individuals are valued.”283 Det anser jag giltigt även i ett historiskt perspektiv, varför studiet av det som hör samman med döden kan användas för att belysa forna tiders levnadsvillkor.
Gemensamt för texterna i denna antologi är begreppet katharsis. I denna artikel används begreppet för att beteckna den läkedom som tröst kan innebära för en förlustdrabbad individ.
Här talas således inte om själva döden som katharsis. Istället är döden katalysatorn som ger upphov till ett behov av rening medan trösten är redskapet som förhoppningsvis leder till katharsis. Begreppet katharsis var sannolikt okänt i det tidigmoderna samhället. Ändå vill jag påstå att föreställningen om tröst redan då hängde samman med att finna en ny balans, att läka, eller med ett annat ord: renas. Tröst kan därigenom bidra till katharsis i samband med dödsfall.
Frågan som skall behandlas här är vilket stöd Anders Wiesel, Salvéns änka och andra kunde förvänta sig. Under 1700- och 1800-talet förändrades, enligt mentalitetshistorikern Philippe Ariès, människans förhållande till döden. Från att ha oroat sig för den egna döden flyttade människan oron till den andres, medmänniskans, död. Ariès menar att övergången skedde successivt från 1700-talets början då tron på helvetet och kopplingen mellan död och synd försvann. Detta följdes av en förändrad uppfattning om himlen och de dödas själar sågs fortsättningsvis som odödliga. Också livet efter detta fick en ny innebörd och förvandlades till en plats där döda återförenas. Dessutom förvandlades saknaden efter den döde till en
minneskult.284 Den bild Ariès målar upp visar en radikalt förändrad syn på döden vilken bör ha fått konsekvenser för människors behov av tröst och stöd i samband med dödsfall. Då Ariès studie är begränsad till Frankrike – Europas kulturellt ledande nation under 1700-talet – är frågan dock om liknande förändringar skedde i Norden. I denna artikel görs ett försök att spåra förskjutningen från den egna till den andres död genom att undersöka hur Svenska kyrkan (härefter: kyrkan) talade till människor i samband med dödsfall genom psalmerna i 1695 och 1819 års psalmböcker.285 Texten består av en generell beskrivning av den tröst som
283 David Field, Jenny Hockey, & Neil Small, ”Making sense of difference: death, gender and ethnicity in modern Britain”, i David Field, Jenny Hockey, & Neil Small, Death, Gender and Ethnicity, London & New York 1997, s. 1-3.
284 Philippe Ariès, The Hour of Our Death, Oxford 1981, s. 472, 516, 609-611. Även Philippe Ariès, Döden.
Föreställningar och seder i Västerlandet från medeltiden till våra dagar, Stockholm 1978, s. 39, 49. Inga Floto ger en utförligare beskrivning av Ariès’ forskning på annan plats i denna antologi.
285 Then Swenska PSALMBOKEN Medh the stycker som ther til höra/ och på följande bladh upteknade finnas/
Uppå Kongl. Mayts: Nådigste befalning/ Åhr M DC XCV Öfwersedd och nödtorfteligen förbättrad/ och Åhr 1697 i Stockholm af trycket uthgången. Faksimilutgåva 1985 (härefter: Psalmboken 1695). Den Svenska Psalmboken af Konungen Gillad och Stadfästad år 1819. Utgåva av bröderna Lagerström, Stockholm 1913 (härefter: Psalmboken 1819).
