• No results found

6. RESULTAT OCH ANALYS

6.2 Att söka svar på frågan ”varför”

Detta avsnitt beskriver föräldrarnas sökande efter en mening. Människan söker ständigt förståelse och förklaringar till det som sker (Trost & Levin 2010). Det finns inget uppenbart syfte med att ens barn utvecklar ett narkotikaproblem vilket leder till sökandet efter en mening som upplevs möjlig att leva med. Föräldrarna blir på så vis en del i skapandet av möjliga förklaringar till deras barns

problematik.

Emerson och Messinger (1977) identifierar fyra olika roller i processen att definiera ett problem. Den klagande parten som uppmärksammar problemet och söker lösning. Rollen som offer tilldelas den person som tar skada eller blir kränkt. Problemet tas till en problemlösare i sökandet efter en lösning och problemskaparen är personen som anses bära ansvaret för problemet.

I avsnittet uppmärksammas föräldern som den klagande parten, föräldern lyfter deras bild och påstående av hur situationen ska definieras. Vi följer på så sätt föräldrarnas sätt att skapa mening och förståelse för barnets problematik. Rollen som problemskapare nämns också, något som barnet tenderar att pekas ut som. Avsnittet är indelat i två underrubriker som utgörs av talande citat: 1. ”Vad har jag gjort för fel?”. 2. ”Jag tror att det ligger i koderna genetiskt”.

6.2.1 ”Vad har jag gjort för fel?”

Det finns en väletablerad idé om att barnets utveckling mer eller mindre är avhängig föräldrarnas val och agerande, något som benämns som parental determinism. Föräldraskapet ses som en central del i förklaringen av sociala problem (Lind m.fl. 2016). Som föräldrar till barn med narkotikaproblem blir de potentiella måltavlor för bedömning och skuldbeläggning. Det är dock inte bara omgivningen som har en tendens att ifrågasätta föräldrarnas förmåga, det är något som även föräldrarna gör i stor utsträckning.

Många föräldrar ställer sig frågorna ”varför” och ”vad har jag gjort för fel?” De pratar om en ständig rannsakning av sitt föräldraskap. Emmy berättar om hur hennes tankar gått sedan hennes sons narkotikaproblematik synliggjordes. ”Tänk om jag hade gjort si eller så istället, hur hade det blivit då. Jag håller ständigt på med en skuldsanering. Rannsakar mig hela tiden. Vad gjorde vi för fel och så”. Föräldrarna söker ett svar till problematikens uppkomst men saknar den kunskap och de referensramar som krävs, något som leder till en ovisshet och oro (jfr Andersson & Skårner 2015).

Detta kan liknas vid vad Emerson (2011) benämner som initial framings. Han utgår ifrån relationsbekymmer mellan två parter som tar sig uttryck i form av missnöje, irritation eller upprördhet. Den bekymrade parten ser till en början sitt missnöje i form av personliga tillkortakommanden. Problematiken ses inte som ett

resultat av ett medvetet agerande hos den andre utan i form av överkänslighet eller personlig oro hos en själv. I detta fall börjar föräldrarna initialt att ifrågasätta deras förmåga som föräldrar som en reaktion på barnets narkotikaproblematik. Matilda ifrågasätter också sin föräldraförmåga och berättar att hon kände sig misslyckad. ”Jag kände mig misslyckad. Jag började ju ge skulden till mig själv och började undra vad jag hade gjort för fel och vad jag kunde ha förändrat och vad jag kunde ha gjort”. Detta citat är målande för många av föräldrarnas känslor och tankar kring barnets problematik. Att skuldbelägga sig själv som förälder är något som var tydligt även i Jackson m.fl (2007) australienska studie där föräldrar till tonåringar med pågående narkotikaproblem intervjuades. Trots att föräldrarna såg sig själva som kärleksfulla och omsorgsfulla tog de till sig den generella bilden av narkotikaproblem som ett resultat av ett ”misslyckat” föräldraskap.

Föräldrarnas berättelser vittnar även om ett self-stigma. En internaliserad form av skam vilken speglar omgivningens fördomar (Corrigan m.fl. 2006; Lloyd 2013). En del föräldrar upplevde att skuldkänslorna var som starkast den närmsta perioden efter att förälderns upptäckt av barnets narkotikaproblem. Problemets ursprung som en del av förälderns tidigare agerande i förhållande till barnet kan därför ses som en initial inramning av problematiken (jfr Emerson 2011).

