3 Hållbar Stad OcH StadS utveckling
5.3 indikatorer för hållbarhet i städer och stadsutveckling
5.3.4 reduktionsproblemet – om att skapa en enkel bild av en komplex verklighet
Hållbarhetsanalyser har ett huvudsakligt syfte: att ge oss förståelse för en svårförstådd verklighet. Som diskuterats tidigare är det inte helt enkla uppgifter att bena ut vad det egentligen är vi vill förstå eller, vilket tas upp i detta kapitel, att ta fram just den information som bidrar till en så- dan förståelse. Att prioritera vad som ska bedömas är en grundläggande
del av processen eftersom vi inte kan ha översikt över alla delar av det system som staden utgör. Särskilt när det gäller integrerade hållbarhets- analyser som baseras på indikatorer är det viktigt att reflektera över hur vi hanterar det faktum att sådana analyser kraftigt förenklar en komplex verklighet, även kallat reduktionsproblemet (Gasparatos et al., 2008). I stort sett alla analysmetoder intar någon form av reduktionistisk ansats eftersom de inte speglar verkligheten fullt ut.
Make everything as simple as possible, but not simpler34.
Citatet representerar kärnfrågan i hur städer ska kunna hållbarhetsana- lyseras eftersom antalet indikatorer måste begränsas till ett antal som är tillräckligt stort för att ge förståelse för verkligheten men tillräckligt litet för att vara hanterbart (Bossel, 1999). Kravet på att indikatorer ska vara förenklande är ofta en förutsättning för att de ska vara användbara, men förenklingen kan också bidra till att de ger en missvisande bild av verkligheten (Söderqvist et al., 2004). Därför är det grundläggande att de utformas så att de verkligen visar den information som söks och även att den som tolkar dessa indikatorer är införstådd med sammanhanget, metodologin och bakgrunden till valet av indikatorer (Mayer, 2008). Vilka typer av indikatorer som används beror alltså även på vilken mål- grupp de ska vända sig till då det är grundläggande att den informatio- nen de förmedlar är förståelig (Mitchell, 1996).
Reduktionistiska metoder omfattar allt från metoder där en komplex verklighet uttrycks som en enkel, mätbar indikator (som BNP per per- son eller globalhektar per person) och de som analyserar staden ur ett enda perspektiv (exv. ekologiskt eller socialt) till metoder som endast tar hänsyn till en skala eller ett tidsperspektiv (Munda, 2006). De reduktio- nistiska metoderna är av förklarliga skäl överrepresenterade i den my- riad av hållbarhetsanalysmetoder som förekommer idag (Gasparatos et al., 2008). Även om det reduktionistiska paradigmet visst kan kritiseras för att inte fullständigt representera verkligheten (ibid.) så fyller det sin funktion då det förenklar inkluderingen av ekonomiska och ekologiska aspekter i beslutsfattandet genom att vara användarvänligt (Costanza, 2000). En exakt bild av verkligheten är heller inte önskvärd eftersom den är allt för komplex för att kunna tolkas. I den fortsatta diskussionen kommer fokus att stå på den sortens reduktionism som handlar om att slå samman olika indikatorer i index, då övriga innebörder av reduk- tionsbegreppet redan tagits upp i olika sammanhang i tidigare kapitel.
34 Ett uttryck med en inte helt klar bakgrund, men som enligt information från olika internetsökningar tydligen gärna tillskrivs Albert Einstein
Viktning och aggregering av indikatorer
Indikatorer kan vara enkla eller sammansatta, beroende på om de baseras på en variabel eller på två eller fler aggregerade variabler (Waheed et al., 2009). Maclaren (1996) menar att det kan vara effektivt att kombinera två eller fler indikatorer när det gäller att mäta integrativt (integrativt med innebörden att analysen omfattar alla dimensioner av hållbarhet och länkarna dem emellan) men att det är problematiskt eftersom det är svårt både att vikta de individuella indikatorerna, att veta hur olika mätenheter ska standardiseras och vilken sorts aggregationsteknik som ska användas när indikatorerna vägs samman. Viktning i samband med aggregering innebär att indikatorerna tilldelas olika betydelse. Vad som är mer och mindre viktigt beror på den aktuella kontexten och på vem som utför viktningen – detta medför per automatik subjektivitet (Singh et al., 2009). Det går heller inte att kringgå problemet genom att utesluta viktningen eftersom alla indikatorer då tilldelas samma tyngd. Sammanslagning utan viktning kräver att indikatorerna utvecklats med tanke på detta redan från början så att de är jämförbara vad avser deras vikt i sammanhanget. Vid själva aggregationen av indikatorerna används vetenskapliga metoder vilket garanterar konsistens (ibid.). Det råder dock inte konsensus kring hur, om alls, de bör aggregeras till index (Mayer, 2008).
