Samlingen

Under observationerna framkom det att förskollärarna som deltar i undersökningen har olika uppfattningar om samlingen och dess funktion. Kristoffer anser att samlingen är mycket viktig då det är det enda tillfälle under dagen då de kan arbeta med temaarbete. Enligt Johanna är samlingen inte det enda forum för lärande, och Danuta upplever ofta samlingen som kaotisk och stressframkallande. Förskollärarna är dock överens om att samlingen är ett utmärkt tillfälle för att barn ska kunna få uttrycka sina tankar och ha inflytande samt känna delaktighet. Under våra observationer deltog vi i två samlingar, på avdelningen Pricken och Rutan. Danutas uppfattning om att samlingen är kaotiskt och framkallar stress tydliggjordes, under observationen av samlingen, när barnen inte visade vidare intresse för innehållet i samlingen. Innehållet i samlingen var anpassad för de äldre barnen, de gjorde som de blev instruerade att göra, samtidigt som de var ofokuserade och hellre pratade med grannen när det inte längre var deras tur. De yngsta barnen som var med i samlingen bjöds inte in till innehållet. Här kan vi se en motsättning mellan kompetensdiskurs och bristdiskurs. De små barnen var närvarande

32

vid samlingen men erbjöds inte att vara med i fråga om själva innehållet. Vilka tankar hade pedagogen som höll i samlingen? Tänkte hon att barnen var kompetenta nog att sitta med i samlingen som var anpassad för de stora barnen, men inte tillräckligt kompetenta att ta del av innehållet? Innehållet i samlingen kunde ha anpassats till de små barnens nivå. Även om barn ses som kompetenta, som inom kompetensdiskursen, innebär inte detta att barn kan allting, utan att pedagoger kan anpassa samma aktivitet till barnens utvecklingsnivå. Uppgiften som var lämpad till de äldre barnen var helt enkelt för svår för de små barnen. De stora barnen hade dock kunnat tas till hjälp när de små barnen skulle lösa uppgiften, för att de små barnen också skulle vara delaktiga. Det är enkelt att inom bristdiskursen prata om det barn inte behärskar och vad de inte klarar av. Pedagogerna exkluderade de små barnen från innehållet i samlingen när de inte hade fått en chans att visa om de kunde klara av uppgiften. Det är fördelaktigt både för de yngsta barnen samt de äldre barnen att lösa uppgifter tillsammans. De yngre barnen blir inkluderade i sammanhang de är ”för små för” samt får en starkare självkänsla. De äldre barnen tilldelas ansvar för de yngsta barnen och även deras självkänsla stärks. Johannesen och Sandvik (2010) menar att vi ofta talar om de yngsta barnen som för små. Det synliggörs enligt författarna i hur vi sätter ord på vårt handlande och uttryckssätt. Om en pedagog menar att barnet är för litet för att göra sig förstått, innebär det egentligen bara att pedagogen inte har tillräckliga kompetenser till alla olika uttryckssätt barn har. Det handlar enbart om inställning och vilja att förstå barn (Johannesen & Sandvik, 2010).

De yngsta barnen var överallt runt omkring i rummet och bråkade med varandra. Pedagogen, som ansvarade för samlingen, hade absolut ingen kontroll över vad som hände i rummet. Hon bad den närvarande vikarien att ta ut de yngsta barnen, vilken lugnade ner situationen en del.

Danuta anser att det är svårt att anpassa samlingen så att det passar alla på avdelningen. Så här berättar hon om samlingen:

Det är viktigt att barn kan också kan säga sin mening och vara med och bestämma, det är jättejätteviktigt. Och det är inte alltid det går bra, då får man prata om det kanske. Det är så många olika situationer så att det.. eh, ja samling det är ständigt problem, vet du, för att våra småbarn de sitter jättefint, men våra stora de glömmer

33

hela tiden vilka regler vi har på samlingen, att vi ska sitta tyst, och ni ska visa att, ja, hur man ska göra .. och det är, ja det är problem.

Danuta överväger att skilja på de yngre barnen och de äldre barnen under samlingarna för att båda grupperna kan få större möjligheter till inflytande och delaktighet. Niss och Söderström (1996) menar att samlingar måste vara lustfyllda för att barnen ska orkar delta och upprätthålla sin koncentrationsförmåga. Genom detta kan de få positiva gruppupplevelser. Vidare menar författarna att oftast är det bättre att dela in barnen i mindre grupper, vilket är speciellt viktigt för de små barnen. Det blir således lättare att anpassa innehållet efter barnens intressen (Niss & Söderström, 1996).

