Särskilt om business judgment rule och dess tillämpning

Inledningsvis kan sägas att styrelseledamöter enligt amerikansk rätt anses inta en ställning som starkt påminner om en trustee, vilken är en form av uppdragsförhållande.257 Ur detta uppdragsförhållande uppstår det ett antal plikter i förhållande till bolaget, s.k. fiduciary duties. Dessa plikter utgörs främst av en aktsamhets- och en lojalitetsplikt gentemot bolaget, vilka vanligen benämns the duty

of care och the duty of loyalty.258 Den främsta av dessa plikter är lojalitetsplikten, vilken                                                                                                                

254 Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar, s. 91.

255 Normann Aarum, Styremedlemmers erstatningsansvar i aksjeselskaper, s. 310.

256 Johansson, Intermistiska åtgärder vid aktiebolagsrättsliga processer, SvJT 1991 s. 604 och NJA 1987 s. 394.

257 Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar, s. 91.

utmärks av uppdragstagarens odelade lojalitet gentemot huvudmannen. Den som är att se som uppdragstagare får alltså inte utnyttja sin position för att skaffa sig personliga fördelar.

Merparten av skadeståndsanspråk mot styrelseledamöter rör också försummelse av lojalitetsplikten gentemot bolaget. De är dock överraskande få fall i amerikansk rättspraxis där aktsamhetsplikten försummats och i de få fall som finns har det rört sig om flagranta brott mot aktsamhetsplikten. Det finns således enligt amerikansk rätt en relativt stor tolerans för misslyckanden och misskötsel.259 Vidare används the business judgment rule för att avgöra om en styrelseledamot brutit mot aktsamhetsplikten, någon business judgment rule tillämpas dock inte vid bedömningen om en ledamot åsidosatt sin lojalitetsplikt.260

The business judgment rule härstammar från tanken att bolag ska fungera i ett ekonomiskt system med fri företagsamhet, konkurrens och att all affärsverksamhet är förenad med risker. Regeln har utvecklats genom praxis och den uppmärksammades redan i början av 1900-talet, då domstolarna endast blandade sig i bolagens interna angelägenheter vid allvarlig misskötsel av verksamheten. Regeln är dock numera gällande rätt i ett flertal delstater. Allmänt kan sägas att den medför att styrelsens beslut eller åtgärder i bolagets affärsverksamhet inte kan angripas om dessa fattats ”on an informed basis, in good faith and in the honest belief that the action taken

was in the best interests of the company”.261

Primärt så skyddar the business judgment rule beslut som kan anses vara riskfyllda och som direkt rör ekonomiska förhållanden i bolagets verksamhet. Regeln skyddar emellertid också beslut som rör ersättning till ledamöter av bolagsledningen, entledigande av personal, beslut av strategisk natur samt s.k.

preparatory decisions som beslut att inte använda sig av experthjälp på något område.262

Vidare har ALI i ”Principles of Corporate Governance” publicerat ett antal riktlinjer som bygger på betydelsefulla rättsfall från olika delstater. Dessa riktlinjer har beskrivits som de mest inflytelserika när gäller frågor som rör bolagsledningens ansvar och plikter, då de regelbundet uppdateras och således ger samlad bild av rättsläget i de olika delstaterna.263

259 Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar, s. 91-92.  

260 Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, s. 262 och Normann Aarum, Styremedlemmers erstatningsansvar i aksjeselskaper, s. 310.

261 Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar s. 92-93. Se även Moore Corp. Ltd v. Wallace Computer Servs. Inc., 907 F. Suppl. 1545, 1554 (1995).

262 Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar s. 94.

Av § 4.01 ALI:s Principles följer the business judgment rule som stadgar att en styrelseledamot fullgör sina plikter gentemot bolaget om denne i samband med en åtgärd i bolagets affärsverksamhet,

”(1) is not intersted… in the subject of the business judgment; (2) is informed with respect to the subject of the business judgment to the extent the director or officer reasonably believes to be appropriate under the circumstances; and (3) rationally believes that the business judgment is in the best interests of the corporation.”

