Om en förändring mot en mer kritiskt och mångkulturellt inriktad pedagogik ska bli möjlig så måste det finnas handlingsutrymme för ett verkligt ledarskap i skolan. Med andra ord så måste rektorerna kunna formulera visioner och dessutom kunna skapa ett utrymme för att det visionära arbetet ska kunna rea- liseras.
Då jag träffade och samtalade med rektorer i Malmös skolor började jag att fundera närmare på rektorernas funktion i skolan och att deras roll inte är en- tydig, utan i hög grad beroende av den enskilde rektorn. Samtidigt så finns det gemensamma drag i rektorsyrket och jag undrade över vilka dessa var – helt enkelt vilka krav som ställs på en rektor och vilka ansvarsområden som är kopplade till yrket? Jag inledde därför varje intervju eller samtal med att be informanten att berätta om sin yrkesbakgrund och även om sitt nuvarande
120
jobb och jag avslutade alltid denna inledande del av samtalet med att be rekto- rerna att beskriva det bästa respektive det sämsta med sitt jobb.
Caroline: Vad är det bästa respektive det sämsta med att vara rektor?
Rektor: Alltså det bästa är ju att man kan vara med och påverka en av de viktigaste
verksamheter som finns. Det sämsta är att det är ingen som bryr sig om vad man – allt- så det är ett mycket utsatt yrke.
Caroline: Vilka uttryck tar det sig?
Rektor: Allt! Alltså anmälningar till Skolverket, anonyma samtal till media, gråt och
tannagnisslan och kontakt med föräldrar. (Rektor 22:2:1)
Caroline: Vad är det bästa respektive det sämsta med att vara rektor?
Rektor: Det jobbigaste med att vara chef är att skolan är så otroligt mångfacetterad och
komplicerad – det finns så många olika saker man ska känna till – jag vet av erfarenhet – eftersom jag har både vänner och bekanta, som jobbar inom näringslivet – att du som chef har ett väldigt begränsat område du ska hantera där, men här är det då allt ifrån att låset på dörren kan vara trasigt och att du ska fixa det till att du ska ha ambitionen om vad skolan ska handla om och redovisa det uppåt i hierarkin. Det är det svåraste att det är väldigt omfångsrikt och en del saker är pyttesmå och en del saker är jättestora […] Det lättaste och det roligaste också egentligen är ju att du har så mycket folk omkring dig som du hela tiden måste relatera till – jag är en relationsmänniska. Mitt huvudsak- liga arbetsverktyg är att ha bra relationer till dem som finns runt omkring mig här på skolan. Inte alltid att vi är vänner eller så – men tydliga relationer – där man vet vad jag menar när jag säger något och förhoppningsvis gör så – så småningom. (Rektor 10:2:1)
Baserat på rektorernas svar så är det möjligt att se att det bästa och det sämsta med yrket sammanhänger. Det som är det mest positiva med arbetet enligt de båda informanternas beskrivning är att ”man kan vara med och påverka en av de viktigaste verksamheter som finns” och ”att du har så mycket folk omkring dig som du hela tiden måste relatera till” och där dessa relationer präglas av tydlighet och där medarbetare också följer de direktiv rektorn ger. Båda svaren handlar alltså om att få möjlighet att påverka och att helt enkelt styra en verk- samhet.
Samtidigt så handlar även de negativa aspekterna med yrket om påverkans- möjligheten – ”det sämsta är att det är ingen som bryr sig om vad man…” och ”där man vet vad jag menar och förhoppningsvis gör så – så småningom” – och att denna helt enkelt är begränsad och att man som rektor kan känna sig ifrå- gasatt och uppleva att det är svårt att få gehör för idéer eller att få igenom sina beslut. Yrket beskrivs också som omfattande med väldigt skilda och vidsträck- ta ansvarsområden och tillsammans med en upplevelse av begränsade möjlig- heter att förankra idéer och beslut, så kan arbetet vid vissa tillfällen känna nästintill övermäktigt.31
31 Dessutom har yrkets status förändrats negativt över tid och genom en kort historisk tillbakablick är
det möjligt att se att rektorstiteln tidigare varit behäftad med såväl status som makt. Titeln rector an- vändes redan 120. Kontexten, i vilken denna latinska benämning inlemmades, var de dom- och kate-
121 Arbetsförhållanden och förväntningar bestämmer, utformar och sätter gränser för yrkesrollen. Flertalet studier kring rektorsyrket pekar på en föränd- ring i arbetsuppgifter och ansvar. Kommunaliseringen av skolan har pekats ut som en bidragande faktor till dessa förändringar och även en ökad datorisering har lett till en utökad administration (se t.ex. Ekholm et. al. 2000). Samtidigt har den administrativa delen varit betydande långt innan kommunaliseringen. Rektorn fungerade då som en statlig tjänsteman med ansvar för att lokalt ut- tolka och implementera läroplan, författningar och förordningar. Av hävd hade de enskilda lärarna stor autonomi visavi rektorn, gällande det pedagogiska ar- betet i klassrummet, så implementering av läroplan stannade ofta på ett admi- nistrativt plan (Svedberg 2000, med hänvisning till Mårdén 1).
