8.1 Sammanfattning
Mitt syfte med mitt arbete är att undersöka och få en bild av vad det innebär och betyder för specialpedagoger att ha och skapa relationer till elever i behov av särskilt stöd. Jag vill ta reda på vad de anser att detta innebär för deras arbete.
De problemformuleringar som jag ställer mig för att belysa syftet är: • Hur resonerar specialpedagoger kring relationers betydelse?
• Hur ser specialpedagoger på de relationer som de får till sina elever?
• Hur ser specialpedagoger på skolans organisation och det pedagogstöd skolan erbjuder?
Jag har utifrån ovanstående syfte och frågeställningar skrivit en sammanfattning på mina respondenters svar.
Alla respondenter anser att relationerna är det som känns mest angeläget i deras arbete med eleverna.
Alla respondenter har olika sätt att dra gränsen mellan vad som är privat och professionellt. De säger att det gäller att vara en tydlig vuxen, att man ska se arbete som arbete, ha en strukturerad verksamhet. En annan menar att det hela tiden sker en naturlig gränsdragning och den sista anser att gränsen inte går att mäta.
Det anges många olika personlighetsfaktorer som viktiga för en relationsskapande specialpedagog. Dessa är fingertoppskänsla, lyhördhet, att kunna se samspel, lugn, bred människosyn, trygg, säker i sig själv, tålamod, engagemang och kompetens.
Tre respondenter betonar att relationen är av stor betydelse för elevernas lärande. De två andra tar upp två andra huvudargument. Det är att eleven blir sedd och att höja elevprestationer.
De relationer som de har till sina elever skapar de på olika sätt. Två av dem gör det genom att prata med eleverna medan övriga använder sig av olika sätt, finnas till hands, vara vuxen och tydlig, intresserad och bygga förtroenden.
De relationer som de har till sina elever upplever de generellt som goda men det finns vissa relationer som känns jobbiga.
Fyra respondenter menar att personkemin är det som hindrar en relation men det finns många andra anledningar, kan inte ge eleven vad den behöver, kvinnligt och manligt, eleven vill bort från skolan, kompispåverkan och att eleven är stängd. För att en relation ska kunna fungera anser alla respondenterna utom en att eleven ska bidra med något till relationen. Dessa bidrag är att eleven ska vara öppen, ärlig, visa respekt, vilja öppna sig, vara tillgänglig och ta ansvar.
Alla respondenter anser att de har stor frihet i sitt arbete och att de kan påverka sin arbetssituation och det stöd som respondenterna får finns hos fyra av dem inom skolans organisation. Det är oftast närmsta kollegan men även kurator och psykolog. Endast en respondent får sitt stöd utanför skolans organisation och det får hon genom en tidigare kollega som jobbar på en annan skola.
Avslutningsvis anser tre av fem respondenter att de förmedlar en annan kunskapsbild än övriga kolleger och att det enligt en respondent är svårare att jobba med relationer med sina kolleger än med barnen.
8.2 Diskussion
Jag har utifrån mina djupintervjuer med de fem specialpedagogerna och referaten av dessa skrivit min diskussion. Detta knyts sedan ihop med litteratur och teori. Metoden har sina begränsningar eftersom det blir ett begränsat antal specialpedagoger som jag når ut till men jag har ändå valt att generalisera i min diskussion utifrån de svar jag har erhållit från mina respondenter. Jag är medveten om att min metod även gör att tolkningen av informationen som jag har fått i form av respondenternas svar i viss mån är subjektiv även om jag genom hela arbetet försöker bibehålla min objektivitet.
Jag tycker att jag av mina resultat kan se att de specialpedagoger som jag har intervjuat lägger stort fokus på de relationer som de har till sina elever och att de anser att de är nödvändiga för att något lärande ska ske. Den erfarenhet som jag har och en av mina tankar med detta arbete var att diskutera just denna infallsvinkel eftersom jag anser att relationen mellan elev och lärare ligger till grund för elevens kunskapsinhämtande. Detta gör just relationen viktig i skolan.
Denna uppfattning belyser och stödjer även Modigh, Persson-Stenborg (Skolverket, 2001) genom att ställa frågan om hur skolan möjliggör och stimulerar kommunikation och interaktion mellan barn, unga och vuxna eftersom det är väsentligt för lärandeuppdraget.