Regeln uppställer alltså ett antal krav som måste vara uppfyllda för att styrelseledamöters handlande ska skyddas av regeln. Det är t.ex. endast aktiva handlingar som skyddas av the business judgment rule, underlåtenhet att vidta en åtgärd skyddas således inte av regeln. Bakgrunden till detta är att de rättspolitiska motiv som talar för att domstolar inte ska bedöma affärsmässiga beslut, inte gör sig gällande för de fall då styrelsen helt underlåtit att t.ex. ta ställning till en viktig fråga.264

Precis som i svensk rätt är det också den som hävdar att en ledamot agerat oaktsamt som har bevisbördan för detta. Viktigt att påpeka är också att det endast är åtgärder som vidtas i bolagets affärsverksamhet som skyddas, regeln ger alltså inget skydd för det fallet att en ledamot försummat sin tillsynsplikt.265 Vid tillämpning av the business judgment rule ska endast förhållanden beaktas som var kända för styrelsens ledamöter vid den tidpunkt då åtgärden vidtogs, att senare känd information visar att beslutet var oförnuftigt saknar således betydelse.266

För att the business judgment rule ska vara tillämplig krävs vidare att beslutet eller åtgärden inte medför några personliga fördelar för styrelseledamöterna. Styrelseledamöter som försummat sin lojalitetsplikt gentemot bolaget skyddas inte av någon business judgment rule.267 För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs också att ledamöterna av bolagsledningen omsorgsfullt har satt sig in i den aktuella frågan, då de endast är s.k. informed decisions som skyddas av regeln.268 I praxis har det uttryckts att styrelsemedlemmar har ”… a duty to inform themselves, prior to making a

business decision, of all material information reasonably available to them.”269.

Det krävs också att styrelseledamöter handlat i good faith, vilket har jämförts med kravet på god tro. Det rör sig således om ett subjektivt krav med innebörden att styrelseledamöter måste ha trott att de handlat med bolagets bästa för ögonen.270

264 Normann Aarum, Styremedlemmers erstatningsansvar i aksjeselskaper, s. 311.

265 Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar s. 94. Se även Aronson v. Lewis, 473 A.2d 805 (Del. 1984).  

266 Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar s. 96.

267 Normann Aarum, Styremedlemmers erstatningsansvar i aksjeselskaper, s. 312.

268 A.st.

269 Se Aronson v. Lewis, 473 A.2d 805 (Del. 1984).

Dotevall är av uppfattningen att kravet på good faith allmänt innebär att en ledamot måste se till att bolaget följer de författningar som gäller inom bolagets verksamhetsområde, att bolaget beter sig på ett allmänt respektabelt sätt och att de åtgärder som styrelsen vidtar är till nytta för bolaget. Plikten att handla i good faith utgör alltså i sig själv ingen självständig ansvarsgrund, utan fungerar som en faktor som ska beaktas vid bedömningen om den skadevållande handlingen är så allvarlig försummelse av the duty of care eller the duty of loyalty att the business judgment rule inte kan tillämpas.271

Genom Disney-fallet272 har emellertid synen på the business judgment rule till viss del förändrats. Målet rörde frågan om regeln även gäller beslut om arvodering av styrelseordföranden i ett bolag. Det framkom att den person som utsetts till ordföranden inte var tillräckligt kompetent för uppdraget, och varför han entledigades från bolaget efter drygt ett år. Bolaget väckte då talan mot ledamöterna om att dessa varit oaktsam då de beslutat om en mycket omfattande ersättning till den entledigande ordföranden. Skadeståndstalan ogillades, men det framfördes kritik i domsavgörandena att styrelsen inte handlagt frågan i good faith, då den oreflekterat hade följt den rekommendation rörande ersättning som lämnades av en ersättningskommitté.

Det har i doktrinen framförts att kravet på good faith fortfarande är något vagt, men att det efter Disney-fallet kan uppfattas som en tredje självständig standard som gör det överflödigt för domstolarna att definiera en skadebringande handling som antingen en överträdelse av the duty of care eller the duty of loyalty. Således kan de amerikanska domstolarna troligtvis sammanväga en rad olika förhållanden av olika slag för att avgöra om en skadebringande handling omfattas av the business judgment rule.273