Relationen mellan agent och subjekt

Det är nu dags att säga något om förståelseaktens ”huvudrollsinnehavare”, dvs.

agenten och subjektet. Eftersom det inte finns särskilt mycket av filosofiskt intresse att säga om agenten, faller fokus nästan omgående på subjektet samt på relationen mellan agent och subjekt.

3.5.1 Agent

Trots att agenten står i händelsernas centrum är han paradoxalt nog tämligen ointressant utifrån ett filosofiskt perspektiv. I själva verket finns det inte mycket annat att säga än att agentskapet kan uppbäras av vilken upplevande varelse som helst som empatiskt försöker förstå någon med avseende på dennes upplevelser. Visserligen kräver perspektivtagande en viss kognitiv kapacitet.

Men eftersom denna inte kan bestämmas i frånvaron av en uppfattning om vad som utgör framgångsrik förståelse, måste en studie av kapaciteten följa efter en

tillämpas på kanaliseringsfenomenet ligger förklaringen till fenomenet i en mänsklig kognitiv begränsning och närmare bestämt i människans oförmåga att simulera simuleringen av en upplevelse.

30 Goldie (2002) s. 195.

31 Stotland (1969), Batson et al. (1997b), Piaget och Inhelder (1956), Fulz et al. (1986) samt Wimmer och Perner (1983). När det gäller perspektivtagande av trosföreställningar, vilka inte har någon fenomenell dimension, är det viktigt att notera att detta skall tolkas i termer av subjektets upplevelse givet dessa trosföreställningar. Det är alltså inte trosföreställningen i sig som utgör objektet för perspektivtagandet. Med detta är det inte sagt att man inte kan definiera perspektivtagande på ett sätt som tillåter perspektivtagande av trosföreställningar.

Poängen är endast att perspektivtagande (och EF) enligt definitionen här endast indirekt kan röra icke-fenomenella aspekter av någons perspektiv.

studie av framgångsrik förståelse. Båda dessa problemområden kommer därför närmare att beröras i kapitel 6.

3.5.2 Subjekt

Vad kan då sägas om den individ vars upplevelse utgör förståelseobjektet? När det gäller empati i allmänhet brukar man säga att den riktas mot (eller har sitt upphov i) andra personers känslor. Oavsett om den är vanlig eller ej, så stöter denna beskrivning på problem. Att man kan ifrågasätta att det endast är känslor som kan utgöra förståelseobjekt har redan framgått. Problemen upphör emellertid inte med detta. För trots att Goldie fångar något väsentligt när han påstår att empati förutsätter att agenten uppmärksammar den andre som ett centrum för medvetande skilt från honom själv, finns det anledning att ifrågasätta att detta medvetande nödvändigtvis tillhör någon annan än agenten.³² Innan mer sägs om detta bör man notera att det inte är särskilt anmärkningsvärt att empatiforskare vanligtvis inte uppmärksammar möjligheten att agent och subjekt kan vara en och samma person. För det första har empatiforskningen främst bedrivits av utvecklings- och socialpsykologer som bara har haft ett svagt incitament att revidera de gängse definitionerna med avseende på denna aspekt. För det andra har empatiforskningen lagt stor vikt vid mindre kognitivt avancerade former av empati vilka uteslutande tar sig uttryck i mötet med en annan person.

Kan man då verkligen empatiskt förstå sig själv? Svaret är ja, men det är i stort behov av vidareutveckling. Det vore t.ex. märkligt att tala om intrapersonell empatisk förståelse om detta innebär att agenten vid tidpunkt t har sig själv vid t som subjekt. Detta skulle ju kunna innebära att agenten försöker förstå någon som försöker förstå någon som… En oändlig och elakartad regress hotar där det elakartade består i att regressen utgör ett hinder för att ge förståelseobjektet substans. Nu är inte poängen att intratemporal intrapersonell EF skulle vara logiskt omöjlig. Det finns inget motsägelsefullt i att nu föreställa sig den smärta man nu känner. Möjligen är en sådan mental manöver psykologiskt omöjlig.³³ Även om det skulle gå att finna fall av

32 Goldie (2002) s. 195.

33 Om så är fallet kan detta ha sin förklaring i den simuleringstolkning av EF som kommer att försvaras längre fram (kapitel 6). Enligt denna tolkning sker nämligen den simulerade

intratemporal intrapersonell EF skulle de utgöra perifera fall, vilket inte minst framgår av svårigheten att komma på ett enda verklighetsförankrat fall.

Visserligen har Nancy Sherman uppmärksammat en möjlighet, men den kan ifrågasättas. Den akt Sherman refererar till förekommer i terapeutiska sammanhang där psykoterapeuten Heinz Kohut har påtalat möjligheten till en sorts självempati genom vilken patienten kan se sina inre dolda konflikter utifrån perspektivet hos ett observerande jag.³⁴ Problemet är att detta inte tycks vara ett relevant exempel på självförståelse (eller ens på empati). För trots att det sannolikt går att förstå vad som händer och sker i det undermedvetna, kan sådan förståelse knappast räknas som empatisk. Empatisk förståelse riktas ju mot någons fenomenella upplevelser, inte mot dolda aspekter av en persons psykologi. Eftersom det av Shermans förklaring framgår att Kohuts idé om självförståelse rör aspekter som inte figurerar i agentens upplevelsevärld är det tydligt att den förståelse Sherman talar om inte är empatisk.