Längden av denna skuldtyngda period varierade och anledningarna till att skulden så småningom släppte något uttrycks olika. Jenny konstaterade att hennes skuld släppte mycket i mötet med en annan förälder med liknande erfarenheter.

Jag rannsakade mig själv och tänkte om jag hade gjort si eller varför gjorde jag inte sådär. Sen så mötte jag en annan mamma och vi kom fram till att... jag kände att jag hade varit för snäll och satt för lite gränser, han fick göra som han ville. Jag var ganska ung när han föddes. Och så mötte jag den här mamman som trodde att hon hade varit alldeles för sträng och satt för hårda gränser. Så då kom vi fram till att det hade inte med det att göra. Så där någonstans så släppte mycket av min skuld. Men naturligtvis håller man på att fundera. (Jenny).

Jenny hittade initialt svaren till hennes sons narkotikaproblematik i hennes sätt att agera som ”ung” och som ”för snäll” förälder. Jennys skuld lättade då hon insåg att det inte fanns något som var rätt eller fel i förhållande till hur hon varit som förälder när hon träffade en annan mamma som tyckt sig vara ”för sträng”. Funderingarna kring ”varför” finns dock fortfarande kvar i viss mån. Även Kalle och Johan ställer sig också frågan ”varför” och de tar upp olika aspekter som förtydligar att de haft svårt för att hitta svar.

Vi är väl en rätt så typisk kärnfamilj på det sättet då. Ja, välordnad ekonomi och ja, hyfsat utbildade människor och så. Det här har vi också diskuterat en del efteråt liksom 'varför?'. Men det finns ju inget vettigt svar. (Kalle)

Kalle hänvisar till ”kärnfamiljen”, välordnad ekonomi och utbildning när han beskriver sonens uppväxtförhållanden. Jacobson m.fl. (2010:72f) beskriver kärnfamiljen som ett ”starkt och normativt ideal”. Kärnfamiljen beskrivs ofta i idylliska termer och Kalle använder det som en måttstock för vad som kan anses vara ”typiskt”. Johan förmedlar en bild av hans familj och sonens

uppväxtförhållanden genom att nämna vad de, som föräldrar, inte gjort. Ja, vi har ju, man har ju tänkt många gånger, det säger vi till andra och sånt också men vi förstår inte vad man har gjort för fel. Vi tycker vi har varit jättesnälla föräldrar till dem och de har fått det de behövt och... /Ja./ Vi har aldrig varit, vi

har inte varit några föräldrar som har, vi har aldrig slagit våra barn någonsin. Ingenting sånt överhuvudtaget. /Nej, nej./ Och vi har inte några sprit eller

drogproblem och vi aldrig typ när det varit helg och fri att man sitter och dricker - aldrig nånting sånt. (Johan).

Johan tycks vilja förtydliga att han inte kan se på vilket sätt han och mamman till barnet skulle ha agerat annorlunda som föräldrar. Johan tycks beskriva vad han anser skulle kunna vara en ovärdig förälder, något som han inte är. Han berättar på så sätt utifrån hans sociala identitet som förälder och vill förklara sig som en fullvärdig och kompetent sådan (Rennstam & Wästerfors 2015). Barnets problem, dess förklaring och ursprung, kan inte ses utifrån ett personligt felande hos

föräldern. Deras retrospektiva reflekterande över uppväxtförhållanden vittnar dock om Kalles och Johans rannsakning av sin föräldraförmåga.

Inga berättar om hur hon och pappan såg efter deras barns behov. Barnen fick ”göra saker”, ”dom fick aktiviteter” och ”både pengamässigt, både fysiskt och psykiskt, såg jag till deras behov”. Efter en början fylld med skuld och

ifrågasättande av hennes föräldraförmåga landar hon dock i att sonen bär ansvar för den situation han befinner sig i: ”Både jag och [sonens pappa] från början tog ju på oss, ’det är vårt fel! och det är vårt fel att det gått så för vår son’, men idag tänker vi inte så för han har ett eget ansvar för sitt eget liv”. Inga beskriver tydligt att barnen fick sina behov tillfredsställda, något som förväntas av en förälder. Hon lyfter sonen som ansvarig för problematiken och hon definierar sonen som

problemskapare (Emerson & Messinger 1977).

