6 DISKUSSION

6.1 Resultatdiskussion

Utifrån resultaten som framkom upplevde sjuksköterskorna att fokus på patienternas berättelser gällande resurser, prioriteringar och preferenser medförde att en djupare förståelse för patienterna som unika individer erhölls. Detta kan jämföras med tidigare forskning där patienterna vill bli behandlade med respekt både som patienter och som unika personer (Arakelian m.fl., 2017). Vidare lyfte sjuksköterskorna fram vikten av att lära känna patienterna genom fysiska möten. Dessa möten kunde ske vid en personcentrerad

överlämning som var mer informativ än att enbart utgå från den digitala journalen. I tidigare forskning upplever patienterna även att det är svårt att bilda partnerskap när

sjuksköterskorna endast utgår från den information som finns om patienterna i de digitala journalerna istället att lyssna på patienternas berättelser (Alharbi m.fl., 2014).

Sjuksköterskorna upplevde att information om patienternas bakgrund och sjukdomshistoria kunde användas i vårdplanen i syftet att skapa en individualiserad vård samt för att främja vårdkvaliteten. Detta kan kopplas till Erikssons (2014b) vårdvetenskapliga teoretiska perspektiv som beskriver att varje vårdprocess är unik och varje människa har särskiljande egenskaper. Dessutom belyser Svensk sjuksköterskeförening (2019) att legitimerad

sjuksköterskorna ska tillämpa förhållningsättet där de ska lyssna på patienternas berättelser för att möjliggöra en individualiserad och personanpassad hälsoplan som inkluderar

patienternas mål, resurser och strategier för att genomföra och uppnå målet i hälsoprocessen.

Sjuksköterskorna upplevde att genom att ge personcentrerad vård främjades

patientdelaktigheten eftersom patienterna fick en möjlighet att delta aktivt i diskussioner kring vårdprocessen. Detta överensstämmer med Arakelian m.fl. (2017) som beskriver att patienterna vill bli erkända som resurser och bli involverade i sina egna vårdplaner. Även Centrum för personcentrerad vård – GPCC (2020) beskriver att för att uppnå en god och säker vård ska omvårdnaden utvecklas utifrån patienternas behov och resurser. Resultatet visade att sjuksköterskorna försökte uppmuntra patienterna till delaktighet genom att ha en inbjudande inställning. Sjuksköterskorna beskrev att tillit till patienternas förmågor

resulterade i att patienterna tog mer initiativ kring sina egna vårdplaner. Detta

överensstämmer med tidigare forskning där Arakelian m.fl. (2017) beskriver att bra vård för patienterna innebär att få trygghet och få uppmuntran till delaktighet vilket är positiv för återhämtningsprocessen. Däremot beskriver Alharbi m.fl. (2014) att en del patienter avstår från att delta aktivt i den egna omvårdnadsprocessen eftersom de har en uppfattning om att deras delaktighet i den egna vården inte skulle ha någon inverkan på sjukdomen.

Sjuksköterskorna upplevde att kommunikationen med patienterna och de närstående var främjande för patientmedverkan. Sjuksköterskorna prioriterade att hjälpa patienterna med råd och kunskap vilket ökade sannolikheten att patienterna skulle följa vårdplanen. Tidigare forskning belyser att patienterna fick ökad information och kunskap genom att samarbeta med sjuksköterskorna vilket i sin tur ökade deras engagemang och hantering av sjukdomen (Alharbi m.fl., 2014; Sjö & Bergsten, 2018). Därmed en bidragande faktor som höjer de närståendes trygghet är att få konsekvent information från vårdpersonal gällande patienternas hälsotillstånd (Wong m.fl., 2015).

