3.4 Sammanfattning: En pragmatisk brytningsteori
Hos alla de teoretiker som diskuterats i detta kapitel framhålls det specifika med att sociologin har att konstruera vetenskapliga begrepp som förstår och förklarar den subjektiva sidan av mänsklig interaktion och handling. Blumer, Weber och Schutz har det gemensamt att de vill skilja sociologins och naturvetenskapernas sätt att bilda begrepp. Blumers sensibiliserande begrepp, Webers idealtyp och Schutz vi-dareutveckling av idealtypen som en konstruktion av andra ordningen är alla olika exempel på försök att specificera vad för slags begrepp sociologin och samhälls-vetenskapen har att konstruera. Vi har också sett att dessa tre teoretiker på olika sätt och i olika utsträckning förutsätter att den sociologiska begreppsbildningen innebär ett slags brytning med vardagsspråk och vardagskunskap. Alla tre sociolo-gerna har det gemensamt att de argumenterar för att sociologin såsom vetenskap innefattar ett specifikt sätt att genom en metodstyrd abstraktionsprocess konstru-era vetenskapliga begrepp.
När Blumer lanserar sin idé om samhällsvetenskapens sensibiliserande begrepp är syftet att visa att sociologins begrepp konstrueras utifrån en abstraktionspro-cess som skiljer dem från såväl de vardagliga begreppen som naturvetenskapens definitiva begrepp och kategorier. De sensibiliserande begreppen konstrueras i ett för forskaren pragmatiskt syfte att fånga eller illustrera något väsentligt. I detta sammanhang blir det väsentligt att försäkra sig om att begreppen står i förbindelse med den empiriska verkligheten och samtidigt anger en riktning för det fortsatta prövandet. De sensibiliserande begreppen konstrueras alltså i vetenskapligt syfte,
men är samtidigt tentativa och utger sig därmed inte för att vara färdiga eller att på ett definitivt sätt fånga ett fenomens verkliga väsen.
Samma tentativa aspekter finner vi i Webers idealtyp, som konstrueras som ett redskap för att förstå och förklara sociala handlingar och utvecklingsförlopp med hänsyn till deras subjektiva mening. Idealtypen konstrueras i forskningssyfte och behöver inte ha någon given empirisk motsvarighet.
Den mest utvecklade versionen av det som här kallats för den pragmatiska bryt-ningsteorin hittar vi i Schutz fenomenologiska nytolkning av Webers förstående-sociologi. Här sker en brytning i och med att samhällsforskaren intar en teoretisk snarare än praktisk attityd till den sociala verkligheten. Samhällsvetenskapens begrepp skiljer sig från vardagsspråkets begrepp i det att de är konstruktioner av vardagsspråkets konstruktioner och resultatet av ett arbete som följer vetenskap-liga procedurregler. Vi minns att Durkheim i anslutning till sina föreläsningar om pragmatismen menade att vetenskapens begrepp utmärks av att de konstrueras efter en vetenskaplig metod. Det tycks som om såväl Blumer, Weber och Schutz skulle kunna ge honom rätt på just den punkten, men samtidigt har de en annan uppfattning om hur den vetenskapliga brytningen ska förstås.
I diskussionen om rationalistiska brytningsteorier placerades de respektive fö-reträdarna för denna brottsmodell in i Althussers schema. För att kontrastera den rationalistiska brottsteorin med den teori om vetenskaplig brytning som Schutz utarbetat kan vi nu placera in honom i samma schema.
Generalitet I var för Althusser det råmaterial av kollektiva föreställningar som vetenskapen tog sig an. Dessa kollektiva föreställningar kunde beskrivas som ”ideo-logi” eller ”falskt medvetande”. För Durkheim var de vardagliga erfarenheterna och sanningarna bedrägliga kollektiva föreställningar, som också avspeglades i vardags-språkets vaghet. Bourdieu talade på ett liknande sätt om faran med att inte bryta med den vardagliga spontansociologin. I den rationalistiska brytningsteorin bestod alltså Generalitet I av kollektiva föreställningar och begrepp som vetenskapen måste bryta med.