Aggregering av indikatorer till index
Gasparatos et al. (2008) pekar ut en distinkt egenskap för reduktionistisk hållbarhetsanalys i form av den enkla enhet som kvantifierar och ag- gregerar de olika dimensionerna av hållbarhet; det aggregerade indexet, där exempelvis ekonomiska värden bakas samman med ekologiska el- ler sociala värden. Men ett enda indexnummer kan knappast uttrycka hållbarhetens alla dimensioner på ett nyanserat sätt (Naturvårdsverket, 2011b). Trots det är index vanliga för att uttrycka resultatet av inte- grerade hållbarhetsanalyser, några exempel är Sustainability Index for Taipei (Lee & Huang, 2007), European Green City Index (Siemens, 2009) och Sustainable Cities Index (Forum for the Future, 2010).
Kompositindex och kompositindikatorer definieras av Gasparatos et al. (2008) som indikatorer/index vilka aggregerats med hjälp av en väl utvecklad och förutbestämd metodologi35. De är till skillnad från många
35 För den som är intresserad av detaljerna i hur indikatorer kan slås samman till kompositindex rekommenderas Handbook on constructing
andra indikatorbaserade verktyg baserade på två eller flera indikatorer som aggregerats, medan indikatorerna i multikriterieanalyser inte ag- gregeras alls (Gasparatos et al., 2008). Waheed et al. (2009) anser att aggregation är nödvändigt för att kombinera indikatorer och på ett en- kelt och effektivt sätt presentera realistiska tolkningar av en stor mängd indikatorer. Bossel (1999) menar däremot att hållbarhet inte kan påvisas genom att slå samman indikatorer till ett index eller en enda indikator eftersom komplexa system är multidimensionella. Alla delar av systemet måste vara hållbara för dess totala hållbarhet. Och om man vet att så är fallet behövs inget index, utan detta blir ett annat sätt att aggregera och förenkla informationen och undvika resurskrävande beräkningar (ibid.). Huruvida kompositindex är bra eller dåliga ur hållbarhetsperspektiv lämnas här osagt, men Nardo et al. (2005) konstaterar i alla fall att det finns två läger med motsatta åsikter: de som talar för aggregation menar att den typen av index visar verkligheten på ett meningsfullt sätt och att de är effektiva för att dra åt sig medial uppmärksamhet och därmed också politisk. De som talar mot aggregation menar att det inte finns någon anledning att genom subjektiva metoder slå ihop de insamlade indikatorerna till kompositindex, utan låta dem vara synliga. Drag- kampen mellan dessa två ståndpunkter syns tydligt i litteraturen, vilket smittat av sig även i denna text – klart är i alla fall att det aggregerade indexet medför både för- och nackdelar som beroende på kontexten kan få olika genomslag.
Hållbarhetsindex som grund för beslutsfattande
Ett av de krav som ställs på hållbarhetsindikatorer är att de ska vara lätta att förstå. För att uppfylla detta menar Smith (2002) att de varken ska täcka upp varje liten del i ett komplext system eller viktas och aggrege- ras så att ojämförbara variabler slås samman till en (Smith, 2002). När variablerna aggregeras innebär det att indikatorer som tagits fram för att påvisa ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet slås samman till en siffra som syftar till att påvisa hållbarhetsnivån. Detta innebär en jäm- förelse mellan olika värdeskalor och sådan information kan vara proble- matisk att grunda beslutsfattande på. Mori och Christodoulou (2012) menar att hållbarhetsanalyser som ska användas vid beslutsfattande inte bör utgöras av kompositindex eftersom det tillåter att dessa ekologiska, sociala och ekonomiska värden blir utbytbara. Det innebär en svag syn på hållbarhet eftersom staden då kan konstateras utvecklas på ett håll- bart sätt även om exempelvis den sociala utvecklingen är ohållbar – så länge den ekologiska och/eller den ekonomiska utvecklingen väger upp
för det socialt ohållbara. Även om den övervägande delen indikatorer i ett index påvisar förbättring innebär det inte att staden utvecklas på ett hållbart sätt (Mayer, 2008), bara att den inom vissa områden inte blir mer ohållbar. Mayer (2008) hävdar att aggregerade index över huvud ta- get inte är lämpliga vid politiskt beslutsfattande eftersom hänsyn alltid måste tas till de använda metoderna för aggregation och viktning, vilket politiker sällan har tillfälle till.