Tina landar, precis som Inga, i att hennes barn bär ansvaret för situationen efter att även hon ställt sig frågan varför:

'Varför har det blivit så här? Vad har jag gjort för fel? Hur kan mitt barn välja denna vägen?' Alltså det är ju så i början så jag menar, men det behöver inte vara så. Det är faktiskt aldrig någon annans fel mer än den som missbrukar. De väljer själv att missbruka, det är inte vi som tvingar dem. (Tina).

Emerson och Messinger (1977) menar att vem som bär ansvaret för problemets uppkomst och utveckling ofta formuleras i efterhand. I en svårhanterlig situation kan även ena parten, i detta fall föräldern, lyfta hur hen agerade korrekt utifrån de förutsättningar som fanns, något som blir tydligt i föräldrarnas utsagor. Tina fortsätter prata om ansvar och tycks vilja påpeka att även om det finns saker och ting i ens omgivning som gör att en mår dåligt ”kan man aldrig lägga sina

handlingar på någon annan”. Den initiala känslan av skuld avtar något med tanken att barnet bär ansvar för problematiken. Emerson (2009) lyfter hur den initiala fasen av ett relationsproblem färgas av en korrektiv och lösningsfokuserad

hantering där även den bekymrade parten, i detta fall föräldern, är beredd att lägga ner extra ansträngning för att få en förändring till stånd. När detta inte fungerar och problemet består trots försök till lösningar tenderar problemet att betraktas som alltmer ensidigt. Föräldern upplever situationen som ett resultat av medvetna val hos barnet. Ett utpekande av en problemskapare görs och därmed identifierar föräldern, i rollen som klagande part, vem som bär ansvaret för den problematiska situationen (Emerson 2009, Emerson & Messinger 1977).

6.2.2 ”Jag tror att det ligger i koderna genetiskt”

Emerson och Messinger (1977) utgår främst ifrån relationsproblem mellan två parter. När relationsproblem ska avhjälpas blir frågor om ansvar, skyldigheter och rättigheter aktuella vilket skiljer sig från individuella problem där sådana frågor sällan blir viktiga. I det föregående avsnittet, ”Vad har jag gjort för fel?”, beskrevs narkotikaproblematiken hos barnet främst i relationella termer då frågan om ansvar uttrycktes. Problematiken lyftes även som en potentiell reaktion på något i relationen mellan föräldern och barnet.

I detta avsnitt diskuteras dock föräldrarnas benägenhet till att beskriva den problematiska situationen som ett individuellt problem, detta kan redogöras som ett genomgående mönster i många berättelser. Individuella problem kan

exemplifieras i form av en sjukdomsdiagnos. Emerson och Messinger (1977) menar inte att detta förutsätter att problem är huvudsakligen individuella och andra relationella. Skillnaden uppstår inte främst utifrån problemet självt utan snarare utifrån det ramverk från vilket problemet definieras och behandlas. Vad som till en början ses som ett relationellt problem kan senare ta form som ett individuellt och tvärtom, något vi kan följa genom föräldrarnas berättelser. Både individuella och relationella versioner av den problematiska situationen kan upprätthållas samtidigt.

Många av föräldrarna definierar situationen, i likhet med Francis (2012) studie, i psykologiska eller biologiska termer. Föräldrarna beskriver problematiken i linje med den bio-medicinska förklaringsmodellen. Denna modell är idag den

dominerande förklaringen till narkotikaproblematik där fokus läggs vid ärftlighet, och genetiska risk- och skyddsfaktorer. Förklaringen ser även

narkotikaproblematik som en kronisk hjärnsjukdom (Johnson m.fl. 2017). Johan uttrycker det så här: ”Jag tror det är det att han har den genen, den sjukdomen och det. Så han måste hålla sig fri från vilken jävla drog som helst”. Inga berättar på ett liknande sätt: ”Men jag tror att det ligger i koderna genetiskt. Jag tror att det spelar roll om det finns beroendepersoner”.

Monika har många gånger funderat över sonens problematik och vad den kommer sig av. Hon tenderar att förklara det som en reaktion på en sedan tidigare befintlig problematik och lyfter inneboende egenskaper hos sonen som betydande, även ADHD2 och bipolaritet3 nämns som möjliga förklaringar.

