Undersökningen styrker den uppfattning som Brunnberg (2003) ger uttryck för dvs. att många elever med hörselnedsättningar upplever att de lever ett ”gränsöverskridande” liv, mellan dels hörande/hörselskadades kultur och dels mellan hörselskadades/dövas kultur. Att känna sig annorlunda och utanför både i en hörande och döv värld, får stora effekter på utvecklingen på jagidentiteten och möjligheten att utveckla en god självbild. De respondenterna som gick tillsammans med hörande elever kände utanförskap, för att man missade information i den sociala kommunikationen, både i klassrumssituationer och på raster. De upplevde också känslan av att andra, klasskamrater och pedagoger, inte hade förståelse för funktionsnedsättningen, vilket ökade känslan för utanförskap.
Bland de elever som gått hela sin skolgång eller börjat senare på hörselklasskola, var nästan alla nöjda. De kände att både andra klasskamrater och pedagoger hade förståelse för deras hörselnedsättning. Den stora nackdelen med att gå på hörselklasskola var dock, enligt de flesta eleverna, de långa avstånden mellan hemmet och skolan. Detta resulterade att fritiden blev ganska isolerad, då det var svårt att spontant träffa klasskamrater efter skolans slut. En elev tyckte också att, då det var få elever på hörselklasskolan, blev man begränsad i valet av kamrater. Trivdes inte eleverna tillsammans, blev de ännu mer isolerade.
Löfdahl (2007) såg i sin undersökning att redan i förskolan bidrar barn till sociala konstruktioner. I kompisstrukturer utvecklas vissa normer och värden, som utövas mot något eller några barn. Motsvarande visade också Brunnbergs (2003) undersökning, där hon studerade relationen mellan hörande elever och elever med hörselnedsättningar. Brunnberg beskriver relationen mellan dessa som vertikala dvs. eleverna med hörselnedsättningar var exkluderade i den sociala interaktionen både som individer och grupp. Detta kan med föra att man utvecklar en ambivalens enligt Goffman (2011) dvs. man anser sig vara helt ”normal” samtidigt som det finns något i sin person att skämmas över. Vidare kan detta medföra att man gör en indelning av människor i sin egen stigmagrupp i olika skikt, där de som är som jag är ”normala” och de som har ett värre stigma ser man ner på.
Till viss del har skolvalet betydelse för känslan av inkludering. De intervjuade som kände sig inkluderade bland hörande elever, hade ett bra stöd i kamrater och bland pedagoger, de kände att de möttes av förståelse, tekniken i form av slingor och användandet av dessa var
41
tillfredsställande och fungerade på ett bra sätt. Huvudanledningen till att elever med hörselnedsättningar bytte skolform, från att ha gått tillsammans med hörande kamrater till hörselklasskolor, var just att detta inte fungerade. Priset de fick betala för skolbytet, var de långa resorna och bristen på de sociala relationerna utanför skoltiden. Ändå tyckte majoriteten av de som bytte skolform till hörselklasskola att det var värt att byta och skulle ha gjort samma val om de fick välja idag, utifrån de alternativ som finns.
6.5 Metodreflektion
För mig var valet av metod inte något svårt val. Det jag ville var att gå på djupet och få fram intervjupersonernas upplevelser av sin skolgång Det var också angeläget att komma
personerna nära, därför valde jag att använda mig av intervjuer. Målet var att få
respondenterna att känna sig trygga i intervjusituationerna, därför valdes en, för dem känd miljö. Med tanke på att det för en del av eleverna kunde vara ett känsligt område att prata om, var det viktigt att skapa förtroende. Rollen som intervjuare, är en konst som kräver mycket träning. Jag kan inte påstå att min erfarenhet är väldigt stor. Detta är naturligtvis en faktor som kan påverka det resultat som jag fick fram. Men utifrån de förutsättningar jag hade upplever jag det som att jag hade fått fram samma information om jag hade gjort om min undersökning. Förutom intervjuerna valde jag att komplettera min undersökning med att låta en del av de tillfrågade skriva brev. Tanken här var att de i sin hemmiljö, kunde skriva ner sin personliga berättelse om just sin skolgång. Detta sätt var positivt då respondenterna vågade vara ännu mer personliga i sina berättelser även om intervjuerna gav ett större djup, då följdfrågor kunde ställas. Jag gjorde ett antagande att breven tillsammans med intervjuerna skulle ge lite mer bredd åt undersökningen, men ändå behålla de personliga infallsvinklarna, som jag ville komma åt. Detta antagande visade sig stämma.
