Resultatdiskussion

Det var en större andel kvinnor än män som besvarade enkäten, vilket möjligen kan reflektera representationen av män och kvinnor inom dansområdet överlag. Då urvalet baserades på frivillighet finns det grund att även ifrågasätta vilka som valde att delta i studien. Det kan ha orsakat en överrepresentation av personer med intresse för (och kanske i huvudsak positiv inställning till) mental träning. Det kan också vara så att personer utan erfarenhet, eller med låg erfarenhet, av mental träning valt att inte delta, i tron att deras svar inte är relevanta för studien (trots att jag tar upp detta i följebrevet). Detta kan ha orsakat en underrepresentation av personer med låg eller ingen erfarenhet av mental träning. Flera deltagare har på fråga 12 och

42

13 (se bilaga 1) svarat att de inte har erfarenhet av mental träning, trots att de på tidigare frågor uppgett en rad metoder de använder sig av. En person hade förklarat detta med att det inte var något som någon har lärt hen, utan något som hen tagit initiativ till själv. Detta tyder på att erfarenhet av många kan ha likställts med formell utbildning, trots att jag även var intresserad av egenförskaffade erfarenheter.

Vidare diskuteras olika typer av mental träning som framträder i resultatet, deras användbarhet för dansare samt praktiska möjligheter att omfatta mer mental träning inom dansutbildning.

5.2.1. Utveckling av dansares mentala träningsmetoder

Enligt Nordin och Cumming (2006 c) använder sig dansare tvärt emot idrottare främst av visualisering rörande teknik/mental repetition och minst av typen bemästring. Dansarna i min studie ägnar sig också mest åt visualisering i form av mental repetition. De arbetar däremot också mycket med koncentration och spänningsreglering genom till exempel fysisk aktivitet, stillhet, andning, musik, med mera. Det är möjligt att vissa av dessa metoder också omfattar ett visst mått av visualisering (man kanske föreställer sig själv fokuserad eller lugn i samband med till exempel kontrollerad andning), men poängen är att dansare arbetar med mental träning för att uppnå bemästring (uppnå koncentration/kontrollera stress) även om de inte gör det genom visualisering. Trots detta angav ett stort antal auditions, examinationer och framträdanden som situationer där de kunde ha haft användning för mer kunskap om mental träning. Nordin och Cumming menar att anledningen till att idrottare använder sig främst av visualisering gällande bemästring är på grund av att tävlingssammanhang kräver det. De hävdar samtidigt att det finns situationer i dansares tillvaro som kan liknas vid tävlingssammanhang, som just auditions. Att utveckla dansares kunskaper inom visualisering gällande bemästring skulle kanske hjälpa dem att hantera till exempel auditionsituationer bättre.

Det är svårt att utifrån denna studie utläsa i vilken utsträckning dansare använder sig av de olika komponenterna i PETTLEP-modellen (Holmes & Collins, 2001) när de visualiserar. Enligt modellen är metoden mer effektivt ju mer verklighetstrogen visionen och omgivningen är. Vissa uppger att de involverar känslan, till exempel efter en föreställning. En person skriver att hen gör små steg samtidigt som hen visualiserar. Pavlik och Nordin-Bates (2016) beskriver även markering som en vanligt förekommande praktik inom dans. Några har uppgett var de visualiserar – i sängen på kvällen, liggandes på golvet i en nedsläckt danssal. En person har uppgett att hen föreställer sig dansgolvet innan tävling. Ingen har uppgett att de befinner sig på scenen samtidigt som de visualiserar, vilket enligt modellen skulle vara det bästa

43

vid ett annalkande framträdande. Ingen har heller nämnt modellen vid namn i sina svar. Jag tror att dansare skulle kunna dra nytta av att använda modellen för att medvetet utveckla och strukturera sin visualisering, särskilt under skadeperioder då ordinarie fysisk träning inte är möjligt (rekommenderas även av Nagar & Noohu, 2014).

Den problemfokuserade strategi som dansarna i studien använder sig mest av är att ”fly” från problemet genom att ta en paus eller i vissa fall avsluta helt. Ett fåtal väljer att analysera, reflektera och problemsöka. Dansarna använder sig ofta av emotionsfokuserade strategier i form av inre dialog (till exempel tankar som ”alla kan ha en dålig dag och det är okej”) eller att använda negativa känslor som ett uttryck i sin dans. Enligt Hassmén, et al. (2003) är problemfokuserade copingstrategier mest effektiva, medan emotionsfokuserade kan vara användbara i de fall där individen inte kan påverka situationen. Med tanke på det låga antalet deltagare i studien som uppgav analys, reflektion eller problemsökning som strategi vid svårigheter, tror jag att fler dansare skulle kunna gynnas av att utveckla mer problemfokuserade copingstrategier. Vissa beskrev också sin inre dialog som ”inte tänka negativt”. Enligt Hassmén, et al. bör målsättningar formuleras utan negationer, det vill säga som ”tänka positivt” istället för ”inte tänka negativt”.