För Schutz skulle Generalitet I bestå av aktörernas naturliga inställning till den sociala verkligheten. Precis som företrädarna för den rationalistiska bryt-ningsteorin menar alltså Schutz att vetenskapen inte utgår från ”rena fakta”, utan från något redan tolkat. Vardagsspråket är från början fullt av abstrakta konstruktioner (konstruktioner av första ordningen). Människor handlar utifrån subjektiva motiv och kan förhålla sig reflexivt till sina egna och andras handling-ar. De orienterar sig efter olika relevanssystem som de först och främst förhåller sig praktiskt till.
Generalitet II var för Althusser det vetenskapliga arbete som utfördes på Ge-neralitet I och som därigenom åstadkom en brytning. För Durkheim innebar detta
att sociala fenomen konstituerades som (sociala) ting. På liknande sätt talade också Bourdieu om att den vetenskapliga brytningen består i att sociologen konstruerade ett (teoretiskt) forskningsobjekt.
För Schutz skulle Generalitet II innebära att forskaren intar en teoretisk in-ställning till de aktörer som studeras. Detta skifte i förhållningssätt leder också till en förändring av relevanssystem. Forskarens relevanssystem är det vetenskap-liga frågekomplex som han tagit sig an och som han arbetar med efter bestämda vetenskapliga procedurregler. Av vardagsspråkets konstruktioner konstrueras nu idealtyper (konstruktioner av andra ordningen). Konstruktionsarbetet innebär en renodling med avseende på en kvalitativ betydelseaspekt. I analysen av subjektiva motiv för social handling beaktas både framförliggande för-att-motiv och bakom-liggande, förklarande på-grund-av-motiv.
Generalitet III innebar för Althusser att en ny vetenskaplig problematik eller diskurs etableras. Generalitet III skiljer sig från Generalitet I däri att den förra är något falskt eller förvrängt, medan den senare är en vetenskap och därmed också sann enligt sina egna principer för sanning. Generalitet III innebär på så sätt en radikal brytning i förhållande till Generalitet I. För Durkheim hade so-ciologin sitt berättigande just i kraft av att den, till skillnad från andra kollektiva föreställningar om samhället, etablerar sig som en vetenskap om samhället. Hos Bourdieu återkommer denna tanke genom distinktionen mellan sociologi och spontan sociologi.
För Schutz skulle Generalitet III innebära att ett nytt meningssammanhang och referenssystem har etablerats. De begrepp som ingår i detta måste förutom att vara logiskt konsistenta och relevanta för frågeställningen också vara adekvata för de ak-törer som studeras. Därmed säkerställs en viss form av kontinuitet i förhållande till Generalitet I. Men begreppen måste också vara kompatibla med annan vetenskap, vilket innebär att de också ingår i ett meningssammanhang av forskarsamfundets övriga teorier och begrepp. Generalitet III förhåller sig till Generalitet I genom det skifte av relevanssystem som försiggått mellan dem.
I detta kapitel har vi teoretiskt kumulativt arbetat oss fram mot ett annat slags brytningsteori än den rationalistiska. En avgörande skiljelinje mellan den rationa-listiska brytningsteorin och den som Schutz företräder visar sig i det kriterium om adekvans som Schutz introducerar. Enligt detta kriterium måste alla vetenskapliga begreppskonstruktioner som forskaren gör ”vara förståeliga för aktören själv lik-som för hans medmänniskor utifrån den vardagliga tolkningen av det sociala livet”
(Schutz 1953/2002: 73). Detta krav på att de vetenskapliga begreppen också måste vara adekvata för den vardagliga tolkningen innebär ett återkopplingsmoment i den vetenskapliga praktiken. Det vetenskapliga tvingas till avstämningsmöte med det vardagliga. Kravet på adekvans tycks alltså också föra med sig ett krav på
kon-tinuitet. I avhandlingens avslutning kommer vi att återkomma till hur detta åter-kopplingsmoment kan integreras i en pragmatisk brytningsteori i fråga om förhål-landet mellan det vardagliga och det vetenskapliga.
Del 2.