Eftersom rektorer traditionellt sett haft ett begränsat pedagogiskt ansvar och lärare haft kontroll över den pedagogiska verksamheten bakom en stängd klassrumsdörr, så kan denna tradition leva kvar på skolor och detta kan vara en förklaring till varför några informanter säger sig uppleva svårigheter att driva igenom beslut av pedagogisk karaktär eller beslut som på andra sätt på- verkar lärarkollektivet.
Förutom de administrativa uppgifterna brukar två andra arbetsområden lokaliseras i studier och forskning kring rektorsyrket. Dessa är det pedagogiska – alternativt idé- och visionsformuleringar samt det sociala eller arbetet med, och ansvaret för, mänskliga relationer. Studier har visat att rektorers arbete självklart består av komponenter från dessa tre olika sfärer, men att en kanske överväger i den enskilda rektorns fall (Ekholm et. al. 2000).
Dessa tre olika grupperingar av arbetsuppgifter sammanhänger med orga- nisationen kring skolan. De administrativa uppgifterna hänger samman med ekonomiska ramar, juridiska förordningar och lagar, samt med ett ideologiskt perspektiv, vilket bestäms av läroplanen. Det pedagogiska arbetet styrs, liksom det administrativa, ytterst av läroplanen. Arbetsuppgifterna ligger i skärnings- punkten mellan en byråkratisk förvaltning och att leda en professionell organi- sation samt mellan politiska visioner och den “skolkultur” som konstrueras bland lärarkollegiet på den enskilda skolan. De sociala aspekterna i yrket sam- manhänger med att det i mänskliga relationer uppstår konflikter och menings- skiljaktigheter. Rektorn bär det yttersta ansvaret för att relationer mellan per-
dralskolor som byggdes upp i Sverige på 1200-talet på begäran av den katolske påven. På 100-talet var titeln rektor exklusiv för läroverksrektorerna som hade högt anseende och en betydande status i samhäl- let. Rektorsämbetet var kronan på en lång och lyckad karriär som läroverkslektor. På 100-talet föränd- ras detta. Från att tidigare ha varit en titel förbehållen män erövrade på 20- och 30-talen flickskoleföre- ståndarinnorna titeln (jfr. Ullman 1). Under 100-talet framträdde rektorsskapet alltmer som en egen yrkesidentitet från att tidigare varit avslutningen på en lyckad lärarkarriär (Ekholm et. al. 2000).
122
sonal, elever och föräldrar fungerar. Rektorn är också skolans ansikte utåt och handhar relationer till media och politiker (Svedberg 2000, med hänvisning till Lundgren 1).
På 10-talet ställdes det, i samband med utarbetande och implementering av ny läroplan (Lpo -4), högre krav gällande rektorernas pedagogiska ansvar. ”I det nya mål- och resultatstyrda systemet skall rektor som chef och pedago- gisk ledare utmana en månghundraårig undervisningspraktik och […] göra skolskutan mer styr- och manövrerbar i enlighet med läroplanens mål” (Sved- berg 2000: 1). Studier har visat att det finns en mängd möjligheter på den lo- kala skolarenan att komma förbi de centralt ställda kraven och att det är naivt att tro att uppställda policies förändrar förhållningssätt och skolkulturer som har en mångårig tradition. Rektorerna sitter i en maktposition men samtidigt är denna makt inte endimensionell. De är positionerade i ett komplext struktu- rellt sammanhang där handlingsutrymmet ibland är ytterst begränsat (Möller 2000: 220f).