Resultatdiskussion

Syftet var att belysa hur en oplanerad sjukhusvistelse påverkar personer med måttlig till svår demenssjukdom. Resultatet visade att välbefinnandet försämrades, att behovstillfredsställelsen och den etiska omvårdnaden var bristfällig vilket vi har valt att diskutera närmare i

resultatdiskussionen. Vi anser att detta är områden som har stor betydelse för omvårdnaden av personer med demens och vill därmed försöka nå en djupare förståelse.

8.2.1 Försämrat välbefinnande

Vår systematiska litteraturstudie visar att välbefinnandet hos patienter med demens försämrades under en oplanerad sjukhusvistelse.

Begreppet hälsa kan beskrivas utifrån ett mångdimensionellt perspektiv där både biologiska funktioner och existentiella frågor har betydelse för människans välbefinnande.

Välbefinnande kan även finnas hos de människor som lider av sjukdom och påverkas av den individuella upplevelsen av mening och sammanhang. Att vara patient i sjukvården kan resultera i en avsaknad känsla av mening och sammanhang vilket därmed kan bidra till ett försämrat välbefinnande (Dahlberg & Segesten, 2010). Vårt resultat visar att en av orsakerna till att välbefinnande försämrades hos patienter med demens var bristen på delaktighet då de ofta saknade en känsla av mening och sammanhang. Eldh (2009) beskriver att för att

möjliggöra en känsla av mening och sammanhang hos patienten är det viktigt att patienten själv är involverad och medverkar i sin egen hälsoprocess samt att vårdpersonalen skapar

förutsättningar som främjar patientdelaktighet. Vårt resultat visar att vårdpersonal hade bristande förutsättningar att främja patientdelaktighet vilket medförde att patienter med demens inte blev tillräckligt involverade i sin hälsoprocess och därmed utvecklade ett försämrat välbefinnande. Eldh (2009) förklarar hur graden av patientens delaktighet kan variera utifrån olika faktorer och därför bör utgå från patientens förutsättningar, situation och preferenser. Vårt resultat visar att vårdpersonal på grund av tidsbrist inte hade möjlighet att spendera någon längre tid med patienter med demens vilket bidrog till en minskad förståelse för vilka förutsättningar till delaktighet patienten med demens hade. Detta tillsammans med bristande kunskap medförde att vårdpersonal fick en uppfattning om att patienter med demens inte var kapabla till att vara delaktiga om beslut kring sin egen vård och behandling.

Det är viktigt att vårdpersonal, trots att patienter med demens har

kommunikationssvårigheter, lyssnar till patienternas åsikter då de fortfarande kan ha saker att förmedla (Dewing, 2007). Välbefinnandet hos patienter med demens främjas om de får vara delaktiga och det är vårdpersonalens uppgift att skapa förutsättningar för detta (Adams, 2010).

För att skapa förutsättningar till delaktighet krävs samarbete av flera professioner med varierande spetskompetens (Eldh, 2009). I vårt resultat var faktorer som tidsbrist,

kunskapsbrist och attitydproblem hos vårdpersonal bidragande till att patienter med demens inte blev tillräckligt delaktiga, vilket i sin tur medförde ett försämrat välbefinnande.

8.2.2 Bristande behovstillfredsställelse

Något som också utmärker sig i vårt resultat var att behoven hos patienterna med demens inte blev tillräckligt tillfredsställda, bland annat på grund av en för dålig personcentrerad vård. Vår studie visar att vårdpersonalen inte hade tillräckligt med kunskap och led av tidsbrist vilket medförde problematik i deras strävan att se personen bakom patienten.

Vårdlidande kan uppstå när patienter med demens inte betraktas som personer och därmed riskerar att förlora sin identitet (Norberg & Zingmark, 2011). Lidande är inte ett symptom på sjukdom utan ett svar på otillräcklig vård. Lidande finns i många olika former och upplevs därmed olika av olika människor. Ett professionellt omvårdnadsperspektiv består i att avlägsna onödigt lidande som framkallats av yttre förhållanden eller av vårdpersonalen själv samt att lindra det lidande som är oundvikligt enligt Eriksson (1994) teori om begreppet lidande. Vårt resultat visar att vårdpersonal hade svårt att anta ett professionellt

omvårdnadsperspektiv där denna patientengrupps behov blev tillräckligt tillfredsställda vilket ofta resulterade i ett lidande för patienten.