Jag har funderat många gånger om Arvid kan ha någon...om han kan ha någon handikapp eller ...kanske han har något ADHD. Det slog jag larm om redan när han gick i skolan. När han var mindre, att han kanske hade en ADHD. Det slog dom bort då. För att dom sa till mig att han hade inga koncentrationssvårigheter och så. Så det slog dom bort så det är väl jag som inbillar mig då, tänkte jag. Han har ju varit väldigt hetsig till humöret jämnt. Skulle jämt ha sin vilja fram och väldigt hetsig om han inte fick som han ville. Den andra sonen som är äldre har aldrig varit så här nån gång. Och då har man också trott att Arvid, ja men han är väl i nån trotsålder /skrattar/ Men den där trotsåldern, den bara fortsatte och

2 ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder). En neuropsykiatrisk diagnos med symptom som koncentrations- och impulskontrolls svårigheter samt överaktivitet (Riksförbundet Attenition 2019).

3 Bipolaritet innebär svängningar i sinnesstämning som tar sig uttryck motpolerna mani (upprymdhet och energi) och depression (orkeslös och olust) (1177 Vårdguiden 2018).

fortsatte så jag vet inte. Ibland tror jag att han har nån släng av nått handikapp. Sen vet jag också att ...på pappans sida...i många, många herrans år...har dom en bipolär sjukdom där. /Jaha/. Och det kan hända att Arvid också har nån bipolär sjukdom./…/ Men det är ju....man vet ju inte var det är. Har han ett handikapp eller är det drogerna som har gjort att han är som han är? /Mmmm/ Det är det som man inte vet. (Monika).

Narkotikaproblematiken ses som en reaktion på en inneboende ”avvikelse” hos barnet. Monika har dock svårt att utröna vad som ”gjort att han är som han är”. Hon jämför även Arvids beteende med broderns, som aldrig ”varit så här någon gång”. Denna jämförelse identifieras även i Francis (2012) amerikanska studie som betydande i identifieringen av ett problematiskt beteende. Jämförandet utgör också en bedömning av vad som kan betraktas som sunt och vad som inte kan det. Becker (1963/2006) skulle påstå att det centrala i avvikelseproduktionen är just denna bedömning. Genom sjukdomsförklaringen förläggs problematiken på individen, något som tenderar att bortse från bedömningens vikt för definitionen av situationen.

Även Margita menar att grundproblemet inte är användandet av narkotika utan dotterns psykiska problem.

Det finns ingen... det är så kaos i hennes huvud. Så grundproblemet är ju ett psykiskt problem. Och vad och av vilken anledning det är orsakat det vet jag inte. Medfött eller....Att det visar sig i övre tonåren för jag kunde inte riktigt se det så i barndomen. Men... Det har vi inte kunnat konstatera. (Margita)

Återigen är narkotikaproblematiken en reaktion på en inneboende ”avvikelse”. Gunbritt uttrycker att en ADHD-diagnos hade kunnat förhindra sonens

narkotikaproblem. ”Jag kan tänka att om han hade fått ADHD medicin då kanske, om han nu har ADHD, så kanske han hade klarat sig utan att ta [droger].” Här blir föräldrarnas sätt att förklara deras barns narkotikaproblem tydligt icke-dömande då de inte explicit talar om ett medvetet val hos barnet.

Janet uttrycker situationen på ett liknande sätt när hon berättar om sonens beteende och hans inneboende egenskaper.

Han har alltid varit involverad i saker, i skolan och så där. Det har alltid hänt saker runt om han. ’Hur kunde det hända?’ ’Jag vet inte, det bara hände’. Så klart. Svårt att säga nej, lätt att övertala. Och haka på. Första gången som han

egentligen var inblandad i nått sånt. Faktiskt var det, jag tror det var på förskolan, redan då. Sen har det varit, han har ju aldrig sovit, det har tagit många år att få den här [ADHD] utredningen.

Det låter som att det hade kunnat uppmärksammas långt tidigare?

Ja. Precis. Jag tycker också det. Det har egentligen skapat en massa onödigt lidande för honom. Hans tonår. Eller hela hans uppväxt egentligen. Speciellt de sista åren, med drogerna. (Janet).

