Resultatdiskussion

Syftet med denna studie var att ta reda på förskollärares konstruktioner av anknytning, undervisning, utveckling och lärande, samt anknytningens betydelse för undervisningsuppdraget och barns utveckling och lärande. Därför kommer denna del att diskutera det resultat som framkommit och hur det ställs i relation till tidigare forskning, litteratur och det socialkonstruktionistiska perspektivet.

I resultatet synliggjordes det att undervisning konstruerades som något som sker planerat och spontant. Utveckling och lärande konstruerades som något som sker av och inom barnen, kräver en närvarande pedagog och hänger ihop med undervisning. Förskollärarnas konstruktion av anknytning visade sig vara att den är individanpassad, tidskrävande och grunden för arbetet i förskolan. Dessa konstruktioner hade sedan en påverkan på förskollärarnas konstruktioner av anknytningens betydelse för undervisningsuppdraget och för barns utveckling och lärande.

7.2.1 Anknytningens betydelse för undervisning

Förskollärarnas verklighetsuppfattningar är subjektiva, vilket också visar att det inte finns en entydig objektivitet av fenomenet (Berger & Luckmann, 1979). Beroende på hur anknytning och undervisning konstrueras påverkas därefter vilken syn som finns på anknytningens betydelse för undervisning.

Förskollärarna ansåg att anknytning mellan förskollärare och barn skapas under en lång tid och behöver skapas innan undervisning introduceras. Quan-McGimpsey et al. (2011) betonar att detta är en vanlig uppfattning bland förskollärare (ibid.). Denna konstruktion av anknytning innebär att undervisning i förskolan kan komma att påverkas, exempelvis att den inte bedrivs alls under de första månaderna av varje termin, då det sker många inskolningar av nya barn.

Detta i sin tur kan påverka kvalitetsarbetet på förskolan, då det ska pågå under hela läsåret.

Skolverket (2018) för fram att förskolans utbildning ska bilda en helhet av omsorg, utveckling

och lärande. Detta kan tolkas som tre lika viktiga beståndsdelar. Förskollärarnas konstruktion av anknytning kan betyda att omsorg och anknytning ses som den viktigaste beståndsdelen eftersom den behöver skapas först. Detta gör att det blir värt att tänka på hur undervisningen istället kan användas för att stärka anknytningen. Förskollärarna ansåg att undervisning handlar om kommunikation. Undervisning hade därför kunnat ses som en aktivitet som kan användas för att ge barn möjlighet till trygghet och relationsskapande då det är naturligt att skapa relationer genom kommunikation.

Anknytning konstruerades även som en icke-förutsättning för undervisning. Forskning visar att förskollärare anser att det finns andra förutsättningar för undervisning, till exempel att barnen känner sig respekterade (Boström et al., 2015). Denna konstruktion som förskollärarna pratar om visar att undervisning alltid går att arrangera och att barnen kan ta till sig undervisningen oavsett om det finns en anknytning mellan barn och förskollärare eller inte. Däremot är förhållningssättet av stor betydelse. Doverborg et al. (2013) menar att undervisning kräver en lyhörd förskollärare som kan uppfatta de signaler barnen sänder ut. Förskolläraren behöver även ha en dialog med barnen eftersom interaktion är det som utmärker undervisning i förskolan.

Alvesson och Sköldberg (2017) konstaterar att socialkonstruktionismen bland annat handlar om att ifrågasätta objektiva föreställningar av ett visst fenomen. En vanlig föreställning är att trygghet är en förutsättning för utveckling och lärande eller undervisning; därför visar konstruktionen om att anknytning inte måste vara en förutsättning för undervisning att det är fler faktorer som spelar in. Förskollärarna nämner bland annat att barnet kan lära sig om det är spännande, därför kan nyfikenhet hos barnet vara minst lika viktig som anknytning. Detta kan dock skilja sig från barn till barn.