I vårt resultat framgår det att kontinuitet i bemanningen var viktig i skapandet av en tillitsfull relation som visade sig vara nyckeln till personcentrerad vård. Edvardsson,

Fetherstonhaugh och Nay (2010) beskriver också att kontinuitet i bemanningen är viktigt då både vårdpersonal och patienten med demens blir mer bekväma i varandras sällskap.

Vårdpersonalen lär på så sätt känna patienten med demens bättre och kan tillämpa denna kunskap i sitt vårdande. I vårt resultat visar det sig att det var svårt att få kontinuitet i bemanningen då vårdavdelningarna led av resursbrist.

Det framkommer inte tydligt i vårt resultat om vårdpersonalen gjorde något försök till att göra sjukhusmiljön personlig. Downs, Small och Froggatt (2006) påpekar att miljön är betydelsefull när det kommer till att utföra personcentrerad vård. Personliga tillhörigheter som exempelvis foton kan lugna patienter med demens då patienten får en känsla av igenkänning vilket medför trygghet.

Personcentrerad vård bygger på ett samarbete mellan vårdpersonal och patient där patienten i slutändan är den som har sista ordet vid beslut kring sin egen vård (Kristensson Uggla, 2014). Vårt resultat visar att samarbete mellan vårdpersonal och patient kunde vara svårt att uppnå på grund av att patienter med demens har kommunikationssvårigheter. Det var därmed vanligt att anhöriga fick föra patientens talan i samarbete med vårdpersonalen.

Samarbete mellan vårdpersonal och anhöriga visades däremot vara problematiskt att uppnå på grund av att anhöriga av olika skäl inte fanns att tillgå. Patienten med demens hamnade därmed ofta i vårdpersonalens händer vilket vi anser ökar patientens sårbarhet. Med tanke på vårdpersonalens kunskapsbrist i relation till att möta patienter med demens och den bristande förståelsen för dennes livsvärld, kunde resultatet av ett dåligt samarbete resultera i en

försämrad personcentrerad vård.

Livsvärlden utgör grunden i skapandet av en personcentrerad vård.

Livsvärldsperspektivet handlar om att förstå en person utifrån dennes perspektiv och upplevelse av situationer utan att blanda in egna föreställningar och värderingar beskriver Dahlberg och Segesten (2010). Vårt resultat visar att vårdpersonal ofta uppfattade patienter med demens som problematiska vilket kunde medföra en dålig attityd gentemot patienter med demens. Kontos och Naglie (2007) beskriver att effektiv personcentrerad vård kräver en positiv relation mellan vårdpersonal och patienter med demens, vilket förtydligar att vårdpersonalen behöver ha en god kommunikationsfärdighet. Vårt resultat belyser att vårdpersonal inte hade tillräcklig kunskap och färdighet när det handlade om att möta

patienter med demens och att fokus främst riktades på att tillfredsställa de fysiska behoven. Vi anser att detta innebär att balansen mellan behovet att fullfölja arbetsuppgifter och behovet att

upprätthålla positiva relationer måste beaktas. Det bör vara mer betydelsefullt att prioritera denna patientgrupps upplevelse av vården än att vården blir effektiv, vilket även Edvardsson och medarbetare (2010) anser.

Personer med demens betraktades förr som oviktiga personer med ”bisarrt beteende”

(Norberg & Zingmark, 2011). Ett pågående tankemönster inom demensvården var att personer med demenssjukdom sågs som levande döda, där personen slutade att existera när demenssjukdomen drabbade personen och endast kroppen fanns kvar. Denna syn på personer med demenssjukdom innebar att bara de mest grundläggande fysiska behoven såsom

exempelvis elimination, nutrition, cirkulation och andning säkerhetsställdes. Annan vård ansågs överflödig eftersom personens meningsfulla existens inte längre ansågs finnas kvar.