Sjuksköterskorna upplevde att goda relationer med patienterna utgjorde kärnan i

personcentrerad vård. Genom att fokusera på patienternas allmänna behov av vården i stället för att enbart ägna uppmärksamhet på medicinska och administrativa frågor, skapades djupare relationer mellan sjuksköterskorna och patienterna. Resultatet överensstämmer med kompetensbeskrivningen för legitimerad sjuksköterska som beskriver att sjuksköterskorna ska ha färdigheter att både utföra omvårdnadsuppgifter och etablera tillitsfulla relationer med patienterna och de närstående vilket är en grund för vården (Svensk

sjuksköterskeförening, 2017). Det framkom i resultatet att en brist som hindrade skapandet av goda relationer var när en del av sjuksköterskorna inte tog hänsyn till patienternas

integritet och värdighet, vilket motstrider det som står i Hälso- och sjukvårdslagen (HSL, SFS 2017:30) I 3 kap. 1 §, att vården ska ges med respekt för den enskilda människans värdighet.

Det resulterade i att sjuksköterskorna kunde vara mindre uppmärksamma i sina

interaktioner och uppfattades som frånvarande av patienterna. Resultatet kan jämföras med tidigare forskning där bristfällig personlig kontakt kan orsaka svaga relationer mellan sjuksköterskorna och patienter (Alharbi m.fl., 2014). Sjuksköterskorna försökte visa medkännande och vara tillgängliga för samtal och rådgivning med avsikten att bygga förtroendefulla relationer. Sjuksköterskorna uppgav att empati i bemötandet främjade patienternas och närståendes medverkan i vårdbeslutet och detta förbättrade i sin tur den personcentrerade vården. Detta kan jämföras med tidigare forskning där sjuksköterskornas medkännande skapar en känsla av uppskattning och tillfredsställelse hos patienterna (Sharp m.fl., 2016). Även närstående upplever att sjuksköterskornas medkännande närvaro var ett stöd när de kände sig sårbara och därigenom bidrog till ökad trygghet under vårdprocessen (Brown m.fl., 2016; Bolt m.fl., 2019).

Sjuksköterskorna upplevde att de inte alltid hade de rätta förutsättningarna för att kunna utföra personcentrerad vård fast Hälso- och sjukvårdslagen (HSL, SFS 2017:30) 5 kap. 1 § ställer krav på att vården ska tillgodose patienternas behov av trygghet samt att patienternas självbestämmande och integritet måste respekteras. I resultatet framkom också att

patientdelaktigheten var viktig för den personcentrerade vården, men hindrades av tidsbrist och en traditionell kultur som inte involverade patienterna i sin vård. Brist på tid och

resurser identifierades av sjuksköterskorna som avgörande faktorer samt hinder i arbetet med personcentrerad vård. Dessa brister upplevdes inverka negativt över kommunikationen och relationsskapandet med patienterna och de närstående vilket resulterade i utebliven patientmedverkan och minskad tillit för vården. I jämförelse, visar Arakelian m.fl. (2017) att patienterna upplever en gemenskap som skapar trygghetskänsla genom att ha en nära

relation till sjuksköterskorna. Närstående upplever brist på personcentrerad vård när vårdpersonalen kommunicerar på ett ofullständigt sätt vilket kan leda till missförstånd, osäkerhet och besvikelse (Bolt m.fl., 2019). Vidare upplevde sjuksköterskorna att vårdmiljön påverkades även av andra faktorer. Begränsad kompetens och erfarenhet fick konsekvenser för den personcentrerade vården när sjuksköterskorna med mindre erfarenhet visade sig vara mer uppgiftfokuserade i interaktionerna med patienterna och hade svårigheter att involvera patienterna i sin vård. Tidsbristen ökade sjuksköterskornas arbetsbelastning och ledde till att vissa arbetsuppgifter prioriterades bort till fördel för patientsäkerheten som kom i första hand. Fokus ska ligga på patient som person och inte på sjukdom, enligt Centrum för personcentrerad vård – GPCC (2020), men resultatet visade att akuta situationer tvingade sjuksköterskorna till att se patienten som ett objekt och inte som en person bakom

sjukdomen. Tidigare forskning bekräftar att en del av patienterna upplevde att de inte blev sedda som människor när vårdpersonalen fokuserade mer på sjukdomen (Arakelian m.fl., 2017; Alharbi m.fl., 2014; Esmaeili m.fl.,2016). Även de närstående uppskattar när

patienterna ses i sin helhet som människor och inte reduceras till en sjukdom eller diagnos (Edvardsson m.fl., 2010). En del av de närstående upplever att vården är bristfällig när förhållningssättet är opersonligt och patienternas individuella vårdbehov åsidosätts (Bolt m.fl., 2019). Därför, i enlighet med Eriksson (2014b), är det viktigt att förstå att varje vårdprocess är unik och behöver anpassas individuellt, vilket innebär att sjuksköterskorna behöver fördjupa och ständig uppdatera dessa kunskaper om den unika människan samt inkludera de närstående och omvärld som kultur, religion och socialekonomi i den individuella vårdplanen.

