Redogörelse av förhandlingarna innan kriget

ifrån sig sin militärdräkt efter triumfen, bytt till civila kläder, för att kunna sammankalla senaten samma dag. Marius, menade Lucius Antonius, bytte också till civila kläder, men gjorde det mot sin vilja. Lucius Antonius sade också att Marius inte hade fått några utmärkelser (στέφανος) från de alpinska stammarna, medan han själv hade fått flera utmärkelser. Det höga antalet utmärkelser skulle göra honom till den mest värdiga triumffiraren någonsin.²⁰⁹ Detta kan jämföras med den tidigare delen om huruvida han faktiskt hade förtjänat en triumf över huvud taget.²¹⁰

Man kan tolka Cassius Dios jämförelse mellan Lucius Antonius och Marius triumffirande första dagen på året på två sätt. Den första tolkningen är att man jämför Lucius Antonius och Marius ur ett politiskt perspektiv. Både Lucius Antonius och Marius var båda vad man skulle kalla radikaler eller populares.²¹¹ Det betyder i detta fall att mycket av Lucius Antonius och Marius stöd för deras politiska reformer hämtades från befolkningen. Marius var impopulär bland senaten, eftersom han blev utsedd till konsul fem år i rad. Cassius Dio skulle alltså kunna jämföra Lucius Antonius och Marius för att visa på Lucius Antonius radikala åsikter. Det skulle alltså låta läsaren tolka Lucius Antonius som skrytsam och lätt löjlig som överdriver sina bedrifter.

Den andra tolkningen är mer komplicerad och kräver att läsaren var väl insatt om den romerska historien. Marius firade två triumfer, varav en var den första januari, vilket var en illa beryktad tillställning. Den finns beskriven i Plutarkos bok om Marius. Marius fick genomföra en triumf för sin insats mot Jugurtha. Jugurtha tillsammans med sina två söner var med som fångar i Marius triumftåg och avrättades.²¹² Plutarkos har skrivit att Marius inte förtjänade triumfen utan att han stulit äran från Metellus. Metellus var fältherre, medan Marius var underordnad honom i kriget. Plutarkos har också beskrivit Marius triumf som en tillställning där han delade ut det plundrade guldet från kriget till folket. Efter triumfen gick Marius in i senaten i militärdräkt, men när han insåg att han väckte anstöt hos senatorerna bytte han kläder.²¹³ Cassius Dio har alltså tolkat en händelse, som kan bekräftas av Fasti Triumphales på datumet, vilket har gett händelsen en större trovärdighet, till en vinklad bild av Lucius Antonius personlighet. Det är viktigt att notera trots att man kan bekräfta triumfen kan man inte bekräfta Lucius Antonius egen jämförelse med Marius. Man skulle kunna se denna del av hans text som propaganda och att den i grunden har spridits av Octavianus, men det finns inga belägg för detta. Det kan lika gärna vara så att detta är Cassius Dios egen vinkling, men att han har gett en negativ bild av Lucius Antonius. Fasti Triumphales har omnämnt denna händelse vilket gör att man borde vara skeptisk till att det skulle vara propaganda från Octavianus, eftersom det delvis inte uppfyller kravet på propaganda och delvis finns en möjlighet att Cassius Dio har använt

Fasti Triumphales som källa.

3.1.3 Redogörelse av förhandlingarna innan kriget

Cassius Dio och Appianus har beskrivit att förhandlingar ägde rum mellan Octavianus och Lucius Antonius innan kriget. Detta kapitel har inte som mål att använda sig av begreppen propaganda, vinklingar eller oegentlighet, eftersom det inte finns ett bra svar. I kapitlet har jag försökt att redogöra och problematisera förhandlingarna, eftersom de har en sådan framträdande roll i de båda. Enligt båda de antika historikerna misslyckades förhandlingarna, vilket ledde till att inbördeskriget startade. De antika författarna har haft ett stort fokus på förhandlingarna. Cassius Dio har skrivit åtta av tolv kapitel medan Appianus har skrivit femton av fyrtiofyra kapitel om förhandlingarna. Appianus har börjat sin historieskildring med en våldsam konflikt, medan Cassius Dio har börjat sin historieskildring med politiska konflikter. Hos Appianus slutade den första konflikten i förhandlingar. Detta är hans övergripande beskrivning, nämligen

