Man:s referens: fem kategorier

Genomgången av hur olika forskare har behandlat syftningen hos nutida svenskt man visar på flera olika sätt att kategorisera ordet (se avsnitt 6.1.2). Den beskrivning av hur

man-uttrycks referens utvecklas i en grammatikaliseringsprocess som presenteras i

avsnitt 3.2.1, främst utifrån Giacalone Ramat och Sansò (2007a,b), förefaller emeller-tid vara mest användbar för en undersökning som fokuserar på den historiska utveck-lingen av man. I det följande har därför denna fått ligga till grund för en kategorise-ring av svenskt man:s referens i olika kontexter. Denna kategorisekategorise-ring används sedan i avsnitt 6.4 och 6.5 vid undersökningar av man:s referens.

Giacalone Ramat och Sansò (2007a,b) utgår i sin beskrivning från Givóns (1984:407) skala över referentialitet och definithet. Eftersom flera forskare har påpe-kat att det Givón benämner referentialitet snarare motsvarar specificitet (se t.ex.

Hoekstra 2010:49), är en utredning av vad de tre begreppen referentialitet, specificitet och definithet innebär på sin plats; en sådan får därför inleda detta avsnitt.

Referentialitet kan enligt Givón (1978:293f) ses som en semantisk egenskap hos

nominalfraser. När talaren använder sig av en referentiell nominalfras innebär detta att det som uttrycket syftar på verkligen existerar inom ett visst diskursuniversum. SAG (1999, 1:216) definierar istället referentialitet som ”förhållandet mellan nominalfrasen och dess avsedda referent” och anger att referensen kan vara definit,

indefinit specifik, indefinit icke-specifik eller generisk. Vidare definierar SAG (1999,

1:224) specifika uttryck som att dessa pekar ut en ”viss referent vars existens talaren förutsätter och som talaren vanligtvis (men inte nödvändigtvis lyssnaren) kan identifi-era”, vilket förefaller motsvara Givóns beskrivning av referentiella nominalfraser som syftande på någonting som verkligen existerar inom ett visst diskursuniversum. Ett

icke-specifikt uttryck beskrivs vidare i SAG (1999, 1:180) som hänvisande till ”en

tänkt, möjligen icke-existerande referent”.

En jämförelse av SAG:s begrepp med Givóns skala definite ĺ referential indefinite

ĺ non-referential indefinite ĺ generic visar att det Givón beskriver som en referentiell

eller icke-referentiell nominalfras i SAG framställs som att nominalfrasen har specifik eller icke-specifik referens. I det följande kommer jag att följa SAG (1999, 1:216) genom att i min indelning av man:s referens använda mig av de senare termerna (jfr Rissanen 1997b och Hoekstra 2010 som också använder sig av begreppen specifik/ icke-specifik i undersökningar av pronomens referens).

Huruvida en nominalfras som används om människor har specifik eller icke-specifik referens kan alltså avgöras utifrån huruvida den eller de personer som uttrycket syftar på verkligen existerar i den faktiska eller fiktiva världen eller inte. I meningen Man har mördat Palme refererar man till en eller flera personer som har tagit livet av den tidigare statsministern, och det skulle vara möjligt att finna dessa människor och peka på dem, även om vi i nuläget inte vet exakt vem eller vilka dessa personer är. I meningen Man dricker vanligen vin till maten i Frankrike är det inte möjligt att på samma sätt peka ut ett visst (räknebart) antal personer som pronomenet

man hänvisar till. Ordet syftar istället på en tänkt grupp av människor: de flesta

fransmän eller personer som befinner sig i Frankrike.

I SAG (1999, 1:160) definieras vidare begreppet definit som ”betydelse som inne-bär att lyssnaren förutsätts kunna unikt identifiera referenten i verkligheten eller i textens värld”. I avsnitt 6.1.2 framkom att alla forskare vars kategorisering av man:s referens jag studerat uppmärksammar att man kan användas av talaren för att syfta på sig själv. I sådana situationer kan lyssnaren sannolikt identifiera referenten. Detsamma gäller då man syftar på lyssnaren. När man har sådan definit referens är referensen också alltid specifik: den som åsyftas existerar verkligen.31 Tabell 6.2 illustrerar hur

man:s referens kan vara generisk, icke-specifik indefinit, specifik indefinit eller definit.

