Reflexion, social kommunikation och omvärlden

Vi har talat om att Luhmann menar att systemen är operationellt slutna. Det som gör systemen slutna är att de är självreferentiella. Systemet ser på sig självt på det sätt som det har vant sig att uppfatta sig självt. För att det psykiska systemet, i.e.

människan, inte skall fastna i sitt eget medvetandes begränsningar behöver det således något som gör att det kan se längre än till sig självt. Det viktiga är de processer som är igång, och att förståelse är något som uppstår efter den självreferentiella processen. Förståelsen blir då reducerad till något som faller på plats efter självreferentiella processer. De meningsskapande processerna föregår förståelsen och i dessa processer är det reflexionen som är det väsentliga. Vi kan naturligtvis inte säga att dessa andra system inte behöver vara system där observatören är av mänsklig natur. Dock betonar Luhmann att dessa system skall använda skillnaden mellan system och omvärld. Det innebär att vi inte kan se på det sociala som något som bara är skapat av mänskliga handlingar. Frågan är snarast i hur hög grad det är de villkor som har att göra med det artificiella som är avgörande för den självreferentiella processen. Det kan förklara varför tekniska redskap behövs för kunskapsutveckling.

Vi kan uppmärksamma att vi här också får en förklaring till att det finns en viss giltighet i det systemsvar som riktades mot Searles experiment. Det som skapar meningen är inte själva förståelsen utan den distinktion som uppstår som ett resultat av den skillnad som finns mellan system och omvärld.

Den självreferentiella process som skapar kunskap är social. Det innebär inte detsamma som att alla former av självreferens är sociala. Och inte heller det samma som att självreferens aldrig behöver den funktionalitet som finns i de psykiska

systemen. Därmed kan vi heller inte säga att AI-system kan leva upp till alla krav på självreferens. Skall vi diskutera dessa frågor bör vi se vad Luhmann själv säger om självreferens. Han anger att vi kan skilja mellan tre former av självreferens (Luhmann,1995:443-444):

Vi kan tala om enkel självreferens när den grundläggande distinktionen är mellan element och relation. Det jag som refererar till sig själv kan då också vara en händelse, eller i sociala system, en kommunikation. Denna enkla självreferens är den minimala formen av självreferens utan vilken autopoietisk reproduktion skulle vara omöjlig.

In basal self-reference, the self that refers itself is also an element, for example, an event or, in social systems, a communication. Basal self-reference is the minimal form of self-self-reference, without which autopoietic reproduction of temporalized systems would be impossible....

Basal selfreference is a constitutive requirement for forming self-referential systems, but it is not a system reference, since the indicated self is intended as an element, not as a system, and since the guiding distinction is element/relation and not system/environment. This of course does not deny that the concept of element presupposes a system and vice versa. But that does not negate the distinction between different forms of self reference; it merely grounds the expectation that they correlate to each other.

Den andra formen är reflexivitet. Här består den grundläggande distinktionen av det som sker före och efter. Det jag som refererar till sig själv är inte bara en aspekt av distinktionen utan också en process som konstitueras av distinktionen. Den blir då beroende av att skillnaden mellan före och efter blir större genom att selektionen leder till ökande förutsättningar för fortsatt selektion. På så sätt ökar reflexiviteten samtidigt som den intensifierar egenskaperna som karaktäriserar denna process.

A process emerges with the help of the before/after difference if the additional condition of an increase in selectivity is fulfilled. Thus communication as a rule is process, namely, is determined in its elemental events by the expectation of a reaction and the reaction to an expectation. One can speak of reflexivity whenever a process functions as a self to which the operation of reference belonging to it refers. Thus within the course of a communicative process one can communicate about that communicative process. Thus reflexivity takes advantage of a unifying formation that combines a multitude of elements (often a countless number) within which the self-reference includes itself. Above all, this means that the self-referential operation must comply with the characteristics of belonging to a specific process, must be communication in a communicative process (communication about communication), observation in a process of observation (the observation of observation), and an application of power in a process of applying power (the application of power to the powerful). In this sense reflexivity increases and intensifies the features that typify process.