209 Cass. Dio. 48.4.4–48.4.6.

210 Cass. Dio. 48.4.2–48.4.3.

211 Ordvalet kan ifrågasättas, men Marius och Lucius Antonius uppfattas som motståndare till senaten.

212 Liv. Peri. 67; Plut. Mar. 12.3–4.

34

att de våldsamma konflikterna skedde i intervaller med tillfällen av fred (konflikt  förhandling  konflikt  förhandling  krig). Cassius Dio har redogjort för en mer linjär skildring där konflikten succesivt upptrappas (politisk konflikt om markreformen  diplomatisk konflikt  våldsam konflikt  krig).

Cassius Dio har nedtecknat att Fulvia och Lucius Antonius först ställde sig på veteranernas sida i konflikten. När de förstod, enligt Cassius Dio, att Octavianus tänkte anskaffa oproportionerligt mycket mark från den italienska befolkningen ändrade de två istället taktik, eftersom de då skulle få mer makt.²¹⁴ De ställde istället sig på markägarnas sida, vilket får dem att framstå som opportunister. Cassius Dio har framställt Lucius Antonius och Fulvias motiv som rationella. De bytte ståndpunkt, eftersom den tidigare ståndpunkten inte gynnade dem. De hade alltså inget ideologiskt manifest. Det är en indikation för att Cassius Dio inte ansåg att Lucius Antonius var republikan. Deras förslag var istället att man endast skulle ge veteranerna mark från de som hade ställt sig på republikanernas sida i slaget vid Filippi. De argumenterade för att det skulle minska de interna konflikterna, eftersom löftet skulle införlivas och ingen av de triumviratstödjande skulle förlora mark. Fulvia och Lucius Antonius fick stöd från den markägande klassen.²¹⁵

Veteranerna avfärdade deras erbjudande, eftersom de ansåg att de fick för lite mark. Fulvia och Lucius Antonius sa att de kunde få erhålla mark i provinsen Asien. Gaius Julius Caesar hade arrangerat tre kolonier i Asien, men för Roms fattiga, så att förslaget hade ett visst historiskt sammanhang.²¹⁶ Lucius Antonius och Fulvias förslag fick stöd ifrån personer som var emot Octavianus. Personerna nämns inte vid namn eller antal men de stöttade Lucius Antonius och Fulvia, eftersom de trodde att Marcus Antonius stödde deras handlingar.²¹⁷ De hade för avsikt att genom Lucius Antonius stödja Marcus Antonius.

Octavianus lade fram ett kompromissförslag (vad det innebar har Cassius Dio inte beskrivit), men senatorerna blev ambivalent inställda mot honom. Veteranerna blev missnöjda, eftersom de ansåg sig förlora på kompromissen. De kände sig svikna eftersom löftet inte hade införlivats.²¹⁸ Det ledde till ett kraftigt ökat missnöje som ledde till att de mördade ett antal centurioner, som var vänligt inställda till Octavianus. Det föranledde upplopp och att Octavianus nästan själv blev mördad.²¹⁹ En av orsakerna till missnöjet var inte bara att de förlorat på det nya avtalet utan även de familjer vars släktingar stupat vid slaget vid Filippi förlorade på kompromissen. Veteranerna fick igenom några av sina krav, vilket gjorde att befolkningen återigen blev upprörda.220 Detaljerna på vilken grupp det är som gynnas eller förlorar är oklara så till den grad att det kan uppfattas som att exakt samma grupper återigen är i konflikt med varandra och inga förändringar har skett. Begrepp som senatorer, markägare och befolkning används mer eller mindre synonymt av Cassius Dio.²²¹ Det gör det omöjligt att förstå situationen och vilka som stödde Lucius Antonius.

214 Cass. Dio. 48.6.4. Från den engelska översättningen: ”Thereupon Fulvia and the consul changed their plan, since they hoped to gain more power in the cause of the oppressed”.