31 Diskussionen gäller här nominalfrasens referens. Nominalfraser kan emellertid också vara syntaktiskt definita eller indefinita, och båda dessa typer kan ha generisk referens: Mammuten/mammutarna har dött

Tabell 6.2 Man med olika typer av referens

Generiskt Specifikt Definit Exempel

Generisk referens + – – Man lever inte av bröd allena (alla i hela världen)

Icke-specifik indefinit referens

– – – Man dricker vanligen vin till maten i Frankrike (alla

i viss tänkt grupp) Specifik indefinit

referens

– + – Man har mördat Palme (för den tilltalade okänd

person som verkligen existerar)

Definit referens – + + Nåja, man har väl läst ett antal böcker om astronomi

(för den tilltalade känd person som verkligen existerar)

Giacalone Ramat och Sansò (2007b:100) anser att ordet man är tvetydigt mellan att tolkas som substantiv och som pronomen i kontexter i vilka ordet står i kontrast mot en annan varelse eller Gud. Jag menar istället att man i sådana sammanhang entydigt bör ses som substantivet. Jag stödjer mig i denna tolkning på studier gjorda av Egerland (2010) och Rissanen (1997c). Egerland (2010:72ff) använder sig av en indelning liknande Giacalone Ramats och Sansòs i en undersökning av det numera utdöda italienska pronomenet uomo (’man’). Han menar att substantivet uomo kan skiljas från en mer pronomenlik användning av ordet i kontexter där uomo står i motsats till en annan (icke-mänsklig) varelse; sådana belägg är enligt honom att betrakta som substantiv. Rissanen (1997c:519) menar på samma sätt att det lika utdöda engelska pronomenet man/men/me har betydelsen ’mänsklig varelse’ när det förekommer i kontrast mot Gud, änglar, djur och liknande (en liknande avgränsning görs också av Raumolin-Brunberg & Kahlas-Tarkka 1997:20).32

Det fornsvenska man bör alltså enligt min mening tolkas som substantivet

männi-ska i kontexter i vilka ordet kontrasteras mot Gud eller andra varelser. Även när man

står i motsats mot kvinna bör ordet enligt mig ses som ett substantiv, då med inne-börden ’manlig individ’. Till de fyra kategorierna i Giacalone Ramat och Sansòs genomgång vill jag därmed föra en kategori i vilken man entydigt är ett vanligt sub-stantiv. I nutida svenska motsvaras detta substantiviska man av två olika ord: ordet

människa och ordet man (’manlig individ’). Här följer en presentation av de fem

kategorier för man som därmed blir aktuella.

ut för länge sedan (syntaktiskt definit); En persondator/Persondatorer kostar inte särskilt mycket; (syntaktiskt

indefinit) (SAG 1999, 3:161f, 173ff).

32 Också när det engelska man följs av ett koreferent personligt pronomen, vanligen han, anser Rissanen (1997c:527) att ordet ska tolkas som ’mänsklig varelse’ och inte som ett pronomen. Detta stämmer dock möjligen mindre bra för svenskans del, eftersom SAOB ger exempel på pronominellt man med anaforiskt

M0. Substantivet man

Man motsvarande människa eller manlig individ; ofta i kontrast mot annan varelse

eller kvinna; kan följas av anaforiskt han; kan ta attribut av olika slag samt förekomma i plural och böjas i bestämd form och olika kasus:

(6.30) Nu kan man løpæ fra kono sinni ællr konæ fra manni sinum. (UL, Jordabalken, fjärde flocken, s. 182)

’Nu löper en man från sin hustru eller en hustru från sin man’ (s. 133)33

(6.31) mæn iæffwadho [’undrade’] vm hwat han vare man ælla ængil. (MB1B, s. 159)

I exemplen ovan står man i motsats till kono (’kvinna’) respektive ængil (’ängel’). Man kan därmed entydigt tolkas som substantivet.

M1. Generiskt man

Man i en sats som uttrycker en generell sanning som gäller alla människor, människor

i allmänhet eller vem som helst; ofta i ordspråk och generaliseringar; ibland i kontex-ter i vilka ordet är tvetydigt mellan att tolkas som substantiv och pronomen; kan inte ta attribut eller förekomma i bestämd form; kan ofta bytas ut mot vem som helst eller

alla; talaren och lyssnaren är alltid inkluderade i ordets referens:

(6.32) Man kan inte lära gamla hundar att sitta. (Holmes & Hinchliffe 1994:134) (6.33) Man ska självfallet tala sanning om det är möjligt. (SAG 1999, 2:395)

I dessa två exempel nämns generella sanningar som kan tänkas gälla för alla männi-skor i hela världen. Man har därmed generisk referens.