I det nästföljande kapitlet ska vi diskutera tre exempel på sociologins ökade in-tresse för vardagslivet och vardagsspråket. Vi ska se hur denna teoretiska om-orientering också gett upphov till flera olika teoretiska positioner som kan sägas representera en kontinuitetsteori i fråga om förhållandet mellan det vardagliga och det vetenskapliga.
Från 1950-talets slut och framåt är det lätt att hitta exempel på sociologins in-tresse för vardagserfarenhet och vardagsspråk. Den teoretiska inspirationen har hämtats från flera olika håll. Så kan till exempel Alfred Schutz fenomenologi för vardagslivet sägas vara en representant för denna trend.
I Erving Goffmans klassiska studie The Presentation of Self in Everyday Life (1959/2009) ville författaren med en terminologi lånad från teatern beskriva hur vi i vardagen intar och spelar upp olika slags roller.1 Under stort inflytande från Husserl, men framför allt Schutz, presenterade Peter L. Berger och Thomas Luck-mann i The Social Construction of Reality. A Treatise in the Sociology of Knowledge (1966/1979) en populariserad fenomenologi för vardagslivet.2 Berger och Luckmann ville formulera en sociologi som tog sin utgångspunkt i vardagslivets struktur och i common sense-kunskap. Såväl Goffmans dramaturgiska rollteori som Berger och Luckmans fenomenologiskt inriktade sociologi kan förstås som försök att utveckla den sociologiska teorin i en annan riktning än den som Parsons lagt grunden för med sin systemteori. Ytterligare ett sådant exempel är Barney G. Glaser och Anselm L. Strauss, som med sin ”grundade teori” (Grounded Theory) presenterade ett nytt ideal för sociologisk teorigenerering. Parsons sätt att konstruera sina allomfattande teorier gjorde enligt författarna honom till en ”teoretisk kapitalist”, bland ett
”pro-1 Den svenska titeln på Goffmans bok är Jaget och maskerna. En studie i vardagslivets dramatik. Översättningen är olycklig på så sätt att Goffman, trots att han konsekvent hämtar sina metaforer från teatern, faktiskt aldrig talar om masker.
2 Berger och Luckmanns boktitel har också fått en lite märklig svensk översättning:
Kunskapssociologi. Hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet.
KApItEL 4
Vardagsspråk och
common sense
letariat av testare” (Glaser & Strauss 1967/2006: 10) – en blinkning till den marxis-tiska teorin som annars är otypisk för författarna. Den form av grundad teori som Glaser och Strauss ville försvara handlade i stället om en forskningsprocess som inte tog sin utgångspunkt i etablerade teorier. I stället skulle teori och begrepp växa fram ur det empiriska materialet och leda fram till teorier som hade en närhet till undersökta data. De grundade teorierna skulle inte uppställas som abstrakta gene-rella teoretiska system, vilket hade varit fallet med Parsons teoretiska projekt, men i kraft i sin empirinärhet bli relevanta också för de aktörer som studerades av den sociologiska forskaren och teorikonstruktören.3
Den teoretiska orienteringen mot vardagslivet kan alltså många gånger ses som en reaktion mot den Parsonska sociologin, det vill säga samma motrörelse som vi i inledningen såg C. Wright Mills gå i spetsen för. Men det vore felaktigt att betrakta denna teoretiska nyorientering som uteslutande reaktiv. Intresset för vardagserfa-renhet och vardagsspråk innebär ett teoretiskt nytänkande och ett inlemmande av nya teoretiska tankeströmningar i sociologin. Den ungerska filosofen Agnes Heller framhåller att sociologins intresse för vardagslivet utvecklats inom olika filosofiska ramverk och hämtat sin inspiration från pragmatism, fenomenologi, existentia-lism, hermeneutik, den sene Wittgensteins filosofi och neomarxism (Heller 1986:
150). Sociologins utveckling på detta område har alltså varit beroende av de nya riktningarna inom filosofin.