215 Cass. Dio. 48.7.1–2.

216 Cass. Dio. 48.6.3–48.7.2; Salmon 1969 136, 160. Salmon har skrivit att Antiochia, Apamea, Lampsacus och eventuellt Heraclea Pontica och Sinope hade arrangerats av Gaius Julius Caesar.

217 Cass. Dio. 48.6.5.

218 Cass. Dio. 48.9.1.

219 Cass. Dio. 48.9.2. Det kommer att tas upp i eget kapitel med en jämförelse mellan Appianus och Cassius Dios beskrivning av händelsen.

220 Cass. Dio. 48.9.3.

221 Jämför Cass. Dio. 48.8.1 ”Now all this troubled Caesar greatly, and likewise the fact that in the disputes which had arisen between the veterans and the senators and the landholding class in general”, Cass. Dio. 48.6.2 ”while Lucius and Fulvia claimed the right to assign to their troops the lands that fell to them and to colonize the cities,”, Cass. Dio. 48.8.5 ”Thereupon he reluctantly yielded, and not only desisted from depriving the senators of their property” Cass. Dio. 48.9.5 “For the fighting went on in all the cities alike, wherever the two parties fell in with each other.”

35 Cassius Dio har skrivit att Octavianus hade stora problem, eftersom han inte kunde lugna veteranerna och senatorerna/markägarna samtidigt.²²² Octavianus fortsatte att försöka förhandla genom att skicka budbärare till Lucius Antonius bestående antingen utav gemensamma vänner, veteraner eller senatorer, i syfte att ge honom tid. Han fick dock inget svar, men ansåg att konflikten berodde på att Lucius Antonius och Fulvia, men inte han själv, ville fortsätta den. Situationen blev så spänd att Octavianus anklagade dem för att lyda Marcus Antonius order.²²³ Det är en koppling att Marcus Antonius och Lucius Antonius motiv skulle sammanfalla, men det är Octavianus perspektiv på konflikten, som har återgetts.

Octavianus var vid detta tillfälle passiv. I de antika källorna lade han inte fram ett eget eller stödde Lucius Antonius och Fulvias, kompromissförslag, vilket kan tolkas som ett politiskt misslyckande från hans sida. Skulle Octavianus förlora sin ställning om han röstade igenom Fulvias och Lucius Antonius förslag? Det är en av de större luckorna i Cassius Dios historieskrivning, nämligen anledningen till att förhandlingarna mellan Lucius Antonius och Octavianus inte fullbordades. Det är främst Octavianus motiv till att inte godkänna Lucius Antonius förslag som man kan problematisera för en djupare förståelse av kriget i Perugia. Enligt Cassius Dio hade Octavianus chansen till att åstadkomma fred genom att anta ett förslag som båda parterna var nöjda med, men istället förblev han passiv. Denna del är mer problematisk än andra, eftersom Cassius Dio har varit sparsam rörande information om Octavianus förslag. Det får följden att man inte kan placera denna passage utifrån de tre begreppen propaganda, vinkling eller oegentlighet.

Cassius Dio har skrivit ut motiv och avsikt, för veteranerna och den markägande klassen. Detta är två citat:

It was impossible, of course, for him to please both; for the one side wished to run riot, the other to be unharmed, the one side to get the property of others, the other to hold what was their own.224 For the one class took as their due all that was given them and regarded it as no kindness, while the other was indignant on the ground that they were being robbed of their own belongings.225

Det första citatet visar att Octavianus inte kunde dämpa konflikten, som var hans avsikt. Cassius Dio har skrivit att de två grupperna var i konflikt och deras avsikt var att antingen få erhålla mark, eller beskydda sin mark. Det andra citatet visar att veteranerna ansåg att marken tillhörde dem och att de som förlorade mark inte fick någon kompensation. De två citaten är intressanta, eftersom de skiljer sig från resten av Cassius Dios beskrivning av motiv och avsikt. För det första hade Cassius Dio ungefär samma motiv oavsett vem personen var. Enligt Cassius Dio hade Lucius Antonius, Fulvia och Octavianus en rationell syn och styrdes av egenintressen. Markägarklassen och veteranerna styrdes inte av samma rationella syn, utan de lät sig ledas av meningslöst våld utan tydligt utsatta mätbara mål. Deras mål stod i direkt kontrast till varandra. Markägarklassen ville behålla sin mark och ha säkerhet, medan veteranerna ville ha mark. Cassius Dio hade alltså en annan syn på gruppers motiv och avsikt än på individers i detta fall. Grupperna hade irrationella och otyglade avsikter och motiv, vilket man borde se som en vinkling av Cassius Dio.²²⁶