Som framgått är det svårt att redogöra för fall av intratemporal intrapersonell EF. Betydligt enklare är det att redogöra för fall av intrapersonell förståelse där agenten riktar sin uppmärksamhet mot ett tidigare eller framtida jag. Sådana fall av intrapersonellt perspektivtagande kan knappast avfärdas som en verklighetsfrånvänd teoretisk konstruktion. De är nämligen inte bara vanligt förekommande utan spelar dessutom ofta en viktig roll. Som John H. Flavell noterat mot bakgrund av sin 35-åriga erfarenhet av att studera perspektivtagande, kan skillnaden mellan framgångsrikt eller misslyckat intrapersonellt perspektivtagande få enorma konsekvenser för människors liv.

Det är exempelvis, menar Flavell, av stor betydelse att framgångsrikt kunna förutsäga hur man kommer att uppleva saker som giftermål, skilsmässa och jobbyte.³⁵

Alfred Margulies belyser den intrapersonella möjligheten till empati genom följande redogörelse för vad som kan hända under ett terapisamtal:

processen (dvs. den neurofysiologiska process som ligger till grund för förståelseobjektet) och simuleringen i samma system. Förklaringen skulle därmed kunna bestå i att ett och samma system inte samtidigt kan både genomföra en process och representera denna process.

34 Sherman (1998) s. 93.

35 Flavell (1992) s. 109.

She then becomes even sadder, this time for the little girl she had just been talking about, the girl in the distantly recalled memory, the girl she once was. It still is not herself-now she is weeping for, but almost a generic girl, how any girl would have felt in those circumstances, an empathy for troubled children.³⁶

Exemplet är slående i all sin enkelhet. Visserligen är det inget typexempel på EF, men illustrerar ändå att det inte ligger något problem i att rikta sin empatiska uppmärksamhet mot ett tidigare jag. Eftersom Margulies väljer att beskriva subjektet som något av en generisk person är det viktigt att notera att subjektet i fall av intrapersonell EF inte måste beskrivas på ett dylikt sätt. För att inse detta kan det vara till hjälp att betrakta följande exempel:

Som liten kom jag en gång bort ifrån min familj på en (som jag då upplevde det) mycket stor campingplats. Än idag kommer jag ihåg min reaktion. För trots att jag på intet sätt var ensam (det formligen vimlade av människor runt mig) kände jag mig obehagligt ensam. Obehaget grundade sig emellertid inte på en rädsla för att inte återse mina föräldrar utan på att jag var tvungen att konfrontera situationen ensam. Lösningen på problemet stod nämligen klar för mig: jag var tvungen att gå till receptionen och säga att jag kommit bort. Känslan av befrielse var stor när min långsamma och motvilliga vandring mot campingens reception avbröts av att mina äldre syskon fann mig.

Först av allt är det viktigt att notera att när jag idag drar mig denna episod till minnes, så påminner detta i så hög grad om EF att det är svårt att se något skäl till att den inte skulle kunna betecknas som ett exempel på det.

Rimligtvis kan inte blotta det faktum att subjekt och agent är samma person utgöra något fullgott skäl att sluta sig till att det inte kan röra sig om EF.

Mycket har förändrats sedan min vandring den gången, men det står klart att den (i detta fall jag själv) som vill förstå mina upplevelser måste förstå mig och ingen annan. Det finns här ingen anledning att tala om förståelse av ett generiskt barn. Det finns åtminstone tre sätt belysa detta. För det första var min

36 Margulies (1989) s. 109.

reaktion sannolikt inte speciellt representativ för barn i den åldern. Jag upplevde nämligen inte situationen som förvirrande eller skrämmande i någon annan mening än att jag insåg att jag var tvingad att ta itu med problemet ensam – ett problem vars lösning stod klar för mig. I denna mening var reaktionen typisk för mitt dåvarande jag och inte för barn i allmänhet. Men även om detta vore att missförstå vad som är representativt för åldern finns det andra skäl mot att betrakta mitt dåvarande jag som ett generiskt barn. Detta hänger ihop med att jag inte upplever relationen till barnet som en relation till vilket barn som helst i motsvarande situation. Jag upplever snarast barnet på campingplatsen som en del av min psykologiska utveckling. Vidare är scenariet präglat av miljöer och personer som är starkt kopplade till mitt nuvarande jag, något som gör det ypperligt ansträngt att tala om barnet som ett generiskt barn.

Sist men inte minst beror eventuell framgång eller ett misslyckande på hur jag nu förmår att förstå mitt dåtida jag. Det har naturligtvis sin grund i att min empatiska uppmärksamhet är riktad mot ett specifikt subjekt, nämligen mitt dåvarande jag.