Även om en person drabbas av sjukdom som påverkar dennes förmåga att kommunicera sina behov, personlighet, sina upplevelser och känslor, finns personen fortfarande kvar (Kitwood, 1997). Även om demenssjukdomens svåra symptom och funktionsnedsättningar medför att personen bakom demenssjukdomen blir mindre synlig, är det fortsatt viktigt att behålla inställningen om att personen fortfarande finns kvar förtydligar Edvardsson och medarbetare (2010). Med detta medföljer ett etiskt krav om att bemöta personer med demens med respekt, samt att synliggöra och tillgodose behov såsom stimuli, glädje, meningsfullhet, närhet och beslutsfattande och att respektera personen med demens tolkning av omvärlden. Utifrån det resultat vi har fått fram kan vi se att detta föråldrade synsätt tenderade att lysa igenom även i nutida omvårdnad av patienter med demens, vilket kan vara en bidragande orsak till att behoven hos denna patientgrupp inte blev tillräckligt tillgodosedda (Edvardsson et al., 2010).

8.2.3 Bristande etisk omvårdnad

Värderingar och principer som eftersträvar att upprätthålla patientens integritet och värdighet är vad etik inom vården styrs av. Vårdpersonal bör i mötet med patienten med demens ha ett respektfullt förhållningssätt som beaktar människans lika rättigheter och rätten till ett värdigt liv (Öresland & Lützen, 2009). Vårdlidande kan uppstå om patientens värdighet och hennes värdighet som människa utsätts för kränkning förtydligar Eriksson (1994). Vårt resultat visar att vårdpersonal på grund av tidsbrist och kunskapsbrist inte bemötte patienter med demens med respekt och värdighet vilket resulterade i en bristande etisk omvårdnad som orsakade vårdlidande.

Patientens förmåga till självbestämmande ska inte undervärderas och den autonomiska rätten ska respekteras (Dahlberg & Segesten, 2010). Patienter som är i behov av vård riskerar att hamna i underläge för andra personers välvilja vilken kan medföra en känsla av maktlöshet

förtydligar Edberg (2011). Vårt resultat visar att vårdpersonal ansåg det viktigt att beakta autonomin hos patienter med demens, men att de på grund av tidsbrist hade mindre möjlighet att vara följsam på ett sådant sätt som dessa patienter behövde. Vårdpersonal och anhöriga fick ofta föra denna patientgrupps talan, som därmed blev beroende av andra människors välvilja. Patienten med demens utvecklade i och med detta en sårbarhet där den egna viljan riskerade att nonchaleras.

Respekten för människans integritet är också en central del inom etisk omvårdnad (Öresland & Lützen, 2009). Vårt resultat visar däremot att patientens integritet ofta kränktes på grund av att vårdpersonal framförallt fokuserade på att bevara patientens säkerhet.

Patienter med demens var under ständig uppsikt vilket medförde en onaturlig övervakning och kränkning av patientens integritet.

Vården ska vara rättvis där alla patienter har samma förutsättning till vårdande åtgärder.

Det är därmed orättvist om en patient får betydligt mycket mer hjälp på bekostnad av andra patienter (Dahlberg & Segesten, 2010; Kristensson Uggla, 2014). Vårt resultat visar att vårdpersonalen hade tendens till att förbise behoven hos de patienter med demens som upplevdes problematiska. Patienter med demens var en patientgrupp som ofta hade stora behov av hjälp men som lågprioriterades och många gånger riskerade att få vänta länge på hjälp. Dahlberg och Segesten (2010) förtydligar att det emellanåt är rimligt att rättvisekravet värderas i relation till behovet av hjälp, och att vård därmed ska prioriteras och ges till patienter utefter deras behov. Vårt resultat visar å andra sidan att patienter med demens, trots deras ofta stora behov av hjälp, riskerade att bli lågprioriterade i den hektiska sjukhusmiljön.

Utifrån vårt resultat kan vi urskilja att tidsbrist, kunskapsbrist och den inadekvata miljön var bidragande faktorer till den bristande etiska omvårdnaden för denna patientgrupp.