Cassius Dio måste ses som att han tar ställning för markägarklassen. Han kom själv från en senatorsfamilj och arbetade för nio kejsare. Han var för ett klassamhälle och hade sympatier för den mest inflytelserika klassen, som han själv tillhörde. Cassius Dio trodde att konflikter hos

222 Cass. Dio. 48.8.1.

223 Cass. Dio. 48.11.1–4.

224 Cass. Dio. 48.8.2. Syftade på Octavianus.

225 Cass. Dio. 48.8.3.

226 Man kan läsa Cassius Dio ur ett klassperspektiv där de lägre klasserna i samhället är mer irrationella av sin natur eller att grupper är mer irrationella än individer. Oavsett tolkning så är Cassius Dio negativt inställd till båda grupperna.

36

de mäktigaste personerna ledde till inbördeskrig.²²⁷ Han har beskrivit markägarklassen som den passiva klassen, som vill försvara sin egendom i det första citatet.

Det andra citatet är också en vinkling för markägarklassen. Citatet visar om en oförmåga för veteranerna att uppvisa tacksamhet och sympati för den ägande klassen, som skulle förlora sin mark och sitt hushåll utan ersättning. En av de stora konflikterna var just att de inte skulle få ekonomisk ersättning eller ens tacksamhet. Två år tidigare hade triumviratet skapat proskriptionslistorna på rika romare, eftersom de behövde pengar. Markkonfiskeringen var på många sätt värre för samma klass, eftersom skalan var större och även personer som var lojala mot triumviratet påverkades. Proskriptionerna påverkade ett begränsat antal personer av senatorer och riddare. Markkonfiskeringen påverkade antagligen ett större antal personer, eftersom det rörde sig om mark för minst 50 000 veteraner.²²⁸ Många av markägarna var redan ekonomiskt svaga efter flera år av inbördeskrig. De var alltså väldigt missnöjda och Cassius Dio sympatiserade med dem. Det hade endast gått sju år sedan Caesar och Pompejus hade utkämpat slaget vid Farsalus. Mordet på Caesar hade inneburit ytterligare två år av strider. Först slaget vid Mutina, för att sedan kulminera med slaget vid Filippi där uppemot 200 000 män närvarade. Slaget vid Filippi var en massmobilisering, vars konsekvenser och skala inte har förståtts av forskare.²²⁹ Han har alltså vinklat skildring till landägarnas fördel och detta är det enda tillfället i Cassius Dios verk som han har tagit en positiv ställning till en grupp eller individ. Det är den huvudsakliga anledningen till att man inte kan skriva att han har varit pro-oktaviansk, eftersom han inte sympatiserade med Octavianus.

Octavianus ändrade vid detta tillfälle sin ståndpunkt i frågan, men inte av moraliska skäl, utan något som kan liknas vid djupare insikt om ledarskap. Citatet är värt att ta med i sin helhet trots sin längd:

Consequently he was making no headway, and he furthermore learned by actual experience that arms had no power to make the injured feel friendly toward him, and that, while all those who would not submit might perish by arms, yet it was out of the question for anyone to be compelled to love a person whom he does not wish to love. Thereupon he reluctantly yielded, and not only desisted from depriving the senators of their property (for previously he used to think it right to distribute anything that was theirs, asking them: ‘From what other source, then, are we to pay the veterans their prize money?’ — as if anyone had commanded him to wage war or to make his large promises to the soldiers), but also kept his hands off other private property, such as the objects of value which women had acquired for their marriage portions or the property possessed by other persons, when it was of less value than the allotment of land given to the individual veteran.230

