• No results found

7 Diskussion

7.2 Resultatdiskussion

7.2 Resultatdiskussion

Det som framkommit i resultatet är att patientens behov av information varierar beroende på i vilken fas i sjukdomsförloppet patienten befinner sig i.

I temat Akuta fasen framkommer det i resultatet att patienter vill ha informationen trots att situationen är skrämmande och traumatisk. Det framkom också att patienter uppskattar att de gjordes delaktiga i behandlingen redan från start, trots att de i den akuta fasen oftast inte ger uttryck för behov

av information. Det är viktigt att anpassa informationen som ges, så att patienten har möjlighet att förstå det som sägs (Eide & Eide, 1997/2019). I resultatet framkom också att vid denna fas är det bara den mest väsentliga informationen som skall ges. Hsu et al. (2014) belyser att kontinuerlig simulerad kommunikationsträning stärker sjuksköterskans kompetens i kommunikationen med patienter som drabbats av hjärtinfarkt. Resultatet visar på att det kan vara svårt att få patienten delaktig i den akuta fasen då patienten ofta upplever oro och smärta, samtidigt som det finns en tidspress då behandlingen bör inledas så snart som möjligt. Ågård et al. (2001) styrker att många patienter uttrycker att de uppfattar informationen och frågor angående beslutsfattande om behandling som något som leder till ökad stress, vilket leder till ett ökat lidande. De anser att de har för lite kunskap om diagnosen och känner att besluten måste ske snabbt. Ekdahl et al. (2010) styrker att det finns evidens som talar för att tidsbrist är en bidragande orsak till att patienten upplever en minskad delaktighet. Vahdat et al. (2014) tydliggör att det finns indikationer på att om patienten görs mer delaktig så kommer det leda till en fördjupad kunskap om diagnosen. Höglund et al. (2010) bekräftar att patienter som ges information upplever sig mer delaktiga i sin vård, vilket leder till en känsla av trygghet. Vidare leder det även till en högre grad av compliance, de patienter som görs mer delaktiga visar ett ökat engagemang för sitt tillfrisknande.

Resultatet påvisar att patienterna uppskattar om informationen begränsas och ges på ett lättförståeligt vis och anpassat för individen. Det framkom att vissa patienter uppgav att de ej ville få information under den akuta fasen, forskning påvisar dock att patienter som informeras redan i den här fasen har lättare att förstå information och råd som ges i de efterföljande faserna vilket även styrks av Höglund et al., (2010). Resultatet påvisar att tack vare att vårdpersonalen agerar effektiv och informativt uppger de flesta patienter att den rädsla och stress de initialt upplevt minskar i takt med att behandlingar sätts in.

I nästa tema, sjukhusvistelsen/utskrivningen uppger de deltagande patienterna i resultatet att de under sjukhusvistelsen erhåller mycket allmän information, dels om diagnosen, dels om den fortsatta rehabiliteringen. Patienter föredrar information som ges både verbalt och med hjälp av informationsformulär (Aghakhani et al., 2014), vilket även framkommer i resultatet; det finns en önskan om mer skräddarsydd information, exempelvis angående oklarhet om eventuella medicinska biverkningar och undran om fysisk aktivitet vilket styrks av McIntosh och Shaw, (2003); Ringdal et al., (2017). Med hjälp av information som ges påbörjar patienter ofta livsstilsförändringar redan under sjukhusvistelsen (Fålun et al., 2016). Boyde et al. (2015) skriver att de patienter som förstår sin diagnos utför en bättre egenvård och följer de råd som ges angående sekundär prevention. Detta styrks av Piepoli et al. (2017) som även påvisar en förhöjd livskvalité och minskat lidande för dess patienter. Den informationen som ges i samband med utskrivningen från sjukhuset upplevs av de flesta patienter som någorlunda tillräcklig (Hanssen et al., 2005), vilket belyses i resultatet. Merparten av patienterna i resultatet uttrycker en önskan om att de vid utskrivningen ska ha fått tillräckligt med information för att förstå vad de drabbats av och hur deras hälsotillstånd är vid den tidpunkten vilket styrks av Hanssen et al. (2005). Informationen som ges under sjukhusvistelsen skall vara lätt för patienten att ta till sig, med fördel på ett sätt anpassat för

individen (Boyde et al., 2015), vilket också framkommer i resultatet. De som får för dem relevant information påvisar en minskad oroskänsla (Aghakhani et al., 2014). I resultat framkommer det att trots att de flesta upplever att de får information om deras diagnos så upplevs ofta en osäkerhet inför att bli utskriven, vilket styrks av Fålun et al. (2016) som belyser att det finns svårigheter för patienterna att ta emot all information angående den nya diagnosen. Resultatet belyser att vårdtiden på sjukhus efter en hjärtinfarkt är relativt kort och patientens påverkade känslotillstånd leder till att information ibland blir svår för patienten att anamma, vilket styrks av Hanssen et al. (2005).

