• No results found

6. Sociala processer som artefaktisk aktivitet

6.7 Redskapsanvändning och konnektionism

systemreferens. Men det vi kallar konstruktiv kritik bör i första hand handla om att man försöker visa på nya möjligheter att se på problem. Då bör det inte så mycket handla om en kapacitet för kritiskt tänkande utan om att en annan människa tack vare sin sociala position alltid ser på saker utifrån en annan observatörsposition.

Det centrala är då vad som ges av situationen. Om intelligens handlar om att expandera är inte det centrala att medvetna individer tänker kritisk. Vi bör istället se på den människa som ger konstruktiv kritik som någon som fungerar som ett redskap för andra människor och att den funktionalitet som då är inblandad, på grund av kontingensen, inte kan vara särskilt komplicerad. Om vi menar att artefakten tillför funktionaliteten i den sociala kommunikationen bör också människan kunna spela denna roll.

man först tvingas internalisera i sitt medvetande hur AI-systemen fungerar, så är det svårt att hävda att dessa kan fungera frikopplade från mänsklig aktivitet. I så fall är de bara redskap som människan kan använda för sitt eget tänkande. Wertsch menar att termen internalisering är missledade (Wertsch,1998:48).

Wertsch menar att det som man bedömer som internalisering för det mesta handlar om sådant som inte sker på ett internt medvetandeplan. Forskning om kognition visar att mycket handlar om processer som aldrig har varit ägnade att internaliseras. Wertsch refererar till boken Cognition in the Wild. I den diskuterar Edwin Hutchins den redskapsanvändning som behövs för att navigera in ett stort fartyg i en hamn. Wertsch tar upp att Hutchins analys visar på att det som vi uppfattar som internalisering inte är det. Det leder till att Wertsch hellre talar om

"knowing how" och "mastery" än om "internalization” (Wertsch,1998:50-51).

Wertschs argumentering kan användas för att hävda att redskapen måste kunna utföra något som liknar ”tänkande” om vi skall kunna använda dem. Vi kan inte internalisera kunskapen om hur de fungerar utan vi måste lita till att redskapen istället kan "tänka" så mycket att de kan interagera med oss. Det är inte helt klart om det innebär att de samtidigt är kapabla att klara av de sociala processer som är inblandade i kunskapsskapandet. Om social kapacitet handlar om förmåga att interagera med människor bör detta vara möjligt eftersom vi här diskuterar en situation där initiativet kommer från datorerna. Vi bör då se interaktion som en relation där människan eller datorn kan ta initiativet i en interaktion. Frågan är om det faktiskt är rimligt att tala om att redskapen kan tänka. Det luhmannska synsättet på sociala processer, som tonar ner tänkandets roll och som istället betonar möjligheterna att observera, ger en naturligare förklaring till att redskapen har stor betydelse för kunskapsprocesserna fastän människorna inte fullt ut har lärt sig att hantera dem. Redskapen behöver inte vara kapabla att tänka för att kunna interagera eftersom interaktionen mellan människor inte kan bygga på särskilt komplicerade processer p.g.a. den dubbla kontingensen. Redskapens betydelse kommer istället av att de är delar av det som bildar den funktionalitet med hjälp av vilken den sociala kommunikationen fungerar. De hjälper till att skapa nya observationsmöjligheter. Där har vi ännu ett möjligt svar på frågan om varför redskapen ändrar hela processen kring skapandet av ny kunskap. Det är för att de ger oss större möjligheter att observera och därmed gör det lättare att nå den komplexitet som finns i vår omvärld.

Wertsch insikt om det begränsade behovet av internalisering leder honom till en positiv uppfattning om de konnektionistiska modellernas kapacitet. Han stödjer sig på en av de mer framträdande företrädarna för konnektionistiska modeller, Andy Clark (1993), som vi redan har mött i samband med begreppet Cyborg. Med stöd av Clark hävdar han att konnektionismen erbjuder en beskrivning och en analys av mentala processer (Wertsch,1998:51). Wertsch menar att konnektionistiska modeller är mycket suggestiva när det gäller att förstå de färdigheter som är inblandade i förmedlande redskap och hur dessa färdigheter kan

utvecklas. Han framhåller att konnektionismen hjälper oss att utveckla system som bygger på kunskap om hur vi skall använda kulturella redskap utan att vi behöver placera in explicita regler i huvudet på aktörerna (Wertsch,1998:52).

Wertsch försöker i Mind as Action hitta ett alternativ till metodologisk individualism och social reduktionism. Wertsch menar att sociokulturell analys bör försöka förstå relationen mellan mänsklig handling, inklusive mentala funktioner, å den ena sidan och kulturella, institutionella och historiska sammanhang å den andra sidan. Han menar att oftast leder vår vana att tänka i konträra termer oss till att uppfatta denna relation som antingen eller. Metodologisk individualism försöker sålunda få oss att anta att de kulturella, institutionella och historiska kontexterna kan förklaras med egenskaper hos individerna. Och social reduktionism försöker få oss att anta att individers beteenden kan förstås med sociala fakta.

Hans råd för att råda bot på sådana motsättningar är att försöka hitta ett sätt för att leva i mitten. Det betyder att vi måste försöka hitta en analysenhet som fokuserar på hur dessa krafter får en dynamisk kontakt med varandra.

Rather than seeking the key to individual mental processes in sociocultural setting, or vice versa, I have argued that we should employ a unit of analysis that focuses precisely on how these forces come into dynamic contact. Although there are several conceivable ways to formulate this issue, I have done so by examining mediated action, defined in terms of an irreducible tension between cultural tools and active agents. Following Vygotsky, I argue that this unit may be profitably examined by invoking more basic analytic elements - namely, agents and mediational means - but it cannot be reduced to either of these elements in isolation. Following Burke, I argue that these elements must be understood as aspects, or dimensions, of mediated action rather than as independently existing essences (Wertsch,1998:179-180).

Kenneth Burke som Wertsch nämner sist i citatet återkommer vi till i kapitel 9.

I detta kapitel har vi gått närmare in på hur människorna använder redskap för att bete sig intelligent. Vi har visat att redskapsanvändandet sedan länge varit något som intresserar pedagogiska teorier och att bl.a. Vygotsky knöt detta redskapsanvändande till darwinistisk utvecklingsteori. Vi har visat att Vygotsky var inne på att sociala processer externa från det mänskliga tänkandet skapade förutsättningar för att människornas kapaciteter för intelligens kunde utvecklas.

Däremot har vi också visat på att det blir lite oklart hur dessa sociala processer hos Vygotsky ser ut och att de går att utveckla med hjälp av Luhmanns systemteori.

Vi har också visat på att intelligens inte bör diskuteras i samband med problemlösning. Istället skall vi diskutera intelligens som en förmåga att expandera

vår kunskap utanför det som vi redan känner till. Vi har också visat att det leder till att vi måste se att intelligenta processer först och främst handlar om att de sociala systemen kan interagera med sin omgivning. För människan betyder detta att det viktigaste inte är att människorna kan internalisera i sina medvetanden hur de skall använda de olika redskapen. Vi har också visat att detta ger en möjlighet att utveckla samhällsvetenskapens uppfattning om mikro- och makro-processer.

7. Social kommunikation som