Resultatdiskussion

Utifrån Lpfö 18 är det numera ett krav att förskolan arbetar med att utveckla barns lärande och kunskaper inom olika ämnen, där matematik samt digitala verktyg ingår. Detta krav tolkar vi utifrån deltagarnas utsagor är svårt att uppnå och för högt i relation till den utbildning de beskriver att de har, men samtidigt meningsfullt för barns lärprocess. Denna slutsats kan bli problematiskt och skapa didaktiska utmaningar i arbetet med matematik genom digitala verktyg. Pedagogerna förklarar att de inte får tillräckligt med tid för att förbereda sig eller fortbildning för att kunna genomföra ett meningsfullt och utvecklande arbetssätt med hjälp av teknik. I Kjällanders (2016) och Starkeys (2019) resultat framträder det att pedagogers digitala kompetenser påverkas av den ständiga digitala utvecklingen och att deras bristande förmågor kring användningen av digitala verktyg blir en utmaning i förskolans verksamhet. I likhet med vår studie ger pedagoger i förskolan uttryck för att ha kunskaper inom teknik men att de även beskriver den som bristande och otillräcklig. Med detta vill vi synliggöra den otillräckliga kunskap om och utbildning i teknik och digitala verktyg som uppstår som ett mönster i pedagogernas beskrivningar i denna studie. Det kan tolkas som att pedagogerna upplyser om en oro i relation till barns meningsskapande och utveckling och vi ser därmed att det hade behövts fortbildning för pedagoger i förskolan om digital teknik då det upplevs vara ett problem i förhållande till barns lärprocess. Utifrån Mishra och Koehlers (2006) TPACK-modell syns det att teknisk kunskap som kan integreras med pedagogernas pedagogiska ämneskunskaper blir betydelsefull för deras möjlighet att stötta barns lärprocesser. Det blir därmed tydligt att pedagoger behöver besitta denna kompetens eftersom den är betydelsefull för barns lärande. I relation till förskollärarutbildningen som vi i nuvarande stund studerar, vill vi upplysa om att det inte finns någon kurs som berör detta område, det vill säga hur man som pedagog kan använda digitala verktyg i sin undervisning av olika ämnen. Det har dessutom inte funnits möjlighet som student att utveckla sin egen digitala kompetens, vilket vi ser som

39

problematisk inför vårt kommande arbete då det idag är stor del av förskolans dagliga verksamhet och styrdokument.

Salmonsens (2019) studie visar upp resultat om att pedagoger måste skapa möjligheter för barns matematikinlärning i förskolans verksamhet och att det mest effektiva sättet är genom vuxeninitierad undervisning. Utifrån vår analys kan vi dra slutsatser om att pedagogers uppfattningar om matematik relaterar till vardagssituationer och att matematik finns i “ALLT”, bara man som pedagog synliggör matematik för barnen. Vi kan dessutom tolka genom pedagogernas beskrivningar att de använder analoga och digitala verktyg som exempelvis lärplatta samt spel i sin verksamhet för att stimulera, utmana och utveckla barns matematiska förmågor. Det framgår även en variationsrikedom i användningen av lärplattan då den enligt deltagare används för att ta fram recept och vid tidtagning. Pedagogerna ersätter därmed vissa analoga verktyg med digitala verktyg i sin undervisning, exempelvis en äggklocka med timerfunktion på lärplattan. Det kan därav tolkas som att lärplattan blir en medierande artefakt i relation till barns matematiska lärprocess genom timerfunktionen (Säljö 2013). Med andra ord visar slutsatserna att det krävs vissa förutsättningar och kompetenser av pedagoger för att möjliggöra samt stödja barns matematiska inlärning i situationer som inte naturligt gör det. Däremot kan det tolkas som att pedagogernas tekniska kunskaper inte automatiskt integreras i undervisningen bara för att de använder digitala verktyg som en form av medierande artefakt eftersom det inte framstår att de förändrar möjligheten för barn att utveckla sina kunskaper och förmågor i relation till de analoga verktygen (Mishra & Koehler 2006). Här synliggörs det även att barn i förskolan kan erövra matematiska kunskaper i samtliga situationer i motsats till Salmonsens (2019) studie, då den visar att barns matematiska inlärning främst ska ske genom vuxnas initiativ. Däremot behöver detta inte innebära att barn inte kan erövra kunskaper i vardagliga sammanhang utan handlar om att pedagoger behöver ta tillvara, synliggöra och använda de möjligheter till matematik som uppstår i verksamheten utifrån såväl vuxna som barns initiativ. Vi tolkar dessutom med hänsyn till pedagogernas beskrivningar att de uppger sig vara trygga och kunniga om ämnet matematik utifrån hur de förklarar att matematik kan fångas i den dagliga verksamheten och undersökas i undervisningen (Mishra & Koehler 2006).

