Reaktioner hos unga brottsutsatta

Intervjupersonerna beskriver att reaktioner hos unga brottsutsatta skiljer sig mycket åt och att det inte finns något gemensamt sätt att reagera på efter att ha blivit utsatt för brott. Christie (1986) menar att det finns olika kriterier som behöver vara uppfyllda för att vara ett idealt of-fer, dessa är att vara svag, ha respektabel sysselsättning, vara på väg till en plats som ej väcker förvirring/frågor, vara i underläge till förövaren (och förövaren ska ha en negativ framställ-ning), inte ha koppling till förövaren och att den utsatte ska ha tillräckligt med influens för att kunna hävda sig i rollen som offer men inte tillräckligt mycket för att kunna beaktas som ett hot. Huruvida en individ uppfyller dessa kriterier kommer sedan att ha betydelse för hur den brottsutsatte blir bemött av myndigheter. De flesta informanterna som deltog i denna stu-die anser att det inte finns några typiska reaktioner eller någon typiskt brottsutsatt. De häv-dar istället att det är en stor variation beroende på hur som är brottsutsatt personen är och hur dennes liv ser ut.

‘’Det vanligaste brottsoffret..eller..folk tar på sig skulden typ om jag inte hade varit där om jag inte hade gått ut om jag hade lyssnat på min mamma om jag inte hade åkt med det tåget och så, alltså dom som lägger skulden på sig själva liksom’’ IP 3

Intervjupersonen tar upp att unga brottsutsatta ofta lägger skulden på sig själva efter att ha bli-vit utsatta för brott för att de exempelvis inte borde ha befunnit sig på vissa platser vid en viss tidpunkt. Detta stämmer överens med Christie (1986) som menar att ett kriterium för att vara ett idealt offer är att man inte ska vara på väg till en plats som väcker förvirring eller

frå-gor. Denna konstruktion av vad som upplevs vara ett idealt brottsoffer kan vara en av anled-ningarna till att unga brottsutsatta skuldbelägger sig själva och ifrågasätter varför de har be-funnit sig på en viss plats eller att de har agerat på ett visst sätt. Christie menar att bemötandet av någon som är brottsutsatt påverkas av huruvida den uppfyller de kriterier som krävs för att vara ‘’det ideala offret’’ (ibid.). Om en brottsutsatt lägger skulden för sin utsatthet på sig själv, kan detta eventuellt leda till en rädsla för att bli ifrågasatt av myndigheter om man skulle göra en anmälan. Detta kan vara en anledning till varför många unga brottsutsatta ten-derar att söka stöd i sitt sociala nätverk istället för att vända sig till myndigheter (Thunberg & Källström, 2018). Detta i sin tur innebär att unga brottsutsatta inte får den professionella hjäl-pen som de behöver för att bearbeta händelsen. En annan intervjuperson talade istället om hur reaktionerna efter att ha varit utsatt för brott i stor utsträckning varierar och att det är svårt att urskilja typiska reaktioner hos unga brottsutsatta.

‘’Jag tänker att min erfarenhet är att det ser så otroligt olika ut och att det inte finns något typiskt brottsoffer eller vilka som blir utsatta av brott eller något typiskt sätt att reagera, det finns ju såklart lite vanliga reaktioner men att det också är väldigt stor skillnad på hur man reagerar och hur man hanterar det’’ IP 6

Intervjupersonen baserar sitt påstående på sin erfarenhet som socialarbetare vid stödcentrum. Hen menar att det inte finns något typiskt brottsoffer eller något som är karaktäristiskt för alla unga brottsutsatta. Vidare så menar intervjupersonen att det finns reaktioner som visserli-gen är vanliga men att hur man reagerar och hanterar sin utsatthet trots allt är individbase-rat. Detta var som tidigare nämnt ett gemensamt tema i intervjuerna som gjordes inför denna studie. Christie (1986) menar att omständigheterna runt brottet påverkar omgivningens bemö-tande och huruvida en brottsutsatt har en legitim ‘’offer-roll’’. Det skulle kunna förklara var-för reaktioner varierar i sådan stor utsträckning, det vill säga att beroende på hur omständig-heterna kring brottet ser ut så kommer reaktionerna efteråt att te sig olika.

‘’Jag försöker tala om för de flesta att det här är en naturlig reaktion, man kan få sömnpro-blem och jobbigt i skolan men det betyder inte att alla får det men man kan få något av de’’ IP 3

Intervjupersonen menar att hen försöker förmedla till sina klienter att det är naturligt att rea-gera med exempelvis sömnproblem efter att ha blivit utsatt för brott, men att detta inte innebär

att man måste reagera på ett visst sätt eller ens reagera överhuvudtaget. Enligt Finkelhor & Kendall-Tackett (1997) kan reaktioner som mardrömmar, känslor av tomhet och förvir-ring oftast ske i nära samband med att ha blivit utsatt för brott, vilket intervjupersonen näm-ner. En annan intervjuperson anser också att reaktioner inte är givna och att de som förekom-mer varierar från individ till individ och menade att stödcentrum lägger mycket fokus på att just förmedla till den unge att det inte finns något typiskt sätt att reagera och att alla reakt-ioner är tillåtna.

‘’När det kommer till vilket sätt det är okej att reagera på försöker vi utmana ganska mycket i att det inte finns en given ram för den som blir utsatt eller på vilket sätt man reagerar dels på situationen och dels på brottet’’ IP 7

Hansen Löfstrand (2009) tar upp att den dominerande inriktningen i arbetet med unga brotts-utsatta lägger stor vikt vid socialarbetarens kompetens om vad den unge behöver. Uti-från detta arbetssätt menar man att det finns givna faser som en ung brottutsatt går igenom och att socialarbetare redan innan första mötet ofta vet vad en ung brottutsatt behöver för typ av stöd (ibid.). Detta skiljer sig således ifrån det som intervjupersonerna i denna studie har uppgivit. Om reaktionerna varierar i så stor utsträckning som mina intervjupersoner har be-skrivit, så medför det att det inte är önskvärt att ha ett förbestämt sätt att arbeta med unga brottsutsatta på. Istället är det eftersträvansvärt att arbeta med den andra inriktningen som me-nar att det inte finns några givna faser i vad en brottsutsatt går igenom att och den

unge själv ska vara den aktiva deltagaren i samtalet med professionella utifrån sina egen-skaper och behov (Hansen Löfstrand, 2009). Trots att intervjupersonerna hävdar att det inte finns några typiska reaktioner hos unga brottsutsatta, så är de alla överens om att det är viktigt att en ung brottsutsatt pratar om det hen har blivit utsatt för.

‘’Jag försöker alltid lägga fram det även när jag pratar med dom att även om man inte kän-ner ett behov så tycker jag att..jag försöker liksom leda mina målsägande som har blivit ut-satta för grövre brott att tillåta stödcentrum att ta kontakt med dom även om det känns okej för jag tror att en brottsutsatt har ett generellt behov av att behöva prata om det för att kunna gå vidare och för att slippa ha alla tankar’’ IP 4

Intervjupersonen menar att unga brottsutsatta generellt har ett behov av att prata om det hen har blivit utsatt för, för att kunna gå vidare i livet och lämna händelsen och sina tankar kring den bakom sig. Intervjupersonen brukar därför försöka lotsa sina målsägande till en kontakt

med stödcentrum, även om behovet inte uttryckts. Stödsamtal beskrivs således som en viktig del i återhämtningsarbetet för unga brottsutsatta. Denna typ av samtal behövs, även enligt So-cialstyrelsen (2005), för att den unge ska kunna gå vidare från händelsen och sedan kunna leva ett normalt liv.