återfinns i psalmerna samt en diskussion om huruvida denna tröst kan ha hjälpt efterlevande.286
Sannolikheten för att psalmernas tilltal i dödens närhet förändrades är stor. Förutom den förskjutning i människans förhållande till döden som Ariès behandlar så utvecklades även kyrkans lära. Det sena 1600-talets svenska statskyrka var byggd på ortodox teologi med Gamla testamentet och dess lagiska förkunnelse i centrum. Genom 1686 års kyrkolag befästes kyrkan som en enhetskyrka och budskapet spreds till undersåtarna genom de kyrkliga böcker – katekes, kyrkohandbok och psalmbok – som producerades under 1600-talets sista år. Under 1700-talet kom ortodoxin att ifrågasättas. Pietistiska strömningar både inom och utom kyrkan ställde krav på medinflytande och personlig tro, vilket ledde till att enheten på sikt gick förlorad trots kyrkans försök att hindra detta.287 Svenska kyrkan var därför försvagad då ortodoxin utmanades av en ny upplysningsteologi: neologin. Krav restes på en förnyad teologi byggd på bibeltolkning och moralfilosofi och de kyrkliga böcker som producerades under 1800-talets början kom att sprida den moderna förkunnelsen.288 Psalmboken färgades därmed av neologin, men även ortodox, pietistisk och herrnhutisk fromhet gavs utrymme.289 Faktum är således att det skedde en läroförskjutning under den tid som förlöpte mellan de bägge psalmböckerna. Om 1695 års psalmbok spred den ortodoxa läran med ett starkt inslag av domedagsförkunnelse förmedlar 1819 års psalmbok naturlyrik och moral. Detta bäddar för antagandet att även trösten i samband med dödsfall förändrades.
Behov av tröst
Undersökningen bygger på antagandet att dödsfall orsakade ett behov av tröst. Nu är tröst ett svårfångat begrepp. Med dagens språkbruk handlar tröst främst om emotionell lindring medan
286 Artikeln är en del av ett pågående avhandlingsprojekt vid Historiska Institutionen, Stockholms universitet, med arbetsnamnet Sorg och tröst. En studie av förlusthantering i Sverige under 1700- och 1800-talen.
Avhandlingens problemområde är spänningen mellan överheten och sörjande individer.
287 Hilding Pleijel, Svenska kyrkans historia. Bd 5, Karolinsk kyrkofromhet, pietism och herrnhutism, 1680-1772, Stockholm 1935. Särskilt kap. 1.
288 Emil Liedgren, Svenska kyrkans historia. Bd 6. D. 2, Neologien, romantiken, uppvaknandet, 1809-1823, Stockholm 1946. Särskilt kap. 1 & 3. Anders Jarlert, Sveriges kyrkohistoria. Romantikens och liberalismens tid.
Stockholm 2001, s. 30-47.
289 Liedgren, 1946, s. 334, 274. Olof Henricson, Att färdas mot brunnar, Skara 1971, del 1. Jan Arvid Hellström,
“Det Wallinska dilemmat. Strödda reflexioner kring Wallins psalmdiktning, tro och teologi”, i Håkan Möller, Johan Olof Wallin. En minnesskrift 1989, Uppsala 1989, särskilt s. 145. Hellström koncentrerar sig på Wallins psalmdiktning, som förändrades från neologisk till romantisk och nyplatonsk. Detta avspeglar sig i hela psalmboken pga. Wallins redaktionella inflytande. Temat har nyligen behandlats i Mattias Olofsson, Vi skola alla döden dö. En analys av människans möte med döden i fem svenska psalmböcker, opubl. seminarieuppsats, Teologiska institutionen, Lunds universitet 2002.
ordet under tidigmodern tid refererade till såväl lindring som tillit/förtröstan och stöd.290 Det är i denna utvidgade betydelse ordet tröst möter i psalmerna. Ofta specificerar kontexten betydelsen, men inte alltid och kanske är det oviktigt. En människa som behövde lindring eller stöd kan ha funnit tröst i förtröstan och tillit. Vidare bör responsen gentemot den som saknar förtröstan vara att försöka trösta. Att finna tröst, här i form av styrka och ork att gå vidare efter mötet med döden, inbegriper inte bara emotionell lindring. Det kan likväl handla om materiellt stöd för att underlätta i en ekonomiskt besvärlig situation, om att återfå en föreställning om livets mening genom förtröstan, eller rent av om kunskap kring det som rör liv och död.291 Begreppet tröst används därför i denna utvidgade betydelse.
