Samlad bedömning av potential för hållbar återföring av fosfor

Hur stor potentialen är för en ökad och mer hållbar återföring från de fosfor- källor som diskuterats i det här kapitlet beror på flera faktorer: fosforinnehåll, teknikutveckling, kostnader, acceptans och inte minst innehållet av oönskade ämnen.

De största inhemska fosforresurserna finns i gruvrester och i Östersjöns sediment. Utvinning av fosfor ur Östersjöns sediment för gödseltillverkning skulle kunna bli möjlig i framtiden, men inte inom en överskådlig framtid. Utvinning av fosfor ur gruvavfallet kan bli aktuell igen, men det apatitkoncen- trat som kan utvinnas kommer sannolikt exporteras som en råvara till fram- ställning av mineralgödsel.

Baserat på dagens regelverk bedöms återföring av fosfor från avloppsslam ha den största potentialen på kort sikt. Om man enbart ser till fosfor innehåll och tillgång så skulle ytterligare cirka 4 460 ton fosfor per år skulle kunna återföras. Den hållbara potentialen bedöms dock som lägre. För en hållbar återföring och ett steg närmare en giftfri miljö krävs att innehållet av oönskade ämnen i slam minskar betydligt. För det krävs ökad hygienisering och ett framgångsrikt före- byggande arbete. En förbättrad slamkvalitet kan bidra till att öka jordbrukarna acceptans för att ta emot slam som växtnäring. Av allt slam som produceras i våra avloppsreningsverk är det cirka 25 procent som återförs till åkermark idag. Avloppsslam står för en i jämförelse mindre mängd av den totala mängden fosfor som tillförs åkermark idag, 4 procent (SCB 2011). Potentialen beror också på hur växttillgänglig fosforn är – det vill säga att fosforn är mer eller mindre tillgänglig för växterna. Beroende på vilka fällningskemikalier som används i reningsverket och pH-värdet i marken kan växttillgängligheten variera.

Fosfor i slam återförs även till annan mark, som till exempel parker och golfbanor via anläggningsjord. Inblandningen av slam i anläggningsjord bedöms inte som hållbar idag. Problemet är dels slamkvaliteten, dels att grönytor inte lider brist på växtnäringsämnen. Problemet är snarare att anläggningsjordar tenderar att innehålla för mycket växtnäringsämnen – det vill säga för stor andel slam – i förhållande till växternas näringsbehov. Risk för växtnärings läckage och övergödning finns med andra ord.

Stallgödsel är idag den största källan från vilken fosfor och andra växt- näringsämnen tillförs jordbruket i Sverige. Stallgödsel står för 45 procent av den totala tillförseln av fosfor. Mineralgödsel kommer på andra plats och står för 23 procent (SCB 2011). Utrymmet för att öka återföringen från stallgödsel är relativt liten, eftersom det mesta av stallgödseln redan används i jordbruket. Möjligen kan återföringen öka med cirka 1 000–2 000 ton fosfor per år om användningen av hästgödsel kan styras om till åkermark. Återföringen av fosfor i stallgödsel kan bli mer hållbar i den mening att den regionala obalansen mellan fosforöverskott i djurtäta områden och underskott i spannmålsbygder kan motverkas. Fördelarna med en ökad regional balans är att risken för fosfor- läckage minskar vilket bidrar till minskad övergödning. Nackdelarna är bland

annat att ökade transporter av stallgödsel medför utsläpp av föroreningar till luft. En förbättrad fördelning ställer krav på såväl teknik, transporter och logistik. En omställning av det här slaget tar tid och ställer frågor om vem som ansvarar för att driva på den, liksom vem som betalar. Ytterligare en hållbar- hetsaspekt är att stallgödseln, liksom andra organiska avfall, innehåller metall- ler och organiska ämnen. Som framgår av kapitel 3 innehåller till exempel svingödsel relativt höga halter av zink och koppar. För att bedöma potentialen för hållbar återföring med avseende på hälso- och miljörisker förknippade med innehållet av oönskade ämnen skulle fler, systematiska studier behövas.

Urin från människor är en renare fosforkälla i jämförelse med bland annat slam. Urin innehåller till exempel låga kadiumhalter i förhållande till fosfor- innehåll. Med nuvarande avloppssystem är utvinningen av fosfor direkt ur urin begränsad, eftersom källsortering av urin och/eller klosettvatten krävs. Potentialen på kort sikt är med andra ord begränsad. Potentialen finns att utvinna fosfor från de källsorterande system som redan finns installerade i Sverige. Potential finns även att införa en ökad andel källsorterande system i hushåll med enskilda avlopp, inte minst i de som inte uppfyller lagkraven på rening. Fosforinnehållet i urin från dessa anläggningar motsvarar cirka 90 ton fosfor per år. Fosforinnehållet i samtliga enskilda avloppsanläggningar motsvarar cirka 650 ton fosfor per år. Skulle alla hushåll i Sverige införa urin- sorterande toalettsystem, där man lyckas samla in 75 procent av urinen, blir potentialen betydligt större: 2 350 ton fosfor och 28 600 ton kväve per år. En sådan omställning är inte trolig i en nära framtid. Beroende på hur nyttan bedöms i förhållande till kostnaderna skulle en omställning av avloppssyste- men med sortering av avloppsfraktionerna vara möjlig på lång sikt. Idag är även brukaraspekten ett problem eftersom intresset från konventionella spann- målsodlare bedöms som begränsat och ekologiska odlare inte får använda koncenterat humanurin enligt EU:s regler. Potentialen för användning av urin som växtnäringsämne ligger med andra ord i framtiden.