I slutet av 1960-talet vill Jürgen Habermas med sin bok Samhällsvetenskaper-nas logik (1967/1994) göra ett inlägg i dåtidens vetenskapsteoretiska debatt och knyta an till de nyare filosofiska tankeströmningar, som kommit att utmana po-sitivismen. Habermas identifierar tre huvudströmningar i denna efterpositivis-tiska debatt: fenomenologin, senare riktningar inom språkfilosofin samt herme-neutiken. När Anthony Giddens ett knappt decennium senare utkommer med sitt behändigt kortfattade översiktsverk New Rules of Sociological Method (Giddens 1976/1993) gör han sig till tolk för en liknande uppfattning om tre disparata men samtidigt överlappande strömningar inom sociologin: (1) hermeneutiken (vilken Giddens vill föra tillbaka till Webers begrepp om verstehen), (2) Wittgensteins och Austins språkfilosofi, samt (3) fenomenologin, till vilken Giddens också räknar etnometodologin.
I nästa kapitel ska vi närmare diskutera tre olika teoretiska projekt som alla kan sägas representera efterkrigssociologins intresse för vardagslivet och som också kan stå som exponenter för den vardagsorienterade kontinuitetsteorin. Gemensamt för
3 Glaser och Strauss skulle efter sin gemensamma bok utveckla den grundade teorin i sinsemellan olika riktningar, vilket ledde fram till en infekterad strid dem emellan om vad som var den rätta versionen av grundad teori (Hartman 2001).
de tre sociologer som här diskuteras är att de med sina respektive teoretiska pro-jekt, som närmast får en programmatisk motivering, säger sig vilja göra upp med den etablerade sociologin. Det egna projektet ställs alltså i skarp kontrast mot och som alternativ till den förhärskande sociologin. Men samtidigt rymmer dessa försök till teoretisk förnyelse också ansatser att anknyta till tidigare teoritraditioner och filosofiska strömningar. De sociologer som tas upp till diskussion har också det ge-mensamt att de uttrycker ett slags antiteoretisk hållning gentemot den etablerade sociologin. Alla tre förutsätter eller argumenterar för en metodologisk bo delning mellan naturvetenskap och sociologi. Dessa gemensamma utgångspunkter till trots uppvisar de olika försöken till radikal sociologisk förnyelse en stor inbördes diskre-pans i fråga om utgångspunkter och ambitioner för den nya teorin.
Den brittiske filosofen Peter Winch utkom med sin Samhällsvetenskapens idé redan 1958. Denna lilla programskrift är en uppgörelse med den empiristiska och positivistiska sociologins metodologiska föresatser. I sin omformulering av socio-logins uppgift och möjligheter anknöt Winch till samtida riktningar inom den analytiska filosofin och då i synnerhet den senare Wittgensteins arbeten. Winch översatte också några av Wittgensteins outgivna anteckningar och manuskript till engelska och efterträdde sin vän Rush Rhees som en av Wittgensteins litterära exe-kutörer, det vill säga förvaltare av den litterära kvarlåtenskapen.
Den amerikanske sociologen Harold Garfinkel gav 1967 ut sin textsamling Studies in Ethnomethodology, där han presenterade sin etnometodologi som ett al-ternativ till den sociologiska teorin. Etometodologin kan samtidigt sägas vara ett utskott av den fenomenologiskt inriktade sociologin och Garfinkel hämtar flera influenser från särskilt Schutz arbeten. Även hos etnometodologin märker vi den senare Wittgensteins inflytande på den sociologiska teorin.
Den kanadensiska sociologen Dorothy E. Smith utvecklade i olika texter under 1970- och 80-talen den teori som hon skulle kalla för ”institutionell etnografi”, och som hon framställde som ett alternativ till den konventionella och dominerande sociologin. Smith arbetar inom en feministisk tradition känd som ståndpunkts-teorin och menar sig samtidigt vidareföra insikter från den marxistiska teoritra-ditionen. Smith anknyter också till såväl Schutz fenomenologi som den senare Wittgenstein.
De olika projekten för radikal sociologisk förnyelse har alltså skett i kölvattnet av ett nytänkande inom filosofin och en särskilt viktig gestalt här har varit Ludwig Wittgenstein. Det finns därför anledning att inleda denna del med att återvända till den analytiska filosofins olika försök att förstå språket.
