Skillnaden mellan att handla på ett ritualiserat respektive vardagligt sätt är att i ritualiseringen gör aktören ett rituellt åtagande, dvs. intar en speciell hållning till sitt agerande. En man bestämmer sig för att be och härmar den kulturella handlingen ”knäppa händerna”.
Humphrey och Laidlaw ger fyra kännetecknen på denna och lik-nande rituella handlingar: den är till sitt väsen icke-intentionell, sti-pulerad, arketypisk och möjlig att begripliggöra (apprehensible).9
9 Humphrey & Laidlaw 1994:89.
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
1 Ritualiserade handlingar som icke-intentionella: Humphrey och Laidlaw skriver att när någon i vardagen utför en handling kan vi i de flesta fall ana personens intention bakom den, men när en ritualisering äger rum, förlorar vi denna möjlighet. När vi ser en person äta en måltid drar vi slutsatsen att dennes intention med handlingen (ätandet) är att döva hunger. Men vi kan inte lista ut genom att bara se på handlingarna vad samme persons intention är med att delta i en nattvardsmåltid. Troligen är det inte för att personen i fråga är hungrig. Det är bara deltagaren som vet vad hans eller hennes avsikt är. Det viktiga är att den personliga intentionen bakom att ta nattvarden egentligen inte spelar någon uppenbar roll när handlingen i sig skall bedömas. Det är endast rätt utförande av handlingen som räknas. I vardagen är intentionerna bakom människors handlingar viktiga för hur de skall bedömas. Om vi ser att två personer startar en bil och den ene säger ”jag skall köra bil” och den andre säger ”jag stjäl en bil”
så skiljer vi handlingarna åt. Personerna gör samma handling (de startar en bil) men deras intentioner skiljer sig åt och det påver-kar vår bedömning av deras handlingar. Den ena bedöms som stöld, den andra som att bara köra bil. Men om flera ritualdelta-gare utför en puja och alla har olika avsikter, bedömer vi ändå deras handlingar lika: alla är pujan. Frikopplingen mellan inten-tion och utförande skapar både en frihet och en begränsning för utövaren. Denne får möjlighet att fylla den rituella akten med sin egen mening, väl medveten om att den däremot måste utföras på ett bestämt sätt. Ritualiseringen förvandlar således relationen mellan utövarens intention och handlingen, men den rituella handlingens identitet och bedömningen av denna är inte, som vardagens handling, beroende av intentionen.
2 Den ritualiserade handlingen är stipulerad. Handlingen skall utfö-ras utifrån de konventioner kulturen har tillskrivit den och upp-levs därför som föreskriven. Den finns redan som ett ”objekt” att ta efter för aktörerna när de ska utföra sina egna varianter. Att adoptera ett rituellt förhållningssätt innebär inte att först och främst ha vissa trosföreställningar utan att man utför handling-arna korrekt efter en given modell. Ritualiseringen innebär såle-des en förändring av synen på de egna handlingarna. Att lägga upp en frukt på ett fat eller tända en lampa blir till riter när de
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
egna handlingarna följer en mall för hur de skall se ut. Objekten och handlingarna genomgår då en mental omklassifikation.
Frukten kan nu bli gudaföda och handlingen en offerhandling.
3 Genom att använda ordet arketyp för riten vill Humphrey och Laidlaw betona handlingens karaktär som prototyp. Det är viktigt att betona skillnaden mellan riten som en abstrakt föreskriven modell och den faktiska rit som deltagaren utför. Den rituella handlingen individen utför är inte exakt densamma som den man försöker att härma. Prototypen upplevs ha speciella kännetecken och en speciell historia, därför kallar Humphrey och Laidlaw den för en arketyp, inte att förväxla med Jungs lära om arketyper. Efter-apningen av arketypen kan variera lite, men prototypen känns ändå igen. Vi vet att utseendet på en stol kan variera, men vi är i stort sett alla överens om vilka egenskaper den skall ha för att få kallas stol. Vi har i riten därmed att göra med ett dubbelt förfat-tarskap. Kulturen är författare till den handling som officiellt representerar riten. Deltagaren skall sedan författa sin egen variant efter den modell kulturen tillhandahåller.
Språket kan vara en viktig markör att skilja rit från vardag. I var-dagligt tal kallar man ris för caval. Använder man ris i riten (pujan) kallar man det akshat. Man behöver inte hitta på ett helt nytt språk, utan det räcker med att vissa ord byts ut för att markera det annorlunda. På samma sätt som språket visar på det annorlunda är det viktigt att de religiösa akterna hålls isär. Alla moment (t.ex.
att vila mellan två rituella akter) räknas inte som rituella hand-lingar. Genom att vissa handlingar enbart får utgöra en bakgrund till de rituella akterna, framträder de senare tydligare. Att namnge de rituella akterna är därför viktigt. Sekvenserna mellan akterna är inte avgörande. Därför kan man ändra, repetera eller återvända till sin favoritsekvens i pujan.
4 Eftersom de rituella handlingarna inte uttrycker det egna jagets avsikter utan är externt föreskrivna måste utövarna begripliggöra dem på något sätt. Deltagaren behöver inte ha full kunskap om de kulturella förklaringarna till ritens innehåll för att kunna ut-föra den. Prototypen erbjuder därmed individen att fylla riten med en egen innebörd.10 Deltagarna uppfattar således att de
ut-10 Ibid.
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
övar en i förväg stipulerad handling men det hindrar dem inte att skapa egna föreställningar om vad det är de gör. När ritualdelta-garna tillfrågades om varför de praktiserade pujan angav alla olika syften, och skälen kunde till och med variera för en och samma person om denne tillfrågades flera gånger! Samspelet mel-lan de individuella uttrycken och arketypen blir här långt mer komplicerat än att individen bara reproducerar konsensus eller maktstrukturer. Om riterna hade uppfattats som direkta uttryck för det egna jagets avsikter hade det inte funnits utrymme för olika tolkningar. Det finns flera sätt hur de föreskrivna rituella ak-terna kan bli personligt utförda och begripliggöras för individen.
Utövaren kan föreställa sig sina egna handlingar i ritualen som en särskild representation av någonting (symboliska uttryck för vördnad). Man kan också medvetet försöka uttrycka ett påstå-ende med sin handling. Den har då inte så mycket att göra med att man bara vill härma handlingen som att man vill påstå något med den (t.ex. Gud är stor). Men många kan identifiera sig med handlingen som fysisk aktivitet utan att den ges ett kognitivt innehåll. De flesta jainister som utför pujan skapar sina tankemo-deller om riten efter det att de har lärt sig att göra den. De följer redan som barn med sina föräldrar till templet och tar efter deras handlingar. Föräldrarna kanske berättar för dem varför de skall göra pujan och när de blir äldre kan de läsa om den eller lyssna på vad ritualledare säger om den. Genom att börja härma hand-lingar som i förväg är givna kan aktörerna gradvis komma att till-ägna sig mer komplexa tankemodeller av vad det är de gör i riten.
Därför anser Humphrey och Laidlaw inte att diskursiva modeller av pujan ontologiskt föregår handlingen.