Fosfor från rötat matavfall från hushåll och avfall från livsmedelsindustrin används endast marginellt som gödselmedel idag. Den Biogödsel som produce- ras från rötrester och används i jordbruket motsvarar cirka 360 ton fosfor per år. Potentialen beror bland annat på hur mycket mer matavfall som kommer rötas i framtiden. För att växtnäring från dessa källor ska bli hållbarare behöver innehållet av oönskade ämnen minska. En något större fosforpotential finns i den askan som bildas efter förbränning av de slakterirester som blir till Biomal. Beroende på utvecklingen av tekniker för utvinning av fosfor ur aska, finns en potential att utvinna cirka 900 ton fosfor per år ur den askan.

Aska från förbränning av biobränslen från skogen innehåller cirka 7 500 ton fosfor per år fosfor. Cirka 2 procent återförs till skogsmark idag. Det framtida behovet av askåterföring kan komma att öka i takt med att efterfrågan på biobränsle från skogen ökar. Askan innehåller även metaller. Kvaliteten på askan begränsar möjligheterna till askåterföring till skogsmark. Den aska som inte bedöms vara av tillräckligt god kvalitet idag motsvarar cirka 6 000 ton fosfor per år. Beroende på teknikutvecklingen skulle fosfor

kunna utvinnas ur askan och bli till gödselmedel för användning även på åkermark. Emellertid talar den relativit låga koncentrationen av fosfor i askan emot en sådan utveckling.

Fosfor kan utvinnas ur slam och andra organiska material genom till exempel förbränning eller framställning av struvit. Fördelen med återvinning av fosfor via förbränning är bland annat att de återvunna produkterna gene- rellt har låg kadmiumhalt i förhållande till fosforinnehållet – fosforhalten blir generellt högre än i utgångsmaterialen. En nackdel med återvinning av fosfor via förbränning är att det mullbildande organiska materialet och kvävet går förlorat. Utvinning av fosfor via förbränning bör dock ses som ett alternativ på längre sikt. Idag finns inte tillgänglig teknik på kommersiell basis i Sverige, men teknikutveckling pågår i stor skala i Europa och resten av världen.

Struvitutfällnings-/kristallisationsteknikerna har i jämförelse med förbrän- ningsmetoderna fördelen att slutprodukten innehåller såväl kväve som fosfor. Potentialen för dessa metoder i Sverige påverkas av att de är begränsade till avloppsreningsverk som använder sig av biologisk fosforreduktion. I Sverige är det endast 20 avloppsreningsverk som använder biologisk fosforrening. Att biologisk fosforrening hittills inte använts i någon större utsträckning i Sverige beror bland annat på svårigheten att uppnå kraven på låga utgående fosfor- halter, som har fordrats vid tillståndsprövningar av avloppsreningsverk.

Kostnaden för återvunnet gödselmedel (oavsett om återvinningen sker via förbränning av aska eller struvitutfällning) är idag avsevärt högre än priset på importerad fosformineralgödsel. Priset speglar inte den fulla samhällsekono- miska kostnaden, det vill säga de externaliteter som mineralfosfor orsakar är inte internaliserade i priset. Ett höjt pris på mineralfosfor, orsakat av till exem- pel ökad efterfrågan globalt eller införandet av en skatt, skulle kunna leda till ett ökat intresse för att använda fosfor från organiska avfalls- och avlopps- fraktioner. En ökad efterfrågan skulle skapa incitament till teknikutveckling, vilket på längre sikt leder till lägre kostnader för återvunna gödselmedel.

Sammantaget finns potential att öka återcirkulering av fosfor och andra växtnäringsämnen. Potentialen bedöms vara större för återföring till åkermark i jämförelse med skogs- och annan mark. Innehållet av oönskade ämnen i de olika avlopps- och avfallsfaktionerna begränsar dock potentialen för en hållbar återföring påtagligt. Förbättrad hygienisering och ett effektivt före- byggande arbete ökar potentialen. Givetvis påverkas potentialen för hållbar återföring också av hur tekniker för såväl rening som utvinning och återföring av fosfor utvecklas. Till exempel finns potential att öka utvinning ur aska efter förbränning av slakteriavfall och slam som inte klarar miljö- och hälsokrav.

Potentialen för en ökad användning på styrs också av behov och acceptans. Stallgödsel är ett självklart gödselmedel i jordbruket, även om en förbättrad regional balans skulle bidra till en mer hållbar användning. För slam och andra fosforresurser finns begränsad efterfrågan idag. Efterfrågan kan öka om kvaliteten ökar och riskerna för spridning av oönskade ämnen minskar. Så länge mineralgödsel är ett billigare alternativ bedöms dock efterfrågan vara begränsad. Skulle mineralgödsel bli både dyrare och mer förorenad kan våg- skålen komma att väga över till förmån för inhemska resurser. På lång sikt styrs

behovet av jordbrukets utveckling. Om vi i ännu högre grad än idag tillgodoser våra livsmedelsbehov via import så kommer sannolikt den svenska jordbruks- produktionen minska, och därmed minskar efterfrågan på fosfor. Ifall till exem- pel klimatförändringar minskar produktionspotentialen i andra delar av världen, samtidigt som den globala befolkningsmängden ökar, så är det inte osannolikt att Sveriges jordbruksproduktion istället öka (Agrimond 2009; Öborn m.fl. 2011). Under ett sådant scenario skulle efterfrågan på återförd fosfor vara högre, och den samhällsekonomiska nyttan av återföring vara större. Idag finns ett frågetecken om hur stor den samhällsekonomika nyttan är av en ökad håll- bar återföring. Den samhällsekonomiska nyttan består huvudsakligen i att om införseln av mineralfosfor minskar, så uppstår positiva effekter: minskad netto- införsel av kadmium, minskad övergödning, ökad lokal tillgänglighet av växt- näringsämnen och frikoppling från råfosfatprisernas volatilitet.