Kapitlet avslutas med en sammanfattning av resultaten, där enskilda tendenser i bemötande, hos varje pedagog, presenteras. Avslutningsvis görs en jämförelse mellan vad som framkommit i observationerna med hur pedagogerna själva beskriver sitt bemötande.
Det som framkommit under de observerade samlingarna är till viss del ett svårtolkat resultat. Det går inte att se några uppenbara mönster i pedagogernas bemötande av flickor och pojkar. Bemötandet skiljer sig åt från samling till samling, från aktivitet till aktivitet och även mellan de tre pedagogerna. Men några tendenser hos de enskilda pedagogerna går att urskilja.
Alex var den pedagog som främst gav positiv uppmärksamhet och tilldelade talutrymme till gruppen pojkar. Alex negligerade flickornas uttalanden i större utsträckning än pojkarnas och tillsägelser gav Alex, vid en av samlingarna, flest till gruppen flickor och vid en av samlingarna, flest till gruppen pojkar.
Under Kims första samling var det framförallt flickorna som fick uppmärksamhet, både positiv och negativ. Flickorna bekräftades oftare än pojkarna, fick oftare tilldelat talutrymme och fick även flest tillsägelser och negligerades vid fler tillfällen än pojkarna. Under Kims andra samling var det fortfarande flickorna som fick största delen av den positiva uppmärksamhet som riktades till barnen. Detta i form av bekräftelser och även tilldelat talutrymme, men här var det pojkarna som fick flest tillsägelser och vars uttalanden som nonchalerades vid flest tillfällen.
I likhet med Kim så är det gruppen flickor som får mest uppmärksamhet under Robins första samling, både positiv, i form av bekräftelse men även negativ, i form av tillsägelser samt negligeringar. Flickorna får tilldelat talutrymme oftare än pojkarna. Under Robins andra samling var det alltjämt flickorna som fick flest bekräftelser medan pojkarna fick flest tillsägelser. Däremot fick pojkarna, under den andra samlingen, tilldelat talutrymme av Robin vid flest tillfällen och flickorna negligerades vid fler tillfällen än pojkarna.
Efter en sammanfattning av pedagogernas bemötande under varje samlingstillfälle, framgår det att det är ett mångtydigt resultat och att inga självklara mönster, i skillnader i bemötande gentemot flickor och pojkar, går att urskilja. Vad jag däremot ser som ett underliggande mönster och som en möjlig förklaring till att resultaten pekar åt olika håll, är att pedagogernas bemötande beror på det enskilda barnet och hur barngruppen är sammansatt och inte om barnet är en flicka eller pojke.
56
Eidevald (2009:167) understryker att det inte går att fråga vuxna om de bemöter flickor och pojkar lika och med utgångspunkt i svaret säga något om bemötande, eftersom vuxna i allmänhet framhåller att de bemöter flickor och pojkar lika medan de i praktiken skiljer mellan dem. I min studie var det bland annat detta som jag fann intressant, att undersöka om pedagogernas beskrivningar överensstämde med mina observationer av praktiken. Vad som framkom, i jämförelsen mellan observationer och utsagor i intervjuer, var att pedagogernas egna beskrivningar av sitt bemötande stämde överens med det jag kunde se under observationstillfällena.
Den sammantagna bilden, från de sex observationerna, visar på att de tre pedagogerna till största del bemöter barnen utifrån vilken individ de har framför sig, det enskilda barnet. Det är något som stämmer väl överens med de tre pedagogernas egna beskrivningar av sitt bemötande. Alex säger:
Jag tycker jag behandlar barnen lika. Jag gör ingen skillnad. Det är bara namnen som är skillnad.
Kim framhåller:
Jag ser asså bara dom som barn, jag ser inte dom som flickor och pojkar, jag ser dom som barn.
Robin säger:
Jag tror inte att jag gör någon skillnad på… Utan jag tycker man får anpassa det efter gruppen, oavsett om det är pojkar eller flickor. Könet är inte det viktiga.