Förskollärarna anser att det är lättare att planera undervisningstillfällen när förskolläraren känner barnet och vet vilka undervisningsstrategier som fungerar. Detta kopplas till Eidevald och Engdahl (2018) som beskriver att barns omsorgsbehov är viktiga att utgå ifrån när utveckling och lärande ska planeras i utbildningen (ibid.). Detta synsätt visar att förskollärare känner barnen bättre ifall det finns en anknytning i grunden, vilket därefter gör det lättare att planera den pedagogiska verksamheten i förskolan. Förskollärarna berättade även att långvariga relationer skapar anknytning vilket i sin tur har en positiv påverkan på undervisning eftersom lärandeprocesser blir synliga över en lång tid och rätt undervisningsstrategier används under en längre tid, eftersom förskolläraren har bra kunskaper om barnen. Nitecki (2017) visar att förskollärare får bättre kunskaper om varje barn när relationen är långvarig, vilket är främjande för att barnen ska bli utmanade på rätt sätt. Ahnert et al. (2006) visar i deras forskningsresultat att de barn som funnits längst tid inom förskolan har större förutsättningar för att skapa trygg anknytning. Resultatet i min studie visar att anknytningen mellan barn och förskollärare tar tid, vilket tyder på att det krävs längre relationer för att hinna bygga upp bra undervisningar.

7.2.2 Anknytningens betydelse för barns utveckling och lärande

Förskollärarna såg anknytning som en viktig del för barns utveckling och lärande, vilket resulterar i att det läggs mycket fokus på det i början av relationerna och tas till hänsyn till i allt arbete i förskolan. Därför behövs det även funderas kring hur det hade kunnat se ut ifall förskollärare inte ansåg anknytning som betydelsefull. Om förskollärarna inte hade sett anknytning som en viktig del för utveckling och lärande, hade det påverkat hur barn skolas in,

hur barns närhetssökande tolkas och synen på utveckling och lärande. Om anknytning är oviktigt spelar det ingen roll hur personalen och barngrupperna arrangeras varje år, utan personalbyte kan ske när som helst. Erixon et al. (2007a) motiverar att barn behöver känna sig trygga med all personal på avdelningen för att det ska bli en fungerande vardag, med omsorg och lärande. Förskollärarna i min studie ansåg att anknytning tar tid, vilket gör att det är av stor roll att reflektera över vad som kan hända om det sker personalbyte och barngruppsbyte ofta.

Nitecki (2017) finner i sin studie att barn som tillhör samma pedagoger i minst två år har starka relationer till varandra. Byts det därför barngrupp och personal oftare än vartannat år kan det påverka hur trygga barnen känner sig, både med de andra barnen och med personalen. Ahnert et al. (2006) håller med om att långvariga grupparrangemang påverkar anknytningen positivt och att byten innebär att anknytning påverkas negativt (ibid.). Eftersom förskollärarna såg långvariga relationer som positivt för anknytning samt utveckling och lärande lägger det grunden för att barnen ska kunna bygga upp en trygghet med alla vuxna. Looping kan därför vara ett bra arbetssätt för att fokusera på barns trygghet, utveckling och lärande. Genom att förskollärarna har konstruktion att anknytning är betydelsefull för barns utveckling och lärande kan det påverka hur verksamheten organiseras och hur länge barnen får behålla samma pedagoger. Utan denna kunskap kan barnen gå miste om optimal undervisning vilket har en påverkan på deras utveckling och lärande.

Det socialkonstruktionistiska perspektivet belyser att en viss objektivitet är viktig inom vissa fenomen för att enighet ska äga rum (Berger & Luckmann, 1979). Förskolan ska sträva efter att utbildningen ska vara likvärdig för alla barn (Håkansson, 2017). Genom att det finns en enighet bland förskollärare om att anknytning bör läggas stor vikt på vid inskolning och lika syn på vad barn behöver för att utvecklas och läras får barn därmed liknande möjligheter till det i förskolan.

I resultatet framkommer det att barn har olika behov av anknytning och visar det på olika sätt.