Att en människa är döende eller har dött skapar inte ett behov av tröst hos alla människor. Därför måste de berörda identifieras. Detta kan göras genom att man beaktar individernas sociala roll gentemot den döende/döde. Här går det att tänka sig tre grupper av människor för vilka dödsfallet väckte ett behov av tröst: den döende själv, de närmast
anhöriga samt de mer perifert anhöriga.292 Även om dessa gruppers tänkta tröstbehov hängde samman med olika konsekvenser av dödsfallet – och sannolikt varierade med person – kan de delas in i två kategorier. Till den ena räknas allt som handlar om tillvaron efter döden. Här ryms frågor om himmel och helvete, livet efter döden samt möjligheten till ett återseende.
Den andra kategorin rör de efterlevandes jordiska behov, livsvillkor och framtid. Här ryms den hjälp som behövdes för anpassning till en ny livssituation, dvs. transformationen från maka/make till änka/änkling eller från barn till moder-/faderlös.293 Funktionell tröst bör således svara på frågor om livet efter detta eller stödja i det nuvarande. Alternativt går det att
290 För en definition ur ett nutidsperspektiv se Barbro Mattsson-Lidsle & Unni Å. Lindström, ”Tröst – en begreppsanalys”, i Vård i Norden 2001:3, s. 47-50. Ang. ordet trösts betydelse i äldre tid se t.ex. Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, bd 2, 3.e uppl, Malmö 1980, s. 1238.
291 Inom psykologi och sociologi används idag begreppet stöd om hjälp till sörjande. Detta stöd anses gagna den individuella återhämtningsprocess som följer förlusten. Se t.ex. Neil Small & Jenny Hockey, “Discourse into practice: the production of bereavement care”, i Jenny Hockey, et al., Grief, Mourning and Death Ritual, Buckingham & Philadelphia 2001, s. 113. Collin M. Parkes, Bereavement. Studies of Grief in Adult Life (3rd ed.), London 1996, s. 155. Jane Littlewood, Aspects of Grief. Bereavement in Adult life, London & New York 1992, s.
79. David E. Jacobson, “Types and Timing of Social Support”, Journal of Health and Social Behavior 1986:27(3), s. 250-64. Min uppfattning är att det dessa författare diskuterar i termer av stöd motsvarar den tidigmoderna betydelsen av ordet tröst.
292 Kategoriseringen av efterlevande utifrån relation till den avlidne återfinns t.ex. i Littlewood, 1992, s. 101-120. Där pekas en ”chief mourner” ut som den som stått närmast den döde – ofta make eller maka. Därjämte finns ”helpers”, t.ex. barn, med skyldigheter till huvudpersonen. Deras sorg överskuggas ofta av huvudpersonens trots att de också drabbats av förlusten. Även om Littlewoods perspektiv är nutida menar jag att situationen kan ha varit densamma i äldre tid. De närmast sörjande bör därför särskiljas från de mer perifera.
293 Socialantropologen Arnold van Gennep visade i sin forskning om passageriter att livets brytpunkter – t.ex.
vuxenblivande, giftermål – omges av en övergångsperiod då människan i vissa kulturer frigörs från den tidigare positionen och inlemmas i den nya genom ritualer. Sorgeperioden pekas ut som en sådan övergång. Arnold van Gennep, Rites of Passage, London & Henley 1960.
tala om Ars moriendi och Ars vivendi. Dessa motsvarar inte kategorierna ovan utan tar fasta på hur en människa kvalificerar sig till ett liv efter döden: Ars moriendi genom att förbereda sig inför döden och Ars vivendi genom att leva rätt.294 Nedan kommer jag särskilt att lyfta fram Ars vivendi som en viktig faktor i psalmernas tröstfunktion.295
Därmed är artikelns förutsättningar givna. I det följande presenteras först den uttalade trösten, dvs. det psalmerna benämner med ordet tröst. Därefter behandlas sådant som kan betraktas som stöd i samband med dödsfall utan att explicit benämnas tröst. Till sist förs ett resonemang omkring den hjälp psalmerna kan sägas ha erbjudit i dödens närhet. Med anledning av kyrkans förändrade förkunnelse och den förskjutning i människans förhållande till döden som Ariès beskriver förefaller det rimligt att trösten i samband med dödsfall kom att se annorlunda ut 1819 jämfört med 1695. För att se om det finns fog för ett sådant antagande behandlas psalmböckerna var för sig.