De tre pedagogernas yttranden om att de inte bedömer att det finns någon skillnad i sitt förhållningssätt och bemötande av flickor respektive pojkar, stämmer väl överens med vad Tallberg Broman (2002:31) registrerat, nämligen att pedagoger ofta säger att de behandlar barnen lika eftersom det är individen som är det centrala. I pedagogernas uttalande kan jag uttyda något som skulle kunna tolkas som en gemensam språkkod (Månsson, 2000:186) för hur de tre pedagogerna talar om barn, nämligen att könet inte är det viktiga och att barnen ska behandlas lika.
57
6 Diskussion
I detta avlutande kapitel förs en sammanfattande diskussion om studiens syfte, frågeställningar och val av metoder. Studiens styrkor och brister lyfts. Vidare förs en resultatdiskussion där undersökningens resultat och slutsats presenteras och diskuteras. Uppsatsen avslutas med pedagogiska implikationer, där en reflektion över pedagogers ansvar framförs samt vilka följder pedagogers bemötande av barn kan ha.
6.1 Sammanfattande diskussion
Syftet med denna studie var att undersöka hur pedagoger på en förskola bemöter flickor och pojkar under samling. Utifrån ett genusperspektiv ville jag i denna uppsats studera, besvara och beskriva hur pedagoger fördelar uppmärksamhet och talutrymme mellan barn, samt presentera hur pedagogerna själva beskriver att de bemöter flickor och pojkar. Min intention var även att göra en jämförelse mellan observationsresultat och pedagogernas intervjusvar. Valda metoder, observationer och intervjuer lämpade sig väl för att besvara uppsatsens syfte och frågeställningar. Att använda två metoder, observation och intervju, menar jag, gav uppsatsen ett djup, då frågorna belystes ur två perspektiv. Vad jag såg under observationerna skildrades, samt pedagogernas egna beskrivningar av sitt bemötande under samlingarna. Studiens styrka, anser jag, är att observationerna videofilmades och grundligt kunde studeras gång på gång för att finna svar på uppsatsens frågeställningar. Det var ett otroligt tidskrävande arbete när tre timmars videofilm skulle transkriberas, kategoriseras och analyseras. Vetskapen om att ha filmerna att gå tillbaka till, var dock en trygghet under arbetsprocessen och stärker, enligt min mening, undersökningens tillförlitlighet.
Att intervjua pedagogerna för att få svar på frågan om hur de själva skulle vilja beskriva sitt bemötande av barnen, var en metod som uppfyllde sin funktion väl. Intervjuerna bidrog till en djupare analys, då jag kunde jämföra vad som framkom under observationerna med hur pedagogerna själva beskrev sitt bemötande.
Jag insåg, under arbetet med analysen, att jag hade ett stort material. Empirin omfattade sex samlingstillfällen om vardera ca 30 minuter, plus inspelade intervjuer. Jag är, i efterhand, nöjd med att jag gjorde sex observationer och att jag la ner den tid det krävde att analysera
58
materialet. Detta eftersom det ledde fram till att jag kunde uppmärksamma att det som en pedagog gjorde under en samlingssituation, inte nödvändigtvis behövde vara ett tecken på att pedagogen alltid bemöter barn på det viset. Att observera pedagogerna vid två tillfällen vardera leder på så vis till ett säkrare resultat.
I analysarbetet ställer jag mig till viss del kritisk till att jag tolkade resultaten som att det var lika många flickor som pojkar som medverkade under samlingstillfällena. För att göra undersökningen mer exakt hade jag behövt räkna på resultaten i förhållande till hur många flickor/pojkar som medverkade vid varje samlingstillfälle. Men fördelningen mellan flickor och pojkar var relativt jämn och vid de tillfällen där jag ansåg att fördelningen kan ha påverkat resultatet har jag valt att kommentera det i presentationen av resultat och analys. I analysen av de situationer där pojkar som grupp fick mest uppmärksamhet, fann jag kopplingar till teori och tidigare forskning och kunde genom dessa stärka min iakttagelse. När jag däremot exempelvis skrev att det var flickor som fick flest bekräftelser, står detta enbart som ett resultat, eftersom jag inte funnit liknande resultat i tidigare forskning. Resultateten, som visar på att flickor får mer uppmärksamhet, fördjupas inte heller med koppling till genusteori på samma sätt som exemplen med pojkarna gör, eftersom teorin ofta handlar om att det manliga uppvärderas. Detta gör att tillfällen då jag beskriver att pojkar som grupp fick mest uppmärksamhet, fördjupas ytterligare i analysen genom koppling till teori och tidigare forskning. De iakttagelserna får på så vis en hel del plats i uppsatsen. Detta utrymme kan i efterhand kännas stort, eftersom det i denna undersökning främst var flickor som grupp som sammantaget fick mest uppmärksamhet från pedagogerna.