Förskollärarna visar en medvetenhet om hur otrygga barn kan uttrycka sig, vilket gör att de lättare förstår barnens beteende och därefter kan möta de behov barnen har för att kunna känna sig trygga. Detta har sedan en påverkan på hur förskolan organiseras för att stötta barnen i deras utveckling och lärande. Barn med som visar på ett stort närhetsbehov menar Broberg et al.

(2012) kan tyda på otrygghet. Vuxna tycker ofta att dessa barn behöver träna på sin självständighet, trots att de egentligen behöver bli mötta i sina närhetsförsök (ibid.). Denna konstruktion som förskollärarna har är viktig för barnens möjligheter till utveckling och lärande utifrån deras enskilda behov. Om de barn som söker mycket närhet istället blir pådrivna att göra saker självständigt kan de göra att de går miste om lärandetillfällen. Anknytningsteorin är därför bra att ha kunskap om i arbetet på förskolan, just för att kunna möta barnen i deras individuella behov.

Förskollärarna påtalar även att anknytningen är olika viktig för alla barn oavsett ålder och att äldre barn kan visa på samma närhetsbehov som yngre barn. Broberg et al. (2012) menar däremot att alla barn på förskolan är i behov av en anknytningsperson under dagen men att barn under tre år har det största behovet eftersom små barn har svårt att reglera sina känslor på egen hand (ibid.). Även ett äldre barn kan behöva sitta i famnen för att känna sig trygg nog för att lära sig, vilket behöver respekteras så barnet inte blir bortmotad vilket skapar otryggkänslor.

Däremot måste en pedagog försöka avgöra när det är passande och inte. Hur vet en pedagog att

barnet fortfarande är otrygg efter flera månad er eller år i famnen eller om barnet endast har vant sig vid att få denna närhet? Ska ett närhetssökande barn ha företräde framför andra barn att få sitta i famnen? Detta kan vara en hårfin linje. Erixon et al. (2007a) menar att barn är trygga när de vågar utforska och leka och då kan det vara klokt att låta ett ”klängigt” barn få öva på sin självständighet om barnet brukar leka själv och med andra barn. Barn som inte alls leker utan endast vill vara med en pedagog är d e barn som behöver få företräde, däremot ska alla barn få möjlighet att tanka närhet när de visar att de behöver det.

Leken är grunden för barns utveckling och lärande och ska ta stor plats i förskolans utbildning (Skolverket, 2018). Hagström (2016) menar att personalen behöver erbjuda en trygg miljö, så barnen får möjlighet att fokusera på att utforska och leka (ibid.). En trygg miljö kan innebära närvarande och engagerade pedagoger. Förskollärarna konstruerade utveckling och lärande som något som kräver närvarande förskollärare. Förskollärare behöver involvera sig i leken och finnas där för barnen för att kunna stötta dem i lärandet. Broberg et al (2012) och Hagström (2016) påtalar att de barn som inte söker sig till de vuxna och helst leker självständigt kan vara de som behöver närheten mest, utan att de på något sätt ger tecken på det. För dessa barn tror jag leken kan vara en väg in till att skapa trygghet och anknytning. Detta ska dock ske på barnens villkor.

7.2.3 Undervisning är ett svårt begrepp

Som avslutning vill jag belysa att förskollärare har lättare att beskriva anknytningens betydelse för barns utveckling och lärande jämfört med betydelsen för undervisning. Med detta menas att undervisning samt utveckling och lärande blandas ihop med varandra trots att förskollärare kan beskriva undervisning och barns utveckling och lärande på olika sätt. Förskollärare blandar ihop begreppen i sina beskrivningar vilket visar på att undervisning är ett svårt begrepp.

Begreppet undervisning infördes i förskolans läroplan (Skolverket, 2018) år 2019 vilket gör att det är någorlunda nytt i förskolan trots att undervisning funnits i skollagen (2010:800) sedan år 2010. Min uppfattning är att läroplanen används mer än skollagen i förskolan, vilket kan vara en orsak till att undervisning fortfarande är svårt att greppa.