7. Diskussion
En avgörande punkt för om känslan av inkludering ska råda, är enligt min mening, vilken syn på individen som råder. Med inställningen ”elever med behov” av särskilt stöd, läggs skulden på eleven. Det anses då att det är eleven som behövs ändras på och inte den miljö och pedagogik som används. Om istället synen på ”elever i behov” av särskilt stöd råder, läggs istället skulden på miljön som eleven befinner sig i. Denna syn på en funktionsnedsättning främjar en flexibel, tillåtande och reflekterande miljö. I en sådan miljö upplever, enligt min
42
undersökning, eleverna sig som inkluderade. De känner också, att de i en sådan miljö, har förståelse från andra elever och pedagoger.
Även synen på normalitet, är viktig. Vad är ”normalt”, vad ryms inom ramarna? Hur brett är spektrumet för att vara ”normal”? Enligt Becker (2006) är det av stor vikt i vilken kontext en handling utspelar sig i, om man blir accepterad, eller sedd som annorlunda. Av undersökningen att döma, upplevde de elever med hörselnedsättningar sig som mer annorlunda, när de gick tillsammans med hörande elever. De uttryckte själva att det kändes bättre när man var med de som var som en själv, man kände sig mer hemma då, som en i mängden. Att gå tillsammans med hörande betydde en kontext, med tillhörande normer för vad som var normalt där. När kontexten byttes, till andra med samma funktionsnedsättningar förändrades också synen på vad som accepterades som ”normalt”. Detta är i och för sig inte så märkligt, alla vill passa in, och känna sig som en i mängden. När en individ hittar en person som är på samma våglängd, en ”liksinnad” person, som man känner samhörighet med, spelar en funktionsnedsättning ingen roll. Personen uppskattas för den som den är. Om man i en skola kan skapa en kontext, där funktionsnedsättningen inte blir den avgörande faktorn för om eleven ska känna sig inkluderad eller ej, krävs rätt förutsättningar för eleven, dvs. där synen på insatserna är den viktigaste. Där kan Gustavssons (2004) fyra inkluderingstyper vara ett verktyg för att inte enbart se till att alla har tillgång till samma arenor, utan även se till att eleverna utför uppgifter tillsammans, delar på resurserna, att alla deltar i socialt samspel och sociala nätverk och slutligen att alla har tillgång till samma resurser. Lyckas man se till denna helhet, tror jag att skolvälden och samhället har stora möjligheter för att skapa en miljö, där funktionsnedsättningar inte blir en avgörande faktor för om man ska känna sig inkluderad eller ej.
I dagens samhälle ska varje person ses som individuell samtidigt som det finns en samhällsnorm som sätter stopp för att individualiteten blir för stor. Detta får till följd att personer med funktionsnedsättningar tvingas anpassas efter majoritetskulturens normer. Om man i skolans värld arbetar utifrån att elever med funktionsnedsättningar ska följa majoritetskulturens normer når man aldrig en inkludering och en skola för alla. Ur ett specialpedagogiskt perspektiv är det av vikt att se till att insatser görs på både invid-, grupp- och organisationsnivå, att ha ett helhetsperspektiv.
43
På individnivå behövs insatser som rätt och fungerande teknisk utrustning och att rätt resurser sätts in utifrån varje enskild individs behov.
På gruppnivå behöver alla ha tillgång till samma arenor, lära sig att utföra uppgifter tillsammans och dela på resurser och utveckla en god förmåga att delta i socialt samspel genom sociala nätverk. Genom ett socialt samspel ökar man förståelse och tolerans mellan elever. För i ett fungerade samspel krävs demokratiska principer, så som alla människors lika värde.
På organisationsnivå måste ledningen se till att alla får tillgång till de resurser som krävs för att kunna individualisera varje elevs skolgång. För att kunna tillgodogöra detta krävs kunskap om funktionsnedsättningen och hur den påverkar eleven i olika situationer. Det är därför viktigt att både ledning och pedagoger får den kunskapen, så att undervisningen kan individualiseras i möjligaste mån.