Sjuksköterskorna hade positiva erfarenheter av att arbeta personcentrerat i team där de tillsammans med patienterna och de närstående bidrog med sina individuella kompetenser och kunskaper. Detta partnerskap mellan sjuksköterskorna och patienterna byggs på ett ömsesidigt förtroende samt respekt för varandras kunskap och utgör den viktigaste delen i personcentrerad vård (Centrum för personcentrerad vård – GPCC, 2020). Sjuksköterskorna upplevde att kunskapsutbytet med stödjande insatser inom vårdteamet främjade teamarbetet och kamratskapet mellan vårdteammedlemmarna, vilket resulterade i bättre patientvård.

Detta kan kopplas till Svensk sjuksköterskeförening (2017) som beskriver att för att kunna uppnå en god och säker vård, behöver sjuksköterskorna samarbeta i team där alla

kompetenser beaktas och bidrar till gemensamt lärande och beslutsfattande. Resultatet visade att konstruktiv kommunikation i teamet minskade stressen och hade en positiv effekt på patienterna och de närstående som ledde till att de fick tillit för vården. Detta

överensstämmer med Bolt m.fl. (2019) som visar att närstående upplever delaktighet i utformningen av vårdrelationen när de inkluderas i vårdteamet och respekteras som medlemmar. Resultatet visade också att sjuksköterskorna däremot upplevde ett bristande teamarbete när läkarna pratade direkt med patienterna, utan att sjuksköterskorna blev involverade i diskussionerna. Goda relationer och kommunikation med patienterna, de närstående och vårdteamet upplevdes av sjuksköterskorna som ett viktigt stöd för kontinuitet i vården. Även tidigare forskning visar att patienterna upplever kontinuitet som en del av den personcentrerade vården när de får tillit och förtroende för sjuksköterskorna (Alharbi m.fl., 2014; Sjö & Bergsten, 2018). Samtidigt, upplever de närstående att det är viktigt att vården ska bjuda in dem till patienternas vård (Edvardsson m.fl., 2010). I enlighet med Svensk sjuksköterskeförening (2019) är det viktigt att patienterna är delaktiga i planeringen och genomförandet av vårdinsatserna. Sjuksköterskorna upplevde att partnerskap i vården kunde byggas upp när vårdhierarkin togs bort och patienterna inkluderades i teamet. Tidigare forskning bekräftar att patienterna upplever deltagande och får en känsla av trygghet när

informationsöverföringen mellan yrkesgrupperna inom vården och patienterna sker

personcentrerad genom tvåvägskommunikation (Sjö & Bergsten, 2018). Det framkom också i resultatet att den hierarkiska strukturen dock förstärktes när en del av sjuksköterskorna valde att prata med varandra och patienterna exkluderades från diskussionerna, vilket strider mot Patientlagen (SFS,2014:821) 3 kap. 1 § där det står att patienterna har rätt till

information om sin hälsa och sitt tillstånd. Detta överensstämmer med Esmaeili m.fl. (2016) som bekräftar att utebliven kommunikation leder till att patienterna upplever osäkerhet när de blir ignorerade och åsidosatta. Eriksson (2014a) beskriver att grundprinciperna för vårdande är att skapa tillit och välbefinnande hos patienterna. Tillämpningen av dessa grundprinciper leder till att patienterna får en känsla av välbehag, både mentalt och kroppsligt vilket är målet för vårdandet.

I dokument PERSONCENTRERAD VÅRD. En litteraturstudie utifrån sjuksköterskans perspektiv ZAHRA JAFARI DAO POPESCU. Akademin för hälsa, vård och välfärd (sidor 24-27)