I resultatet framkom att information ibland kan vara bristfällig, vilket även Hanssen et al (2005) påvisar i sin studie. Boyde et al. (2015); Arnetz och Zhadanova (2014) bekräftar att merparten av patienterna har brister i kunskapen angående sin diagnos vid utskrivningen, vilket stärker teorin att informationen som ges vid sjukhusvistelsen/utskrivningen stundtals brister.

Ringdal et al. (2017) belyser att om sjuksköterskor ger information fortlöpande under sjukhusvistelsen bidrar det till att patienten blir mer delaktig, vilket även framkommer i resultatet och styrks av Ekebergh (2015) som menar på att om sjuksköterskan ser varje patient som unik för sin situation leder det till att patienten är mer öppen gällande sin livsvärld. Patienten ges då tid för att reflektera över given information och får då möjlighet till att be om kompletterande information under sjukhusvistelsen. I Sverige stärks patientens deltagande via lagstiftning, där det står att läsa att all vårdpersonal skall främja patientens delaktighet (SFS 2014:821). Resultatet belyser att genom att visa sin närvaro kan vårdpersonalen bidra till minskade oroskänslor hos patienten och majoriteten uppgav att de ska delta i ytterligare utbildningar om diagnosen efter utskrivningen.

I det sista temat, rehabiliteringsfasen uppger fler än hälften en upplevelse av oro för sin hälsa. I resultatet framkommer det att i de fall där patienter upplever att de ej fått tillräcklig eller otydlig information angående diagnos förekommer ofta en ökad rädsla för döden; många har tankar på att de kan drabbas igen vilket även styrks av Fålun et al. (2016). De uppger att de haft svårt med livsstilsförändringar och svårt med det sociala livet, vilket i många fall har resulterat i depression hos patienten (Hanssen et al., 2005). I resultatet framkommer det att när patienten befinner sig i rehabiliteringsfasen så upplevs en viss förvirring angående sjukdomen hos många. De anser att de fått för lite information och utbildning för att helt kunna förstå sin diagnos vilket även Connolly et al. (2009) belyser. Detta stärker teorin om att brist på information gör det svårare för patienten att förstå varför och hur livsstilsförändringarna skall ske. Hanssen et al. (2005) belyser att om patienten görs mer delaktig i omvårdnadsplanen så kommer en högre förståelse för diagnosen att förekomma. Vilket leder till ett ökat intresse i att göra förändringar i preventivt syfte (Taylor et al.,2014), detta styrks även i resultatet. Moulaert et al. (2015) styrker påståendet att en individanpassad information ger patienten en högre livskvalitet än de som enbart får en allmän information. Ses det till Orems omvårdnadsteori tydliggörs det att de allra flesta människor är kapabla till att bedriva god egenvård, dock finns ett varierat behov av stöd (Mohammadpour et al., 2015). Att drabbas av hjärtinfarkt kan leda till en känsla av otillräcklighet gällande egenvården vilket framkommer i resultatet. Det framkommer även i resultatet att det finns en rädsla för att vara fysiskt aktiv; Rädsla för att anstränga hjärtat leder till en stor begränsning i det vardagliga livet.

Slutligen framkommer det i resultatet att många sjukhus erbjuder hjärtskola för de patienter som drabbats av hjärtinfarkt. Här ges information om olika orsaker som kan leda till hjärtinfarkt, tips angående livsstilsförändringar och annan väsentlig information vilket McMahon et al. (2017) även belyser i sin studie.

Hjärtskolan ges i grupp, vilket innebär att patienterna även får möjlighet att dela med sig av sina upplevelser och tankar. Flertalet av de som går på hjärtskolan upplever att i och med dessa träffar har de nu en större förståelse för sambandet mellan diagnos och levnadssätt. Information som fås ifrån andra som även de genomgått en hjärtinfarkt i form av ett mentorskap värderas högt (Hanssen et al., 2005; Melberg et al., 2015; Wright et al., 2001), vilket även styrks i resultatet. I resultatet framkom det att den information som gavs vid återbesök och vid hjärtskolan kom patienterna ihåg en lång tid. Medan den information de fick under de första faserna var svår att komma ihåg. Där hjärtskola ej erbjuds finns andra former av stöd och återkoppling från vården och sjuksköterskor. I resultatet framkom att patienter som befinner sig i rehab fasen och blir uppringda av en sjuksköterska som kan svara på de frågor som patienten har och vid behov ger ytterligare information angående diagnosen leder till att patienten upplever ett ökat välbefinnande, vilket även styrks av Inglis et al (2015). Slutligen framkom det i resultatet att merparten önskar få mer uppföljning av vården, samt att informationen skall vara mer individanpassad.

Related documents