Cassius Dio har beskrivit Octavianus som en person som i detta fall sökt sympati för sin situation från senaten. Passagen har tolkats av Gowing till att Octavianus lärt sig en viktig insikt om politik.²³¹ Cassius Dio kan också ha tagit med insikten för att visa på de problem, som Octavianus själv skapat genom sina frikostiga löften. Det är alltså inte bara en insikt för Octavianus om makt, utan även om hur hans agerande fick konsekvenser och att endast han kunde ta ansvar för dem. Octavianus maktposition hotades och han har beskrivits som oförstående och ensam. Han hade förstått att hans impopularitet hade blivit så stor att befolkningen och markägarklassen var på väg att agera emot honom. Octavianus fick en insikt om vikten av ansvar, ledarskap och popularitet, och sökte efter sympati för sin egen situation, Cassius Dio ansåg däremot att Octavianus situationen var hans egna politiska misstag och är därför en vinkling. Det framgår att Cassius Dio saknade sympati för Octavianus situation.

227 Gowing 1992 21, 25, 31.

228 Osgood 2006, 108.

229 Osgood 2006, 95. Massmobilisering påverkade ekonomin och jordbruket negativt, eftersom fältherrarna tog manskap ifrån dessa områden.

230 Cass. Dio. 48.8.4–5.

37 Cassius Dios egen vinkling har framkommit: ”as if anyone had commanded him to wage war or to make his large promises to the soldiers.”²³²

Det var Cassius Dios beskrivning av upptrappningen av konflikten. Den är tydlig och har fokus på framförallt Lucius Antonius och Octavianus samt distributionen av marken. Cassius Dio har beskrivit förhandlingarna på ett vagt sätt. Han har inte namngivit plats, t.ex. Rom eller senaten eller tidpunkter på året. Markfördelningarna är inte heller specificerad i varken omfång eller plats.

Cassius Dio och Appianus har klart skild syn på Lucius Antonius motiv och avsikter. Cassius Dio har genom sin historieskrivning en röd tråd, som var att Lucius Antonius hamnade i konflikt med Octavianus för att säkerställa Marcus Antonius ära.²³³ Appianus har också skrivit att Lucius Antonius stred mot Octavianus för Marcus Antonius ära.²³⁴ Det motivet försvinner dock i mängden av andra motiv som Appianus har angivit till Lucius Antonius.

Appianus har också lagt till en karaktär, Manius, som har fått mycket av skulden till konflikten. Manius inflytande var, enligt Appianus, framförallt att han övertalade Fulvia och Lucius Antonius till att öka konflikten och höll ett brandtal till folket. Han kan alltså beskrivas som en uppviglare till konflikten. Han har fått skulden för kriget på samma sätt som Cassius Dio har gett skulden till Fulvia. Manius litterära funktion är att han fungerade som en eskalerande karaktär, när fred verkade vara en möjlighet. Han hade tidigare varit en av Marcus Antonius prokuratorer, så att hans makt borde ha varit begränsad. Istället har han en framträdande roll, trots att han saknar praenomen och ämbetspost, vilket har gjort det omöjligt att göra en djupare forskning av honom eller ens bevisa hans existens.

Lucius Antonius, Fulvia och Manius försökte att förhala markfördelningen, eftersom de ville att Marcus Antonius skulle få en del av den goodwill som annars helt skulle hamna hos Octavianus. De lade därför fram ett förslag till Octavianus om att Marcus Antonius förtrogna skulle få ta en del av denna process.²³⁵ Detta är samma avsikt som Cassius Dio har beskrivit, vilket gör att man kan tolka denna del som propaganda från Octavianus sida för att misskreditera Lucius Antonius och Fulvias agerande.

Appianus har berättat om en händelse, där han själv var mycket skeptiskt inställd till Lucius Antonius agerande. Det handlade om en händelse i vilken Octavianus skickade ut ett antal kavallerister till Bruttium²³⁶ för att förhindra Sextus Pompejus skövling av Italien. Lucius Antonius befann sig av okänd anledning i närheten tillsammans med Fulvias och Marcus Antonius barn. Appianus har skrivit att Lucius Antonius följde efter kavalleristerna. Lucius Antonius misstog vid detta tillfälle enligt Appianus, medvetet eller omedvetet, kavalleristernas framfart som ett anfall på honom och barnen. Han flydde, för att sedan rekrytera en