Här blir ADHD-diagnosen något som förklarar sonen bekymmersamma beteende redan i förskolan. Den utdragna ADHD-utredningen ses som en okontrollerbar komponent som ”skapat en massa onödigt lidande”, ”speciellt de sista åren, med drogerna”. En tidigare diagnos hade, enligt Janet, kunnat förhindra sonens narkotikaproblem.

Bitte går dock ifrån den bio-medicinska förklaringsmodellen och ser sonens utveckling av ett narkotikaproblem som ett resultat av att han helt enkelt testade narkotika, något som går i linje med en drogfokuserad förklaringsmodell (Johnson m.fl. 2017). Denna förklaringsmodell förekommer i föräldrarnas berättelser precis som den bio-medicinska modellen men lyfter fram tillgängligheten till droger som en avgörande faktor.

Per är en ADHD kille. Det har han alltid varit men det har vi inte fått veta förrän nu. Han har fått diagnos nu. Men han har ingen medicinering.

Tror du att det har haft betydelse för att han fick problem med droger? Nej. Nej. Jag tror att det bara hände att han testade.

Mehdi försöker även han förstå varför just hans son fick ett narkotikaproblem. Barnen hade en rad olika fritidsaktiviteter och de, som föräldrar, ställde upp på alla sätt. ”Dom fick liksom allt och dom sattes i musikskola och vi köpte

instrument och kördes till träningarna, vi tillhörde generationen curling-föräldrar liksom, kör till varenda träning”. Han ger kontakten med narkotika och

samhörigheten med andra en betydelse för sonens narkotikaproblem efter att han uteslutit eventuella bekymmer i uppväxten.

Det har liksom varit på alla sätt, både anser jag, själsligt och materiellt sätt. Och ändå, och du har liksom alla förutsättningar och du lever i en miljö där du

egentligen inte är utsatt för, så att säga, lockelserna och prövningarna och ändå så fort, [namnet på en stad] är så litet nu, så att så fort du hamnar i

högstadiet/gymnasiet då kommer du i kontakt med det. Och då i hans fall så måste det varit någonting som han var på eftersom han smittad av det här, och söker sig till, och förmodligen hittade hem. (Mehdi).

Mehdi menar att trots att sonen hade alla förutsättningar för att inte utveckla ett narkotikaproblem genom att inte vara utsatt för ”lockelserna och prövningarna” är det oundvikligt att inte komma i kontakt med droger. Mehdi redogör till viss del för hans försök till att hålla sonen säker ifrån risker genom att kontrollera sonens fritid genom organiserade aktiviteter, vilket är en av de övervaknings- och kontrolltekniker Kurz (2006) listade i hennes studie om föräldrars försök till att hålla koll på deras tonåringar. Implicit tycks det även finnas något inom sonen som gjorde att ”han var på”, ”och söker sig till, och förmodligen hittade hem”. Det som kanske tydligast förmedlas är dock, både i Bittes och Mehdis berättelser, att kontakten med droger är en utlösningsfaktor, någonting utom förälderns kontroll.

6.2.3 Sammanfattning

I detta avsnitt har vi fått följa föräldrarnas initiala tankar och känslor som följde med uppdagandet av barnets narkotikaproblematik. Den tydligaste känslan som uppkommer hos föräldern är skuld. En skuld över att de, till en början, tror sig haft en inverkan på barnets utveckling av ett problem. Föräldrarna vittnar dock om att skulden så småningom lättar på olika sätt. Detta sker på varierande sätt men det går att urskilja ett visst mönster – narkotikaproblematiken ses som någonting som är och har varit utom deras kontroll genom att förklara det som inneboende hos barnet och som frånkopplat uppväxtförhållanden. Denna bild förmedlas av föräldrarna i rollen som klagande part, de förespråkar en individuell definition av barnens problematik. Det individuella problemet undkommer, som i Emerson och Messingers (1977) beskrivning, frågor om ansvar och skyldigheter.

Det blir även intressant att se föräldrarnas förklaringar som ursäkter i linje med Scott och Lymans (1968) accounts. Föräldrarna kan ses ursäkta deras

föräldraförmåga i deras redogörelser för potentiella anledningar bakom barnens narkotikaproblematik, men kanske ursäktar de framförallt deras barns handlingar. Barnets narkotikaproblematik beskrivs främst i termer av biologiska och genetiska

Related documents