Jag har kommit fram till ett resultat som inte går att finna i tidigare forskning, vilket tyder på att min studie är ett bidrag till fältet. Om detta resultat är speciellt för den förskola och de pedagoger jag undersökt eller om det skulle kunna vara en tendens som generellt går att finna i förskolor idag, går inte svara på utifrån min undersökning. Jag kan endast spekulera kring eventuella faktorer som kan ha medverkat till att mina resultat skiljer sig från tidigare forskning som är gjord för 10-30 år sedan. Det skulle kunna vara så att det har hänt något över tid, att det skett ett attitydskifte hos pedagoger och att det idag finns en större medvetenhet hos pedagoger när det gäller bemötande av barn. Jag menar även att urvalsgruppen skulle kunna vara en bidragande faktor till resultatet. Hade undersökningen gjorts på en annan förskola, i en annan barngrupp och med andra pedagoger, hade kanske resultatet sett annorlunda ut. För att undersöka detta vidare behövs det mer forskning.
59
Valet att inte presentera vilka av pedagogerna som var kvinnor och vem som var man var ett medvetet val för att skydda informanternas anonymitet. Jag är medveten om att jag därmed går miste om en intressant synvinkel i analysen, närmare bestämt om det är så att de kvinnliga pedagogerna och den manliga pedagogen skiljer sig åt i sitt bemötande av flickor och pojkar och i så fall hur. Pedagogernas bemötande har jämförts, men som läsare saknar du vetskap om vem som är kvinna och man. Jag såg i denna uppsats, med ett litet antal informanter, inte någon möjlighet att göra på något annat vis, då jag var noga med att konfidentialitetskravet (Stukát, 2005:131) skulle följas och att data som skulle kunna identifiera informanterna inte skulle redovisas. Jag menar dock att det skulle kunna vara en intressant synvinkel, för fortsatt forskning, att studera och belysa om det går att finna skillnader i kvinnliga och manliga pedagogers bemötande av flickor och pojkar.
Barnens perspektiv har i denna uppsats valts bort, dock ej i avseendet att säga att det inte är intressant eller av betydelse. Att jag valt att inte undersöka hur barnen uppfattar pedagogernas bemötande beror helt och hållet på tidsaspekten och att jag var tvungen att avgränsa arbetet. Rubinstein Reich (1996:100) framhäver att det ofta blir komplicerat att få med både de vuxnas bemötande och barnens svar på den vuxnes kontakt under en och samma observation av samlingen. Som förslag till fortsatt forskning, menar jag, att det hade varit intressant att studera samlingssituationerna ur barnens perspektiv, där huvudfrågan kunde vara: Hur uppfattar barnen pedagogernas bemötande?
Det hade även varit intressant att göra studien på mer än en förskola för att kunna jämföra utfallet mellan förskolorna. Jag valde att koncentrera mig på hur det var på en förskola och istället belysa likheter och skillnader mellan pedagogerna på samma arbetsplats, då studien skulle kunna genomföras på 10 veckor.
Mitt fokus på pedagogers bemötande utifrån kön har bidragit till att jag inte lagt vikt vid andra viktiga faktorer som kan ha påverkat pedagogernas bemötande av barnen, så som etnisk bakgrund, ålder, klass osv. I följande stycke diskuteras framkomna resultat och slutsatser.