Men en indexsiffra kan trots allt erbjuda om inte en spegelbild så åtminstone en förnimmelse av en bild av stadens hållbarhet, och så länge beslutsfattare är medvetna om hur aggregerade index fungerar skulle man kunna tänka sig att en vag bild som trots allt pekar ut rätt riktning är bättre än ingen bild alls. Detta kan förstås också ifrågasät- tas eftersom en felaktig bild gör att beslut fattas på oriktig grund och kanske inte alls bidrar till ökad hållbarhet (Nardo et al., 2005). Denna fina balansgång kan vara en av orsakerna till de många diskussioner som ämnet ger upphov till.
Några av de indexbaserade verktyg som av indexförespråkare anses vara mest lovande för att synliggöra hållbarhet inför beslutsfattande är Human Development Index (HDI), Environmental Sustainability Index (ESI) och Environmental Performance Index (EPI) (Pintér et al., 2005; Waheed et al., 2009). Ett exempel specifikt för stadsnivå är City Development Index (CDI), ett index som slår samman flera andra olika index för bland annat hälsa, utbildning, avfall och produkter.
Aggregerade index för att kommunicera hållbarhet
Pintér et al. (2005) menar att aggregerade index kräver hög datakvali- tet, jämförbarhet, att indikatorsamlingarna är kompletta samt att det råder samstämmighet kring vilka viktningsmetoder som ska användas. I samma anda poängterar även Mitchell (1996) att indikatorer ofta inte går att jämföra mellan olika städer, att de är svåra att samla information till och att alla indikatorprogram inte tar hänsyn till samma saker – de pel ha olika teman, indelningar och kategoriseringar. Däremot skiljer sig åsikterna hos nämnda författare åt när det gäller huruvida aggre- gerade index är lämpliga i kommunikationen med stadens invånare: Pintér et al. (2005) menar att aggregerade index är attraktiva för att kommunicera hållbarhet till allmänheten medan Mitchell anser att de är svåra att kommunicera till allmänheten och på lokal skala och att det behövs enklare uppsättningar indikatorer för att engagera allmänheten. Bruttonationalprodukten (BNP) är på aggregerat index. Europe- iska och sociala kommittén (2011, punkt 4.8) anger att BNP trots sina
dokumenterade brister är ”ett enastående aggregerat instrument som snabbt reagerar på utvecklingen” men att det vore önskvärt att hänsyn också kunde tas till sociala aspekter och miljöaspekter. För att lyckas med detta behöver både problemet med att värdera ekologiska och so- ciala resurser och att bibehålla en stark syn på hållbarhet överkommas, vilket är en svår utmaning.
Index för att påvisa hållbar stadsutveckling
Enligt Gasparatos et al. (2008) kan vi inte på ett trovärdigt sätt mäta komplexa system som städer med en enda indexbaserad indikator, vil- ket ändå görs nationellt med exempelvis BNP, eftersom indikatorerna bygger på variabler som behöver mätas eller observeras i praktiken på många olika tidpunkter och platser och sedan processas för att resultera i förståelig information. Komplexiteten skapar ett behov av strukture- rade metoder för att samla in indikatorer baserade på särskilda kriterier för att kunna tillgodose vårt behov av förståelse för staden som ett komplext, socioekologiskt system (ibid.). Index är det vanligaste sättet att presentera hållbarhetsindikatorer som grund vid beslutsfattande i samband med stadsutveckling, men de kan också genom olika ramverk presenteras på tydliga sätt för att tillåta överskådlighet utan aggregation av indikatorerna (Mayer, 2008). Att utse ett enkelt index som på ett till- förlitligt sätt påvisar hållbarheten i ett system som en stad är idag inte att räkna med