Slutligen kan vi tala om reflexion när den grundläggande skillnaden är mellan system och miljö.

Only in reflection does self-reference exhibit the characteristics of system reference; only here do the two conceptual domains overlap. The self is the system to which the self-referential operation attributes itself. It is an operation by which the system indicates itself in contrast to its environment. This occurs, for example, in all forms of self-presentation that assume the environment does not immediately accept the system in the way it would like itself to be understood.

Det framstår som om den första formen, den som handlar om självreferens, väl beskriver det som sker i förståelseorienterade processer. Det är en form av referens som bara riktas inåt mot det som individen eller systemet redan känner till.

Därmed är det en form av referens som inte kan expandera kunskapen. De redskap som är inblandade bör bestå av allmänt vedertagna begrepp som möjlighen kan betecknas som ett slags psykologiska begrepp som beskriver existerande kunskap.

Den andra formen, som handlar om reflexivitet, är starkt beroende av att den erfarenhet som en person skaffar sig påverkar en tidigare kunskapsnivå. Samtidigt är detta också en form av referens som bara riktar sig inom systemet. Luhmann talar om att tidsdimensionen är viktig. Det bör innebära att tiden gör att många av de osmälta kunskapsrelationer som individen bär på så småningom mognar. Tidens gång gör att individen har kunnat ta till sig något som hon vid första kontakten tyckte var intressant men inte helt lätt att förstå. På så sätt kan vi också tänka oss

att psykologiska begrepp kan användas som ett slags referenspunkter till vad som var tidigare och vad som kom efteråt. På så sätt kan de förstås fungera som expanderande redskap men denna expansion blir ändå begränsad till vad systemreferensen redan tillåter eftersom det måste handla om att reflektera över sådant som redan finns inom systemet.

Det är först med den tredje formen av referens, den som handlar om reflexion, som vi får en tillfredställande förklaring till varför ny kunskap kan tränga sig på oss trots att vårt medvetande inte kan se den kunskapen, och trots att det är en kunskap som går emot den som är allmänt accepterad inom vår egen sociala tillhörighet. Det sker genom att systemet blir förändrat så att det blir uppmärksammat på skillnaden mellan dess egen struktur och det som finns i omgivningen. På så sätt ändras också systemreferensen och tillåter människorna att se nya kunskapskopplingar. Det blir ganska rimligt att detta i första hand handlar om att något som är fristående från det mänskliga utvecklas. Om vi ser på materialitet som det som är på sidan av vad som finns i de mänskliga medvetandena så bör det just handla om att en materiell struktur utvecklas. Om redskapen utvecklas så bör det handla om tekniska redskap. Det är genom dem som vi först blir varse nya skillnader. Först därefter kan de formuleras som psykologiska begrepp/redskap.

Därför finns det anledning hävda att det är denna form av referens som anger att det finns anledning tro att AI-system verkligen kan skapa kunskap på egen hand. Den socialitet som utvecklar kunskapen handlar om en process som uppstår av differensen mellan systemet och miljön. Genom den processen uppstår de nya situationer som ger oss möjlighet att göra nya observationer. Vi bör uppmärksamma att det finns mindre anledning tro att en sådan process skapas av interaktioner med andra människor eftersom de vi personligen kan interagera med befinner sig inom samma system som vi själva. Och de som finns inom andra sociala system kan vi inte förstå utan att tekniska redskap som förmedlar först utvecklas. Människor i andra sociala system kan vi bara nå genom att gemensamma referensramar uppstår. Innan vi kan samtala med människor från andra kulturer (eller kanske även från andra vetenskapliga discipliner) måste ett kulturellt kapital i form av gemensamma benämningar och gemensamma berättelser uppstå genom att våra respektive sociala system närmar sig varandra. Vi bör tillägga att Luhmann här beskriver en process som handlar om något mer än systemens egen kommunikation. Eftersom Luhmann menar att kommunikation bara sker inom sociala system så handlar det om något mer än kommunikation. Som redan sagts finns det skäl att försöka utveckla Luhmanns kommunikationsbegrepp så att det också omfattar denna relation. Min egen uppfattning är att jag bättre förstår Luhmanns uppfattning om att det endast är systemen som kan kommunicera om det handlar om just relationen mellan systemen och deras omgivning.

