyp.

Syftet kapitlet är att visa på exempel på sociologiska teorier som, mer eller mindre uttalat, förordat ett annat slags brytning mellan det vardagliga och det ve-tenskapliga i det sociologiska teoretiserandet. Kapitlet kommer inte att utmynna i någon tydlig kristallisering av en alternativ brytningsteori. Snarare handlar det om att åskådliggöra framträdande exempel på ett sociologiskt teoretiserande som utgår från en brytningsteori som pekar i pragmatisk snarare än rationalistisk riktning, och som det finns anledning att bygga vidare på.

KApItEL 3

Den pragmatiska

brytningsteorin

3.1 Herbert Blumer och sensibili