40

Björklund och Palmers (2018) resultat påvisar att digitala verktyg möjliggör för ett multimodalt lärande där barn samtidigt får se, höra och göra samt att de därmed även kan stödja barns förståelse för problemlösning, programmering och datalogiskt tänkande. Vidare visar Otterborns et al (2019) resultat att pedagoger i förskolan använder olika digitala tekniker för att synliggöra programmering i matematik. Med andra ord kan digitala verktyg möjliggöra för barn att utveckla både matematiska och digitala kompetenser. Det här framträdde i vår empiri utifrån pedagogernas utsagor där de beskriver att de använder exempelvis lärplattan i matematikundervisningen för att barnen ska få stöd i sin lärprocess. Däremot vill vi poängtera att det kan uppstå en skillnad kring hur pedagoger i förskolan arbetar utifrån de matematiska målen i Lpfö 18 eftersom de är tolkningsbara.

Bergman och Fors (2015) och Elyoussoufi (2018) menar att pedagogers förhållningssätt och inställning till digitala verktyg påverkar i vilken utsträckning de tas i anspråk i förskolan. En slutsats i vår studie är att pedagogers intresse för digitala verktyg även blir avgörande för om teknik tillämpas i förskolans matematik. Detta visar att barns möjligheter till att få utforska och lära sig matematik genom digitala verktyg påverkas av pedagogers intresse, inställning och kompetenser som leder till att barn får olika förutsättningar för detta meningsfulla lärande. Skolverket (2020), Jäverbring (2019), Mishra och Koehler (2006) och Forslings (2011) studier visar samtliga att pedagogers kunskaper om teknik är en betydelsefull aspekt i relation till om och hur digitala verktyg används i matematikundervisningen för att den ska bli meningsfull, utvecklande samt gynna barns lärande. Vi anser därmed att utifrån pedagogers uppvisade förhållningssätt, intresse och kunskaper i vår och de presenterade studierna att det hade behövts vidareutbildning inom dessa områden för pedagoger i relation till förskolans ämnen. På så sätt hade det kunnat skapa förutsättningar och underlätta arbetet för pedagoger med de tekniska samt digitala verktygens breda utbud och funktioner. Vidare hade det dessutom varit en fördel om förskollärarutbildningen hade kurser som berörde dessa områden då det får stor betydelse i vårt kommande arbete i förskolan.

Enligt Björklund och Palmer (2018) framträder didaktiska frågor som betydande i pedagogernas matematikundervisning för att kunna möjliggöra för barn att erövra kunskaper. I vår studie är en slutsats utifrån pedagogernas beskrivningar att sociala samspel uppstår i barns matematikundervisning med stöd av digitala verktyg.

41

Pedagogerna förklarar även att det är betydelsefullt hur dessa verktyg används eftersom det stora utbudet av exempelvis applikationer på lärplattan kan medföra skiftande möjligheter för barns lärande. I likhet med Nilsens (2018) studie belyser deltagarna i vår studie att pedagogers närvarande vid användning av lärplattan är betydelsefull för barns lärprocess eftersom det vid barns initiativ resulterade i mer lek än pedagogisk riktning för dess syfte. Nilsens men även Kjällanders (2016) resultat visar att pedagoger behöver ha ett kritiskt förhållningssätt till det breda utbud som finns av digitala teknologier. En slutsats i vår studie relaterar till detta kritiska förhållningssätt där deltagarna förklarade det som en betydelsefull aspekt när det gällde att välja ut rätt appar på lärplattan. Deltagarnas beskrivningar visade dessutom att de fick klagomål och blev ifrågasatta av vårdnadshavare gällande användningen av digitala verktyg. Exempelvis beskrevs vårdnadshavare anse att deras barn “spelade” mycket hemma och därför inte skulle göra det i förskolan samt att det inte fanns någon fördel med dessa verktyg för barns lärande. Pedagogerna uttryckte att de hade behövt mer forskning att ta stöd i för att kunna bemöta dessa frågor på en professionell nivå. Detta kritiska förhållningssätt som diskuterats menar vi dessutom är betydande i det övergripande arbetet i verksamheten med både teknik, analoga och digitala verktyg eftersom samtliga kan generera skiftande relevans i förhållande till förskolans styrdokument. Här vill vi upplysa om det breda perspektiv som matematik i förskolan kan ringa in, vilket vi ser som en fördel i vårt kommande yrke eftersom både vuxna och barn lär på olika sätt. Vidare tycks det därmed uppstå glapp mellan förväntningar i styrdokument, pedagogers möjlighet och kompetens att genomföra uppdraget samt motstånd från vårdnadshavare. Frågan blir då vems röst pedagogerna ska lyssna på? En fråga som förhoppningsvis inte behöver landa i motsättningar utan snarare kan öppna upp för samtal och utveckling. En förhoppning vi bär med oss in i vårt arbete som förskollärare.