I kapitel 1 diskuterades den analytiska filosofin i relation till den logiska posi-tivismens vetenskapsuppfattning. I denna filosofiska tradition sökte Carnap och Neurath stöd för sin uppfattning om det fysikaliska enhetsspråket. Men i den
filo-sofi som växte fram vid Cambridge och Oxford vid samma tid fanns också ett in-tresse för vardagsspråket och common sense, som trots den radikala antimetafysiska hållningen kraftigt avvek från den logiska positivismens språkuppfattning.
Den analytiska filosofins intresse för vardagsspråket
I sin stora filosofisociologiska historieskrivning har Randall Collins beskrivit hur det som kommit att kallas för ”vardagsspråksfilosofin”, som var en reaktion på den logiska formalism som kom till uttryck i Russells logiska atomism, Wittgensteins Tractatus och Wienkretsens rigida uppfattning om ett fysikaliskt enhetsspråk, hade sin första förelöpare i G. E. Moores stridbara försvar för det sunda förnuftet (Col-lins 1998/2002: 731ff). Moore formulerade emellertid inte sin kritik mot kollegorna i Cambridge eller meningsfränderna i Wien, utan mot Hegels brittiska efterföljare.
I opposition mot denna metafysisk och spekulativa filosofi sökte Moore nu stöd i det sunda förnuftet (common sense), snarare än i ett formaliserat logiskt språk.
Moore konstaterar att det finns vissa saker som vi på ett enkelt och okomplicerat sätt faktiskt vet. Så säger sig Moore till exempel säkert veta att det finns en levande mänsklig kropp som är hans egen; en kropp som fötts vid en bestämd tidpunkt och som sedan dess varit densamma trots att den genomgått betydande förändringar (Moore var till exempel fullständigt övertygad om att han var mindre när han föd-des än när han nu undervisade filosofi vid Cambridge). Vi är också övertygade om att jorden existerat sedan många år innan vi föddes och att det finns människor som liksom vi själva har ett medvetande (ja, redan när man radar upp vad ”vi” vet så har man förutsatt att det egna medvetandet inte är det enda medvetandet här i världen). Allt detta är saker som vi vet, men vi är också säkra på att andra männis-kor vet allt detta på samma oproblematiska sätt som vi själva.
Moore menar nu inte att allt det som hållits för sunt förnuft alltid visat sig vara sant. Naturligtvis är han medveten om att en mängd vidskepligheter en gång varit en del av det sunda förnuftet, men detta ger oss inte något argument för att betvivla sådant som vi faktiskt är otvetydigt säkra på:
Såvitt jag vet, kan det finnas många utsagor som med rätta kunde kallas delar av
”sunda förnuftets uppfattning om världen” eller ”sunda förnuftets övertygelser”, men som inte är sanna och som förtjänar nämnas med det förakt varmed vissa filosofer talar om ”sunda förnuftets övertygelser”. Men att tala föraktfullt om de av ”sunda förnuftets övertygelser” som jag anfört är helt säkert höjden av orim-lighet. Och det finns givetvis en oerhörd mängd andra delar av ”sunda förnuftets uppfattning av världen”, som, därest de här anförda är sanna, också helt säkert är sanna; exempelvis att det på jordytan levat inte bara mänskliga varelser utan också många växt- och djurarter etc., etc. (Moore 1925/1993: 33)
Moore är alltså indignerad över (den idealistiska) filosofins förakt för det sunda för-nuftet. Det vore till exempel fullkomligt orimligt att betvivla att jorden existerade förra veckan eller att det förutom människor också finns växter och djur.
Den svenske filosofen Anders Wedberg menar att Moore i sitt intresse för det sunda förnuftet drivs av tre olika motiv (Wedberg 1966: 322ff). För det första anser Moore att filosoferna är tvungna att ödmjukt begrunda den common sense-kunskap som praktiskt taget alla är i besittning av och som därför också är säkrare än den filosofiska kunskapen. För det andra hävdar han att filosoferna är tvungna att for-mulera sina teorier så att dessa inte strider mot den absolut säkra common sense-kunskapen, vilket samtidigt gör det möjligt att tillbakavisa filosofiska teorier som till exempel förnekar förekomsten av tid, rum och materiella föremål. För det tred-je menar Moore att common sense-kunskapen som sådan utgör ett rikt material för filosofisk analys som kan lösa en rad metafysiska problem. Common sense är alltså såväl en reservoar av obestridlig kunskap som ett slags gränsmarkering som den filosofiska analysen har att hålla sig inom.