En positiv aspekt av att betrakta agenten som ett möjligt subjekt är att det möjliggör en tankeväckande form av resonemang. Mer exakt handlar det om att ta ställning till huruvida man kan förstå det som man inte har någon erfarenhet av genom att (1) föreställa sig erfara något som man aldrig erfarit (t.ex. att hoppa fallskärm), (2) skaffa sig erfarenheten ifråga (utföra ett hopp) och (3) avslutningsvis ta ställning till huruvida den ursprungliga föreställningen var adekvat eller inte (dvs. om det i (1) var fråga om EF). Nu skall man inte överdriva beviskraften i denna typ av experiment. Däremot finns det anledning att bejaka en av argumentets fördelar, nämligen att det möjliggör en analys av EF:s natur som inte riskerar att störas av den osäkerhetskänsla som lätt uppkommer i samband med att man tvingas uttala sig om interpersonell förståelse. Tanken är, med andra ord, att intrapersonella fall av EF gör det lättare att belysa de krav man verkligen ställer på EF.

En sak beträffande subjektets natur som ännu inte har berörts är frågan om subjektet och förståelseobjektet måste existera för att EF skall vara möjlig.

Denna frågeställning kommer att diskuteras i samband med att den för EF högst centrala adekvansaspekten berörs.

3.5.3 Agent/subjekt-asymmetrin och distinktionen aktiv/passiv Det förhållandet att agentens uppmärksamhet riktas mot subjektets upplevelser ger upphov till en asymmetri mellan agent och subjekt. Medan agenten med nödvändighet riktar sin uppmärksamhet mot subjektets tillstånd (eller någon aspekt därav) behöver subjektet inte ens vara medvetet om agentens existens och än mindre reflektera över hans upplevelser. Det finns naturligtvis inget som hindrar att subjektet riktar sin empatiska uppmärksamhet mot agenten.

Men i så fall utgör detta ytterligare en förståelseakt i vilken rollerna är ombytta.³⁷

Mot bakgrund av agent/subjekt-asymmetrin kan det te sig frestande att beskriva relationen mellan agent och subjekt som en relation mellan en aktiv och en passiv part. Att göra så vore dock missvisande. Det skulle nämligen överförenkla förståelseakten. Faran består i att förståelseakten, på grund av att subjektet objektifieras, betraktas som något av en perceptionsakt.

Perceptionsmetaforen appliceras visserligen med fördel på kognitivt enkla former av empati (som signalbaserad empati) men lämpar sig illa som en beskrivning av EF. Detta beror på att EF påminner mer om en mental konstruktion än observation (se kapitel 6).

Nu är det visserligen så att agenten är aktiv i den meningen att det är han (och inte subjektet) som försöker att förstå. Men bortsett från detta är det svårt att begripliggöra varför agent och subjekt bör beskrivas som en aktiv respektive passiv part. Problemet är tudelat. För det första tycks agenten inte nödvändigtvis spela en aktiv roll (annat än i den minimala mening som just nämnts). Trots att EF ofta anses kräva en relativt hög grad av engagemang, i den betydelsen att agenten medvetet undertrycker sitt eget perspektiv och lever sig in i aspekter som normalt är honom främmande, måste så emellertid inte alltid vara fallet. I själva verket kan EF genom social interaktion, litteratur eller film komma smygande. Någon betydande ansträngning att förstå krävs inte. Detta är viktigt att komma ihåg, i synnerhet för att flera av exemplen i detta arbete behandlar fall där agenten tydligt engagerar sig i förståelseakten.

37 Wlodek Rabinowicz har gjort mig uppmärksam på att det här (i analogi med fallet intratemporal intrapersonell förståelse) finns utrymme för en elakartad regress. Om förståelsen kan beskrivas som ”jag förstår din förståelse av min förståelse av din …” då saknar förståelseobjektet substans.

När det gäller subjektets roll är det tydligt att den inte bör beskrivas som essentiellt passiv. För trots att subjektet ofta är passivt (subjektet kan ju t.o.m.

ha dött) finns det många exempel där subjektet är djupt engagerat i agentens förståelseförsök. Tydligast är detta kanske i terapeutiska sammanhang där patienten (läs: subjektet) måste hjälpa terapeuten att uppnå förståelse. Mer vardagliga exempel på subjektets aktivitet finner man i vänskapsrelationer där personer delger varandra glädjeämnen och bekymmer och på detta vis bättre förstår varandra. De bästa förutsättningarna för förståelse tycks man få genom att kommunicera med subjektet, och det beror på att man därigenom snabbt kan få en respons på om man verkligen förstått den andre eller ej. Ibland kan man ”slå huvudet på spiken” och ibland kan man göra det motsatta.³⁸

Slutsatsen är att agent/subjekt-relationens asymmetri enbart bör förstås i termer av parternas uppmärksamhet och inte utifrån den energi respektive part investerar i förståelseakten.