Vikten av en relation till eleverna står utifrån respondenterna och deras specialpedagogiska synsätt/infallsvinkel utom allt tvivel som ett, om inte det viktigaste, redskapet eller arbetsmetoden för dem. Viktigt att ha i åtanke är att jag med mina frågor och mitt ämnesval kan ha styrt respondenterna till att svara att relationen har stor betydelse. Trots detta tror jag att de specialpedagoger som jag har intervjuat har insett vikten av relationer till sina elever. Jag skrev tidigare i mitt arbete att jag tror att relationen mellan elev och lärare blir allt viktigare i dagens skola och att elever kan sluta gå till skolan och/eller på lektioner om de har en icke-fungerande relation till sina lärare. Detta gäller i betydligt högre utsträckning för barn i behov av särskilt stöd än andra elever. Dessa elever bär ett misslyckande varje dag i skolan, annars hade de inte haft behov av särskilt stöd, som jag tror gör att de blir extra sensitiva för lärares beteende mot dem.
Vilken skolans uppgift är diskuterar Danielsson och Liljeroth (1996) kring då de säger att det är givet att läraren ska förmedla kunskaper, men om en elev behöver känslomässigt stöd råder det ibland tveksamheter om detta är skolans uppgift. Specialpedagogiken kan när den är som bäst leda till att en total bild av en elevers situation vidgas och genom detta ge nya insikter om elevers situation.
Detta verkar mina respondenter ha insett även om de inte säger det rakt ut men de ser relationen som primär för att eleverna ska kunna fungera i sitt lärande. Specialpedagogerna verkar även ha en närmare relation till sina elever än övriga lärare.
Detta skulle enkelt kunna förklaras med att de sitter enskilt med eleven och kan vara flexibla inför elevernas behov men jag tror att det finns andra faktorer som spelar in i detta också och det viktigaste för en relation tror jag är viljan till att ha en relation.
Därför håller jag med Kinge (2000) om att en viktig aspekt är viljan att vara en empatisk lärare och även Gunnarsson (1999) som menar att idag måste därför lärarens auktoritet bygga på förmågan och viljan att fungera socialt med eleverna. Därför är lärarens sociala förmåga grundförutsättningen för lärarens arbete.
Om det skulle vara så som Gunnarsson (1999) menar är det mycket viktigt för skolan att se till den kompetens och yrkesroll som specialpedagogen har och besitter. I alla mina intervjuer har specialpedagogerna sagt att deras arbete inte fungerar om deras relation till eleven är dålig. Jag tror att skolan ska diskutera på vilket sätt som dagens elever kan tillgodogöra sig störst kunskap och vad kunskap är. Om det skulle vara så att relationen är viktig för alla elever och inte bara för elever i behov av särskilt stöd kan det vara så att skolan är på väg mot att tvingas lägga fokus på att vara en plattform för relationer och social träning. Då blir det kanske på bekostnad av faktakunskap vilket leder till att den blir av mindre vikt än vad den är idag. Jag tycker mig redan se en förskjutning mot en sådan verklighet då skolor idag tvingas stänga för att det sociala klimatet är för dåligt. Det borde leda till en diskussion om vilka kompetenser och yrkeskategorier som skolan ska ha i sin verksamhet.
Gunnarsson (1999) resonerar som så att för en förändring ska kunna åstadkommas hos en elev måste en vilja för att en sådan ska ske finnas hos båda elev och lärare. Ett ensidigt fokuserande på den kognitiva aspekten på barns lärande innebär ett alltför begränsat bemötande och upplevelser som utgör viktiga förutsättningar för helheten i deras lärande. Kunskapsinnehåll blir en lärandeprocess när eleven vill att det ska bli det. I dialogen mellan elev och lärare föds och etableras det ömsesidiga förtroendet.
Jag menar att de specialpedagoger som jag har intervjuat vill ha en relation med sina elever och jobbar för att få en relation till dem. Detta känner självklart eleverna av och det gör att de känner sig accepterade som de är. Det finns ingen tvekan om att de positiva känslor som det innebär att någon vill umgås med dig leder till att
förutsättningar för att utbyte och inte konflikter ökar. Detta verkar specialpedagogerna ha insett och detta gör att de får en närmre relation till sina elever än övriga lärare.
Skolverket (2000) menar att forma relationer och sociala sammanhang hänger samman hur personer mår och skolans uppdrag att socialisera och lära är intimt förknippade och beroende av varandra i ett intimt samspel. Relationer och samtal är beroende av att de känns förtroendefulla och betydelsefulla. Nilzon (1999) hänvisar till Currie som är orolig för att man inte tar tillräckligt stor hänsyn till barnets känslomässiga utveckling i skolan eftersom detta bör prägla skolans arbete.