Johanna beskriver att hon inte tror på samlingen som enda forumet för lärande, men däremot anser hon att den har en viktig funktion. Under samlingen anser hon att det finns fantastiska möjligheter för barn att bli lyssnade på, bli sedda och hörda. Ibland brukar de sjunga under samlingen, och då är det barnen som väljer sångerna. Hon anser att de allra minsta besluten, som att få välja sång på samlingen, är lika viktiga som stora beslut som barnen får vara med och besluta om. Kristina Westlund (2010) menar att demokrati inte enbart handlar om de allra största besluten utav även om små val, som att välja sång på samlingen. Johanna har den inställningen att det som är meningsfullt för barnet, vare sig om det är lek eller samling, blir det värdefulla i barns inlärning och att pedagogerna inte behöver avbryta leken för att ha samling. Birgitta Knutsdotter Olofsson (2003) skriver i boken I lekens värld att lek leder till harmoni och god hälsa. Hon skriver dessutom att barn som får leka färdigt blir nöjda och harmoniska, men att barn som blir avbrutna i sin lek blir utåtagerande och aggressiva. Knutsdotter Olofsson skriver vidare att leken kräver koncentration och ostördhet, att den vuxna har ansvaret att i en barngrupp se till att barn inte stör varandra. Vuxna är ofta respektlösa gentemot barnen samt okänsliga för barns lek och avbryter oftast barns lek för att hinna genomföra sin planerade aktivitet och rutiner oavsett om barnen är inne i en lek eller inte (ibid).

I Lyssnandets pedagogik skriver författarna att pedagogerna på avdelningen ställde sig frågan, för vems skull samlingarna var viktiga? När de började reflektera frågade de sig själva om alla barn måste vara med på alla samlingarna samt vilka barn som var intresserade av att delta på samlingarna (Åberg & Lenz Taguchi, 2007). Genom

34

dokumentation upptäckte pedagogerna värdet av att lyssna på barnen och tog reda på vad barnen ansåg var en meningsfull samling och vilka barn som var intresserade. Barnen tyckte att samlingen blev bättre i mindre grupper (ibid). Kanske skulle det fungera bättre på avdelningen Pricken om de äldre barnen skiljdes från de yngre barnen under samlingarna, då skulle hela situationen bli mer hanterbar, barnen får större utrymme att höras och synas och kan ha inflytande över innehållet i sin vardag. Vi funderar lite över det som Åberg och Lenz Taguchi skriver om, för vem har vi samling? En fråga som varit bra att ställa till pedagogerna var om de utgick från barnens intresse under samlingarna.

Kristoffer har en tydligt annorlunda syn än Johanna har beträffande samlingen. Han anser att samlingen egentligen är det enda tillfället där pedagogerna kan arbeta med tema. I frågan om barnen på denna avdelning har inflytande under samlingarna, svarar han följande: ”Sådär, för samlingen, då ska vi arbeta med det, det är egentligen det enda tillfälle där vi kan arbeta med tema”. Han beskriver vidare att barnen inte alltid har inflytande över samlingarnas innehåll men de har inflytande över vilket tema som de ska arbeta med, då han menar att de utgår ifrån barnens intressen. Han anser dock att det finns vissa saker som barnen måste lära sig, därför kan de inte påverka alltför mycket eller kunna ha alltför mycket inflytande. Enligt Kristoffer är samlingarna de allra viktigaste inlärningsmomenten inom förskolans verksamhet. Detta kan kopplas till vad Johannessen och Sandvik (2010) skriver om bristkompetens. Kristoffer ger intryck av att ha en barnsyn där han ser barnen som tomma kärl som ska fyllas med kunskapen och att det endast är pedagogen som äger all kunskap. Enligt Kristoffer är den viktigaste lärandesituationen samlingarna då kunskapsöverföringen äger rum. Lärandet kan ske under samlingar eller genom lek, bara om barnen upplever det som meningsfullt och lustfyllt. Inom kompetensdiskursen ses inte barn som tomma kärl som ska fyllas, utan som redan kompetenta människor med åsikter och viljor (Johannessen & Sandvik, 2010). Dock är det inte alltid endast det ena eller det andra eftersom barn har åsikter och viljor, som nämnt. Barn är kompetenta och är inte ”tomma kärl” som ska fyllas, trots att alla barn inte redan kan allting. Barn har förmågor och egenskaper som måste tränas upp och stödjas av pedagogerna, utifrån den nivån de befinner sig i. Om alla barn redan hade kunnat allt hade vi inte behövt ha förskolor eller skolor. Bristdiskursen är den som enligt Johannesen och Sandvik (2010) är generellt mer framträdande än kompetensdiskursen i förskolor. Det kan tyckas att det finns en spänning mellan dessa

35

diskurser eftersom barn inte är färdigutvecklade när de går i förskolan. Det kan vara viktigt att se det barnet ännu inte kan eftersom barnet måste utmanas på den nivån de befinner sig i. Det är naturligt att en ettåring inte alltid kan göra samma saker som en femåring kan på grund av mognadsgrad. Det handlar då inte om att sätta ettåringen i bristposition utan det barnet som inte utvecklats lika mycket som en femåring har. Pedagoger borde därför ta hänsyn till barns mognad, ålder och utvecklingsnivå samt anpassa aktiviteter efter de olika barnens mognadsgrad.