Moores försvar för det sunda förnuftet inspirerade bland annat filosof kollegorna i Oxford. Under inflytande av Moores filosofi blev J. L. Austin den viktigaste filo-sofen bakom den strömning som brukar kallas ”vardagsspråks filosofi” (Ordinary Language Philosophy). Hans förhållningssätt till vardagsspråket liknar på många sätt Moores inställning till common sense:
[O]rdinary language is not the last word: in principle it can everywhere be supp-lemented and improved upon and superseded. Only remember, it is the first word. (Austin 1956–57/1979: 185)
Det analytiska förhållningssätt till språket som kom till uttryck i den logiska posi-tivismen handlade om satser som kunde vara antingen sanna eller falska. En utsaga som: ”Katten ligger på mattan”, kan empiriskt konstateras som antingen sann eller falsk. Utsagan är deskriptiv på så sätt att den beskriver ett påstått sakförhållande (att det ligger en katt på mattan). Austin däremot intresserar sig för vardagssprå-kets performativa funktion. Med språket gör vi en mängd olika saker. Vi lovar, slår vad, ger order, smickrar, förolämpar och sluter avtal. Austin beskriver det som att vi utför bestämda talhandlingar.4 I artikeln ”Andras själsliv” (Austin 1946/1993) ifrå-gasatte Austin uppfattningen om språket som något uteslutande deskriptivt:
4 På svenska förekommer såväl talakt som talhandling som översättning av engelskans speech act. Den senare översättningen är att föredra eftersom den betonar det performativa snarare än det sekventiella i språkanvändningen.
Även om vissa delar av språket nu är rent deskriptiva, var språket det inte ur-sprungligen, och en stor del av det är det fortfarande inte. Uttalandet av uppen-bart rituella fraser under lämpliga omständigheter beskriver inte den handling vi utför utan verkställer den (”Jag, NN tager dig” osv); i andra fall tjänar det, liksom tonfall och uttryck eller interpunktion och modus, som en vink om att vi an-vänder språket på något bestämt vis (”jag varnar”, ”jag frågar”, ”jag definierar”).
(Austin 1946/1993: 275)
Vårt språk kan alltså inte förstås bara som något deskriptivt, utan måste också för-stås med hänsyn till det som vi verkställer och utför med hjälp av språket (utfärda varningar, ställa frågor etc.). Austin skiljer därför mellan språkets konstativa yttran-den och de performativa yttranyttran-den som innebär att en handling utförs och förmed-las via språket. Men Austin skulle senare komma att ifrågasätta denna uppdelning.
År 1955 höll Austin en serie gästföreläsningar vid Harvarduniversitetet, som postumt gavs ut av trycket under titeln How to Do Things with Words (Austin 1962/1975). Här tog Austin avstånd från sin tidigare uppfattning om att endast vissa utsagor är performativa, för att i stället argumentera för åsikten att alla språkliga yttranden också innefattar en handling.
Austin menade att all vår språkanvändning kan förstås som talhandlingar och att dessa alltid har minst två dimensioner. För det första kan vi tala om den lokutio-nära handlingen, vilket innebär att vårt yttrande har en begriplig mening. För det andra kan vi tala om den illokutionära handlingen, som innebär att yttrandet också förstås som en specifik språklig verksamhet (”att informera”, ”att beordra”, ”att för-säkra ” etc.). Till dessa två handlingar kommer också ibland (men inte alltid) den perlokutionära handlingen, som innebär att vi med yttrandet uppnår en viss effekt hos åhöraren (någon blir övertalad, övertygad, avskräckt, smickrad, vilseled etc.).
