Plats: Ernst & Young, Borås Respondent: Anders Willforss
Datum: 2009-04-22 kl: 8:30-9:30
Willforss är civilekonom och har studerat i Skövde, Göteborg och Canada. Han har arbetat på Ernst & Young (E&Y) sedan år 1996 och blev auktoriserad revisor år 2002. På grund av sin erfarenhet inom branschen anser vi att han kan bidra med relevant information för vår uppsats.
4.1.1 Penningtvätt
Willforss har personligen inte märkt någon markant ökning av penningtvätt, men han anser att området har fått mer uppmärksamhet och en större medvetenhet om problemet existens. Han menar att revisorer tidigare fokuserat mer på de intäkter som fattas, det vill säga för låg bruttovinst i företaget, men nu är de även mer observanta på om det är ovanligt höga bruttovinster som redovisats. Däremot ser Willfors inget samband mellan förändrat beteende och lagen om penningtvätt, utan han menar att det istället är tidsaspekten som har påverkat revisorer.
En fördel som Willforss nämner är att det finns en valmöjlighet för revisorer när det gäller vilka klienter de vill samarbeta med. Vissa branscher är de mer restriktiva mot, exempelvis restaurangbranschen. Han förklarar att de på så sätt undviker att utsättas för svåra situationer, exempelvis kontanthandeln vilken alltid är komplicerad att granska.
Han nämner även att de använder sig av ett så kallat QRM-system, Quantitative Risk Management. Det är ett system där revisorer bland annat dokumenterar varför de valt att anta en viss klient. I samband med dokumentationen är det obligatoriskt att beakta penningtvätt.
Personligen har Willforss aldrig rapporterat misstanke om penningtvätt eftersom han anser att en misstanke inte är tillräcklig, han vill vara relativt säker. Han berättade om ett fall där Willfors och hans klient tillsammans undersökte en underleverantör till klienten.
De båda ansåg att siffrorna såg märkliga ut, med ovanligt höga intäkter. Willforss
genomförde dock inte någon anmälan. Det på grund av att han inte ansåg sig ha tillräckligt goda grunder för att göra en misstänkt rapport. Han påpekade även att de som utför illegal verksamhet är professionella och ger ett bra intryck utåt, vilket gör att bedömningen försvåras.
4.1.2 Anmälningsplikt
Willforss är negativt inställd till anmälningsplikten då han anser att det är statens sätt att lägga över mer ansvar på revisorerna. Det egentliga syftet att anmäla vid misstanke om brott anser han är positivt, då de som revisorer ser mycket vid granskningen. Men han menar att revisionens främsta uppgift inte är att upptäcka bedrägerier, utan bedöma styrelsens och VD:s förvaltning samt att årsredovisningen inte innehåller väsentliga felaktigheter. Samtidigt säger han att anmälningsplikten brister vid frågan om den praktiska hanteringen. Willforss har en önskan om att den ska tas bort, nackdelarna överväger fördelarna tycker han. Han menar att om en anmälan ska göras krävs det att brott har begåtts. Om misstanke om brott uppkommer tar han i första hand råd från kollegor. De har bland annat en speciell avdelning med jurister på E&Y. Även klienten kontaktas och en bedömning görs tillsammans med styrelsen. Willforss diskuterar scenariot om en anmälan har gjorts och det visar sig att klienten är oskyldig kan det försätta klienten i allvarliga problem. Det kan leda till att förtroendet för revisionsbyrån försvinner och de förlorar en klient. I värsta fall kan även klienten stämma byrån vilket innebär att byråns rykte tar skada.
Willforss ser ingen tydlig koppling mellan anmälningsplikten och tystnadsplikten. Han tror inte att klienternas förtroende för revisorn påverkas märkbart. Willforss säger att tystnadsplikten är oerhört central inom revisionen, men försiggår en illegal verksamhet har han enligt lag skyldighet att anmäla och blir då tvungen att bryta tystnadsplikten. En klient som medvetet utför penningtvätt är medveten om risken säger han. Willforss menar att de oseriösa oftast vänder sig till mindre byråer som kanske inte utför en 100-procentigt ärlig revision.
När det gäller revisorns oberoende anser Willforss att det inte påverkas av anmälningsplikten. Han menar att revisorn har en hög integritet och ska vara självständig i sin revidering, vilket klienterna har full förståelse för. Willforss berättar även att hans yrke som revisor är betydelsefullt och utför inte något som strider mot oberoendet. Han säger att om en öppen och tydlig konversation med klinterna görs visar de ofta förståelse.
Willforss upplever samarbetet med Finanspolisen som sporadiskt. Han säger att möjligheten att kunna diskutera aktuella situationer finns, vilket gör att han kan få vägledning.
Normalt sett tycker Willforss att de har större ansvar för klienterna än för Finanspolisen.
Det är först när misstanke om brott uppstår som Finanspolisen blir aktuell. Han säger att
Finanspolisen kan hjälpa honom vid beslutsfattande, men han har inget ansvar gentemot dem. Willforss berättar att han har respekt för vad Finanspolisen kan göra och deras sätt att arbeta. Han betonar att det största och mest betydelsefulla ansvaret ligger gentemot arbetsgivaren och revisorns själv. Om han inte agerar på rätt sätt riskerar han att bli anmäld till revisorsnämnden och dessutom förlora sitt arbete.
Willforss avslutar med att påpeka att gränsdragningen mellan vad som är brottsligt och inte är svårt att upptäcka. När det gäller penningtvätt är det inte helt enkelt att veta vad som är rimligt eller inte. För att minimera risken är det av betydelse att det görs en övergripande riskbedömning av klienten, säger Willforss. Ett företag med låga risker innebär mindre arbete, medan ett företag med höga risker kräver väsentligt mer tid och uppmärksamhet. Exempelvis nämner han att företag med mycket kontanta medel innebär hårdare granskning av kassasystem och rutiner.
4.2 ÖhrlingsPriceWaterhouseCoopers