Att barns känslomässiga utveckling är viktig håller jag med om och att den ska verka i skolans arbete är en tanke som jag tidigare har belyst men som med Nilzons (1999) resonemang om att den bör prägla skolans arbete får mig fundera på vad specialpedagogens roll i detta kan bli. Jag tror att de specialpedagoger som jag har intervjuat och som jag tidigare diskuterat kring har en modern syn på elevers lärande. De låter i hög utsträckning elevers känslomässiga utveckling vara i fokus. Om alla på skolan skulle arbeta på detta sätt skulle specialpedagogen få en mycket viktig och central roll i skolans organisation. Detta under förutsättning att skolan ser på den specialpedagogiska kompetensen som en resurs och tillgång. Det verkar inte vara så för alla som jag har intervjuat.
Samtidigt talar alla intervjuade om det arbetsamma med att ha relationer till sina elever. Det verkar som att de relationer som de jobbar med varje dag gör att de känner att de inte hinner med. De talar om att de alltid ska vara tillgängliga för sina elever, att deras dörr alltid står öppen, att de inte hinner äta osv.
Edling (2006) menar att tidsbristen beror främst på att sociala frågor tar allt mer tid.
Jag tror att det är en stor och tung belastning för en människa att alltid möta människor som har problem eller svårigheter samtidigt som det kan vara oerhört givande. Det gör och känner specialpedagogerna som jag har intervjuat. Jag anser att de är känslomässigt berörda av sitt arbete och jag är inte säker på om de har lärt sig hur de ska förhålla sig till detta. Trots allt lever de och deras arbete på att de bryr sig om och vill ha relationer till sina elever. Om de ska kunna ha relationer måste de engagera sig i elevernas
problem även om det innefattar sociala problem och inte bara kunskapsrelaterade svårigheter. Det gör att deras arbetssituation blir arbetsam. De kan inte säga nej till en elev som är i svårigheter eftersom eleven berör och det skulle leda till att relationen mellan eleven och läraren blir sämre.
Skolverket (2000) menar att genom att relationer utvecklas ges en grund för dialoger mellan unga och vuxna. I de högre årskurserna minskar förutsättningarna för relationsskapande drastiskt.
Det kan vara så att den arbetsbörda som specialpedagogen lägger på sig själv bottnar i att de känner att de kan göra en stor skillnad för sina elever och det gör att de inte vill svika sina elever genom att inte finnas till hands när eleven behöver deras stöd. Om sedan det finns färre förutsättningar för relationsskapande blir de tillfällen som finns oerhört viktiga och en sak som leder till att specialpedagogen har en arbetsam situation är att när ett problem eller en elevs svårigheter är ”lösta” har specialpedagogen fullgjort sitt arbete och kan i väldigt liten utsträckning sitta ned tillsammans med eleven och njuta av att eleven kan hantera sin uppgift eller skolsituation eftersom eleven då inte längre behöver specialpedagogiskt stöd. Istället får specialpedagogen en ny arbetsuppgift. Jag tror att det kan i längden vara oerhört jobbigt att aldrig kunna njuta någon längre period av en elevs framsteg tillsammans med eleven.
En baksida med att skapa relationer till sina elever är att när du skapar en relation till en elev börjar du bli känslomässigt engagerad i eleven och detta innebär att du kan få svårigheter med att veta när relationen går utanför den professionella sfären.
En personlig skuldkänsla kan utvecklas (Hargreaves, 1998) och en lösning på skuldkänslan kan vara att utveckla en större kollegial gemensamhet. Johannessen (1997) skriver att om socioemotionella problem ska kunna lösas måste hela institutionen vara medveten om problemens karaktär och vara överens om hur de ska lösas.
En respondent menade att hon hade struktur som gräns Jag tolkade det som att specialpedagogerna menade att det var svårt att dra en tydlig gräns mellan det professionella och det privata. Att man är sig själv var ännu ett svar som de intervjuade pedagogerna ansåg var svaret på frågan om det professionella och det privata och denna
osäkerhet leder kanske till att de får svårt att hinna med. Samtidigt tror jag att det är oerhört viktigt att vara personlig för att kunna ha en relation. Det går inte att inte ge av sig själv om du vill att en person ska tycka om dig. Det som respondenterna belyste var att de inte verkade få det stöd av ämneslärare och ledning som de enligt mig har ett stort behov av. Det gör att institutionen som Johannessen skriver inte står bakom specialpedagogerna på det sätt som jag tror att de har behov av. Specialpedagogerna hanterar och löser sina problem ofta, tvärtemot vad övriga pedagoger på skolan verkar göra. Detta leder till att respondenterna får kritik av en del pedagoger trots att de själva i hög utsträckning verkar nöjda med de resultat som deras åtgärder leder till. Om deras åtgärder inte leder till några positiva resultat för eleven kan detta vara en stor källa till skuldkänslor.