Om jag exempelvis yttrar: ”Det brinner i huset”, så uttalar jag en meningsfull utsaga (lokutionär handling). Denna utsaga kan, på samma gång och beroende av omständigheterna, vara ett konstaterande, en varning eller kanske en angivelse av ett hemligt lösenord (illokutionär handling). Men mitt yttrande kan också skräm-ma den eller de personer som jag riktar mig till och få som effekt att någon börjar springa eller ringer ett larmsamtal. Dessa (perlokutionära) effekter innebär att ytt-randet också innefattar en perlokutionär handling.
Illokutionära handlingar följer en konvention, men perlokutionära handlingar gör det inte (Austin 1962/1975: 121). Det finns till exempel konventioner för att namnge, att viga ett bröllopspar och att döma någon som skyldig till ett brott. Den illokutionära handlingens framgång är därför beroende av en social konvention el-ler institution. Utsagan: ”Härmed dömer jag dig till livstids straffarbete”, innebär att något förändras i samband med uttalandet. Den man eller kvinna som yttrandet
avser är inte längre fri, utan för evigt dömd till arbete. Men denna illokutionära ef-fekt kan bara åstadkommas om det är en domare som fäller yttrandet efter en rätte-gång i ett land som har en lagstiftning som möjliggör den aktuella straffpåföljden.
Austins analys av vardagsspråket leder oss därför till sociologins frågor. Att ut-föra talhandlingar är att interagera med människor: att utut-föra sociala handlingar, att förhålla sig till samhälleliga konventioner och att agera i ett institutionellt sammanhang. De illokutionära effekterna av utsagan ”jag beordrar dig” avgörs av vem som utfärdar ordern och av relationen mellan den som yttrar och den som åhör yttrandet. ”Ni är nu man och hustru” kan vara en utsaga som får effekten att två personer har ingått ett äktenskap. Om utsagan fälls av byfånen på torget och riktas till ett för honom främmande par, så uteblir denna illokutionära effekt (men säkert får yttrandet den perlokutionära konsekvensen att det ofrivilliga brudparet blir förargade). Vardagsspråksfilosofin och talhandlingsteorin leder oss alltså mot sociologins frågor om vad vi tillsammans gör genom språket. Det är den socialt konstruerade verkligheten som avgör på vilket sätt en utsaga kan göra oss till äkta makar, utfärda en dödsdom, bestämma att Pluto inte längre är en planet, fastslå vilka plikter som följer av en svuren presidented eller vara att betrakta som ett sexuellt trakasseri.
Med inspiration från den sene Witgenstein ville den amerikanske filosofen John L. Searle vidareutvecklat Austins talhandlingsteori till en teori om talhandlingar som en regelstyrd verksamhet. I boken Konstruktionen av den sociala verkligheten (1995/1999) infogas teorin om talhandlingar i en socialkonstruktivistisk sociologi.
Searle menar att stora sociologer som Weber, Simmel och Durkheim alla har gjort lovvärda försök att förstå den sociala verklighetens konstruktion, men att deras teorier brister i det att de inte har några begrepp om talhandlingar, performativitet och regelstyrt handlande (Searl 1995/1999: 12).
Den analytiska filosofins intresse för vardagsspråket har alltså trampat upp en stig som leder språkfilosofin fram till sociologin. Språkanvändningen blir till en fråga som bara kan besvaras med hänsyn till sociala regler, konventioner och insti-tutioner. Språkliga yttranden kan inte skiljas från sociala handlingar.
Vi ser också att vardagsspråksfilosofin ifrågasätter den språkuppfattning som omhuldades av den logiska positivismen. Austins uppmärksammande av språkets performativitet utmanar uppfattningen att ett yttrande antingen är (kognitivt) me-ningsfullt i kraft av att det uttalar fakta om världen eller i annat fall bara är ett emo-tivt uttryck för en känsla eller värdering. Austins idé om talhandlingar ger en långt mer mångfacetterad bild av språkets socialitet. Den filosofiska eller lingvistiska ana-lysen av vardagsspråket tycks i förlängningen kräva en sociologisk utredning.
Neuraths och Carnaps projekt att upphäva vardagsspråkets vaghet ska genom införandet av ett fysikaliskt enhetsspråk som enbart består av satser som är möjliga