Vi kan också uppmärksamma att denna tredje form av självreferens ger oss en möjlighet att förklara hur de mentala processerna är kopior av sociala processer

såsom Vygotsky hävdade. Vi kan inte med medvetandet ta till oss det som finns i omgivningen. Ny mening måste alltid gå via den sociala kommunikationens reflexion och når människans medvetande som en kopia av denna sociala kommunikation. Det är också en förklaring till varför social intelligens kan ta oss längre än medvetandets intelligens.

Sociologins debatt med naturvetenskapen om kunskapens natur är ett exempel på att människor som finns inom olika system har svårt att kommunicera med varandra. Det är först genom att hela sociala system har brutits mot varandra som en viss samsyn börjar skönjas. Den består inte av att olika personer inom de olika grupperna kommunicerar med varandra. Istället handlar den om att de texter som produceras inom de olika disciplinerna så småningom visar på var kommunikationsmöjligheterna finns. Vi kan också hitta många andra exempel på att förståelse över systemgränserna är mycket svår att uppnå. Många av konflikterna i världen ger exempel på detta. Inte minst konflikten mellan västvärlden och den muslimska världen. Ett tydligt och konkret exempel är Israel Palestina konflikten.

Vi kan utveckla denna synpunkt med att Luhmann menar att kommunikation inte handlar om en process som förmedlar färdig mening eller information. Han säger själv att det inte handlar om en aktualisering av en delad uppfattning om mening, som informerar åtminstone en av deltagarna i kommunikationen. Istället handlar det om en fördelning av överraskningar. Inte heller handlar det om att överföra information eftersom informationens identitet skapas vid en särskild tidpunkt och inte något som består över tid (Luhmann,1990c:32). På så sätt bör olika system åtminstone kunna överraska varandra.

Det är viktigt att framhålla att Luhmann menar att språket, som ett gemensamt överenskommet språk, inte är den viktigaste delen i dessa processer. För att kommunikation skall ske räcker det med en rynkad panna eller att några objekt på t.ex. en tallrik arrangeras om (Luhmann,1990c:32-33). Språket är på så sätt alltför bundet till den allmänna uppfattningen om vad mening är. Luhmann framhåller att detta innebär att vi måste ifrågasätta om den verbala kommunikationen är den grundläggande formen. Istället menar han att det är själva skillnaden som måste föras fram och födas i verkliga och pågående erfarenheter. Skillnaden måste vara en del av det som presenteras för medvetandet.

Det gör att tidsdimensionen blir viktig eftersom den skapar en skillnad mellan de observationer som görs vid en tid och en annan. Det innebär att det är denna skillnad som uppstår mellan en tid och en annan som skapar den sociala dimensionen och inte den delade meningen mellan olika sociala aktörer. Luhmann menar att en delad mening som manifesteras genom språket, i själva verket gör att tidsdimensionen blir oviktig eftersom det inte kan finnas någon tidsskillnad mellan två subjekt som erfar samma mening (Luhmann,1990c:40). Om vi skall försöka oss på en enkel tolkning av Luhmanns något abstrakta resonemang bör det betyda att sociala interaktioner mellan människor är alltför knutna till nuet, för att vi

verkligen skall kunna se vilka möjligheter framtiden ger oss. De framtida möjligheterna upptäcks bäst om vi använder oss av den sociala kommunikationens artefaktiska möjligheter till synkronisering.