Att ha en strikt professionell relation blir på bekostnad av det mänskliga. Att två människor möts innebär att det alltid blir personliga avvägningar i situationer som leder till hur privat relationen till en elev blir. Jag tror att olika elever kräver olika mycket och att det därför inte går att dra en gräns för sig själv utan att den styrs av situationen och eleven. De som jag har intervjuat verkar få en stor betydelse för de barn som de har i sin undervisning och då är deras värderingar och bemötande mycket viktigt för barnets utveckling.
Enligt Knutsson (2000) är det så att våra grundläggande värderingar präglar oss från tidiga år och vi får dem av våra närmsta.
Detta påverkar även mina respondenter och gör att en del av det som de är med om på sitt arbete tar de med sig i livet som erfarenheter i sitt privata umgänge och det finns självklart en risk för att detta gör att deras tillvaro i alltför hög utsträckning präglas av deras arbete. Men det verkar vara en av de saker som specialpedagogerna har mycket av och det är engagemanget för sitt arbete och sina elever. Det är trots det så att jag tror att alla människor vill klara sig på egen hand och det gäller även elever i behov av särskilt stöd.
Därför anser och tror jag som Kinge (2000) att det är barnet som ska ha hjälp, ska tillmötesgås för att sedan gradvis växa ur förhållandet. När barn inte längre behöver kontakten frigör den sig självmant från den. Barnet har en naturlig längtan efter
självständighet. Barn med svårigheter kan kommunicera till oss med hjälp av sitt uppförande. Om man inte når och förstår barnet förstärks barnets kontaktlöshet och dåliga självkänsla.
Känsla av sammanhang, KASAM, är ett centralt begrepp i Antonovskys (2005) teori och innebär bl.a. att man får en tillit till att ens inre och yttre värld är förutsägbar och att det finns en hög sannolikhet för att saker och ting kommer att gå så bra som man förväntar sig.
Jag tror att känslan av sammanhang som Antonovsky menar är viktigt för barnet kan ha en stor betydelse för barnets självkänsla. Om barnet har en uppfattning om att allt som han/hon möter stämmer med den inre bild som barnet har av sig själv ökar sannolikheten att barnet kan se på sitt lärande och utvecklas tillsammans med en pedagog. Nya funderingar och frågor kommer alltid att dyka upp i människors medvetande men jag anser att en pedagog som inser att barnet har ett stort behov av att se och få en känsla av sammanhang i skolan ska jobba med relationen till barnet för att få förståelse för barnets situation. Då kan barnet i sinom tid frigöra sig självmant från pedagogen.
En sak som också framkom av mina intervjuer med specialpedagogerna och som jag berört kort innan var att de verkade vara ensamma i sitt arbete. De talade om att de hade stor frihet från sin ledning men att det var upp till dem att lösa de problem som de ställdes inför. Det som slog mig var att de inte vid något tillfälle sa att de fick stöd eller gick till ledningen för sina respektive skolor när de hade problem i sina relationer. Jag kan tycka att de borde ha nämnt att de första som de informerade vid en problematisk situation borde vara den person som är ytterst ansvarig på skolan dvs. rektorn som sedan gav sitt synsätt och erbjöd det stöd som han ansåg att specialpedagogerna skulle få. Detta kan betyda att ledningen på skolan inte blir kontinuerligt informerade av den ansvariga specialpedagogen kring det arbete som han/hon utför och därigenom inte ser vikten av detta arbete. Här borde det finnas rutiner för hur det ska ske. Nu kan det vara så att de som hjälper specialpedagogerna, oftast kuratorn, informerar ledningen om vilka problem som uppstår men jag ser detta som en brist och en förminskning av specialpedagogens yrkesroll. Oftast verkar det vara så att specialpedagogerna hjälper och stöttar varandra men vikten av att många olika kompetenser ser och stöttar varandra
kring berörda barn går skolan enligt mig miste om. Det som jag tycker är anmärkningsvärt är att alla specialpedagoger verkar ha svårigheter att få ämneslärarna att se vikten av deras arbete och hur de jobbar. Det verkar i vissa fall nästan finnas en schism mellan ämneslärare och specialpedagoger om hur man ska jobba med elever i behov av särskilt stöd och det relationsskapande arbete som läggs ned av mina respondenter verkar inte ses med den förståelse på skolorna som det borde.
En aspekt som Gunnarsson (1999) har är när han anser att det hade inneburit mer arbete från läraren i form av ändrat förhållningssätt, förändringar om de uppfattat faktorer som hängde samman med deras undervisning som bidragande faktorer till elevens svårigheter.
Jag tror att specialpedagogen kan få en roll där övriga pedagoger på skolan ser att det arbete som specialpedagogen lägger ned ger resultat och detta kan vara jobbigt att erkänna för övriga pedagoger. Det finns trots allt mycket prestige mellan olika kompetenser på en skola och att be om hjälp hos en specialpedagog kanske kan