5.2.2. Det sociala stödets betydelse

Sociala relationer och socialt stöd är viktigt i många avseenden för det mentala tillståndet i samband med prestation enligt Hassmén et al (2003). Innan scenframträdanden söker deltagarna i min studie ofta energin och gemenskapen från gruppen. De betonar också vikten av en inspirerande danslärare för motivationen. När det kommer till att hantera motgångar verkar de flesta dock försöka klara det själva, ofta med emotionsbaserade copingstrategier framförallt i form av inre dialog. Hassmén et al. framhåller att det ibland kan vara så enkelt som att prata med någon för att dämpa stress och oro. Det verkar som att dansare kan använda sig mer av detta i tider av svårigheter. Här kan dansläraren också spela en viktig roll i det sociala stödet runt individen.

Överlag reflekterar dansarnas svar en processorienterad målinriktning. De fokuserar på att det är roligt, skönt och njuter av att dansa. Detta kan bero på att mycket dansutövning inte innehåller uttalade tävlingsmoment. Det pågår dock ändå implicit tävlande i form av jämförelser dansare emellan. Några dansare i studien behöver påminna sig om att inte jämföra sig med eller avskräckas av andra dansares höga nivå. En deltagare blev mer motiverad av utsikten att delta i ett dansläger utomlands, och uttryckte en vilja av att vara bäst. Här tror jag att läraren kan spela en viktig roll i att skapa ett processorienterat klimat genom

44

kommunikation och agerande. Hassmén et al. (2003) beskriver hur föräldrar/tränare kan påverka idrottande barn och ungdomar beroende på hur man talar om prestationer och vad man framhåller som viktigt, till exempel om man berömmer ansträngning framför resultat. En av deltagarna i studien beskriver den positiva upplevelsen av att ha en lärare som får det att kännas betydelsefullt att alltid göra sitt bästa.

5.2.3. Ett holistiskt perspektiv på kropp och sinne

Ett av de för mig mest intressanta resultaten är hur intimt dansare verkar sammankoppla fysisk och mental förberedelse. Många tycks betrakta den fysiska uppvärmningen innan en aktivitet nästan som en mental ritual eller meditation. De tycks främst använda sammankopplingen som ett sätt att fokusera/koncentrera sig. Hassmén et al. (2003) skriver att lätt fysisk aktivitet bidrar till att sänka spänningsnivån. Enligt Holmes och Collins (2001) var rekommendationen från idrottspsykologiskt håll länge visualisering under avslappnat tillstånd, men att de själva förespråkar ett aktivt tillstånd som efterliknar den föreställda situationen så mycket som möjligt. I forskningen av May et al. (2011) upplever dansare det som kontraintuitivt att vara stilla samtidigt som de visualiserar. Horton (1987) kritiserar den cartesianska uppdelningen av kropp och sinne som även genomsyrat dansens värld. Det verkar som att dansarna i min studie, samt de andra jag nämnt, intuitivt motsätter sig denna dualism, trots att den enligt Horton länge varit norm inom dansvärlden.

Majoriteten av deltagare hade önskat mer mental träning inom de utbildningar de genomgått, men bara en person påpekade att det skulle ta upp mer av hennes tid. Mental träning tar tid, och ju mer tid man lägger på det desto bättre resultat (Cooley et al., 2013). Men vart ska den tiden tas ifrån? Det är enkelt att tacka ja till något när man inte vet vad det ställs emot, eller vad man själv kommer behöva offra för det. Det är uppenbart att dansare önskar sig mer kunskaper inom mental träning. I min undersökning framkommer att många av deltagarna söker information på egen hand och tycker det är viktigt att avsätta tid innan träning eller framträdande för att förbereda sig mentalt. Med riktad hjälp skulle de förmodligen kunna bli mer effektiva både i sin mentala och fysiska träning. Ett förslag från Cooley et al. är att kombinera guidad och självständig träningstid. På gymnasiet skulle detta kunna innebära hemuppgifter i mental träning som komplement till lektionsförlagd, för att uppnå viss ”mängdträning”. Jag börjar dock ifrågasätta ifall dessa forskare (inklusive jag själv!) fallit i dualismens fälla genom att polarisera fysisk och mental träning. Om kropp och sinne betraktas som en helhet (eller minded body, enligt Horton, 1987) varken bör eller kan det mentala separeras från det fysiska. Kanske är rätt väg att gå att integrera fysisk och mental träning, så

45

att det mentala elementet istället betraktas som en given, nödvändig och ständigt närvarande del av träningen.

46