M2. Icke-specifikt indefinit man

Man refererande till en tänkt grupp som bara inbegriper en del av mänskligheten;

talaren har inte en viss person eller personer i åtanke; talaren och lyssnaren kan antingen vara inkluderade i den grupp man åsyftar eller inte:

(6.34) I England odlar man mycket råg. (Andersson 1972:7)

(6.35) Man anser allmänt att danskarna är tillmötesgående och gemytliga människor. (Pettersson 1978:21)

I dessa exempel syftar man på människor i England respektive en mer obestämd grupp av personer som dock knappast kan inkludera alla människor i hela världen

(det är orimligt att tänka sig att hela jordens befolkning har en uppfattning som danskars sinnelag). Man kan därmed anses ha icke-specifik indefinit referens.

M3. Specifikt indefinit man

Man syftande på en eller flera i verkligheten eller textens värld existerande personer

som talaren inte vill eller kan specificera; typiskt i kontexter i dåtid bundna till en särskild plats och tidpunkt; kan ersättas med någon eller några; referensen inkluderar inte talaren eller den tilltalade:

(6.36) På teve har man fått en ny chef. (Andersson 1972:2) (6.37) Man har mördat Palme. (SAG 1999, 2:395)

Här syftar man på personer som verkligen existerar, och vilka varit med om ett visst skeende vid en viss tidpunkt, även om exakt vilka dessa personer är förblir oklart.

Man:s referens kan därmed tolkas som specifik men indefinit. Eftersom det enklaste

sättet att slå fast att en händelse äger rum på en viss plats vid en viss tidpunkt är att skeendet utspelar sig i dåtid (jfr Lyngfelt 2009:167), har man:s referens enbart räknats som specifik men indefinit när ordet förekommer i kontexter i förfluten tid.

M4. Definit man

Man motsvarande ett personligt pronomen; om viss referent som både talaren och

den tilltalade kan identifiera i talsituationen; oftast motsvarande jag, vi, du eller ni, men kan också syfta på tredje person:

(6.38) – Man blir ju ett känt ansikte, säger kungen. (Altenberg 2004/5:102) (6.39) Ja, man har varit ihop rätt länge. (Sigurðsson & Egerland 2009:163) (6.40) Har man sovit gott i natt? (Linell & Norén 2004:116)

(6.41) ”Så att man passar på så här, och gör visiter när folk är borta?” Nej, nej, söta mor, han passade icke på. (Almqvist, Tre Fruar i Småland, 1842–1843).

I dessa exempel skulle man kunna ersättas med jag, vi, du/ni eller han. Man:s referens kan därmed tolkas som definit.

Skillnaden mellan kategori M0 (substantivet man) och M1 (generiskt man) är att man tillhörande kategori M0 kan ta attribut samt förekomma i kontrast mot en kvinna eller en annan varelse; man i kategori M1 kan ha plural referens trots att det står i singular, kan inte ta attribut och förekommer inte i kontrastiva kontexter. Exempel på

syftar på flera personer är därmed särskilt viktiga för att kunna slå fast att ordet an-vänds generiskt. Gentemot kategori M2 (icke-specifikt indefinit man) skiljer sig belägg på man i kategori M1 genom att kunna inkludera vem som helst i hela världen; exempel i kategori M2 inbegriper däremot inte hela mänskligheten.

Kategori M3 (specifikt indefinit man) skiljer sig från kategori M1–M2 genom att

man här syftar på existerande personer, inte bara på en tänkt grupp, även om det inte

anges exakt vilka dessa är. Referensen kan här inte heller inkludera talaren eller den tilltalade. Det sistnämnda skiljer också kategori M3 från kategori M4 (definit man), där man syftar på den talande, tilltalade eller annan för lyssnaren identifierbar person.

Det bör påpekas att ingen av de forskare som diskuterar man-uttrycks möjliga refe-rens i olika kontexter genomför undersökningar som innebär att alla belägg på ordet i ett visst material kategoriseras med avseende på referens (jfr Giacalone Ramat & Sansò 2007a,b; Egerland 2010; Siewierska 2011). Istället väljs vanligen några bely-sande exempel ut ur materialet, och en diskussion om den föreslagna utvecklingen förs utifrån dessa. Jag har emellertid valt ett motsatt tillvägagångssätt genom att låta en analys av alla belägg på man i ett omfattande svenskt material styra vilka slutsatser som dras om utvecklingen. En sådan analys visar att det är mycket svårt att bestämma referensen hos alla exempel på man i verkliga texter eftersom många belägg inte entydigt kan sägas höra till en enda kategori. En diskussion om dessa svårigheter förs i undersökningsdelen. Som framgick i avsnitten om reanalys och brokontexter (3.1.3) är sådana vaga belägg också antagligen en förutsättning för att en utveckling ska ske.