6.1.1 Resultatdiskussion - slutsats
Utifrån den tidigare forskning jag redogjort för (kap 2), hade jag förväntat mig att jag i min studie skulle få fram ett liknande resultat, nämligen att pojkar får mest uppmärksamhet, både positiv och negativ, från pedagoger under vuxenstyrda aktiviteter. Det gick dock inte att finna
60
ett sådant tydligt mönster i min undersökning. Det var sammanlagt flickor som grupp som fick mest positiv uppmärksamhet i form av bekräftelser, samt största delen av det tilldelade talutrymmet. Det var pojkar som grupp som sammantaget fick flest tillsägelser men flickornas uttalanden som oftast negligerades. De sex olika samlingstillfällena visade på att pedagogerna inte alltid bemötte gruppen flickor och gruppen pojkar på samma vis, utan att utfallet varierade mellan samlingstillfällena. Trots uppvisade skillnader, är fördelningen av uppmärksamhet och talutrymme relativt jämn mellan gruppen flickor och gruppen pojkar. Pedagogerna bemöter mestadels flickor och pojkar på ett likartat vis under samlingssituationerna.
Den slutsats jag drar är att pedagogerna bemöter barnen som enskilda individer. Det går på grund därav inte att finna ett tydligt, entydigt mönster i pedagogernas bemötande som visar på att de konsekvent skulle uppmärksamma eller exempelvis tilldela talutrymme oftare till gruppen flickor eller pojkar. Jag tolkar sålunda inte resultaten som att pedagogerna har ett stereotypt bemötande mot flickor eller pojkar. Vissa flickor och vissa pojkar fick fler tillsägelser eller mer tilldelat talutrymme än andra. Min tolkning är emellertid inte att det beror på att barnen är av det ena eller andra könet. Det tycks snarare handla om att alla barn är unika individer som beter sig olika och kräver olika mycket uppmärksamhet från pedagogerna, varpå pedagogerna reagerar och bemöter barnet utifrån barnets behov.
Pedagogernas bemötande har med största sannolikhet påverkats av hur gruppen såg ut vid de olika samlingstillfällena (eftersom det såg olika ut varje gång), samt av vilka barn som medverkade och hur barnen agerade. Det kan vara en av anledningarna till att resultatet skiljer sig åt mellan pedagogernas olika samlingstillfällen.
Jag har genom att tolka pedagogernas bemötande försökt synliggöra om och hur genus uttrycks och konstrueras under samling på förskola. Det mönster som emellanåt går att finna är att könen hålls isär (Hirdman, 1988:49) och det Ärlemalm-Hagsér & Pramling Samuelsson (2009:101) kallar beständighet. Att pedagogerna tillskriver flickor och pojkar olika intressen och egenskaper (könen hålls isär) och har stereotypa föreställningar av vad barn är intresserade av (beständighet), är något som framkommer vid några tillfällen i pedagogernas intervjusvar, bemötande och kommentarer till barnen. Även om det endast går att finna i en liten del av pedagogernas bemötande, menar jag, att pedagogerna på så vis skulle kunna vara med och påverka hur barnen kommer att uppfatta kvinnligt och manligt. Pedagogerna är på det viset med och konstruerar genus under samlingen på förskolan.
61
När man diskuterar de framkomna resultaten gäller det att ha i åtanke att könsmönster sitter djupt i vår personlighet, könsblindhet (Olofsson, 2007:119), något som även gäller mig som observatör. Mina iakttagelser, vad jag lagt märke till och/eller inte lagt märke till, har med största sannolikhet påverkats av mina föreställningar om kvinnligt och manligt.
I efterhand menar jag att det är svårt att studera bemötande gentemot gruppen flickor och gruppen pojkar, eftersom uppdelningen bidrar till ett särtänkande, att flickor och pojkar är olika (Svaleryd, 2007:59). Jag menar att alla barn bör studeras som enskilda individer, som alla beter sig olika och på så vis bemöts utifrån olika grunder. Jag anser att praktiken är mer komplex än vad man har lyft fram i tidigare forskning.
Jag tolkar slutligen materialet som att de tre pedagogerna bemöter barnen utifrån vilken individ de har framför sig, oberoende av kön, vilket även är det som pedagogerna påpekar då de själva beskriver sitt bemötande.
6.2 Pedagogiska implikationer
I förskolan ska alla barn, flickor och pojkar, ha samma möjligheter, utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller (Lpfö 98, rev. 2010:7). Det medför att pedagoger är förpliktade att bemöta barnen på ett jämställt vis. De vuxnas bemötande bör sålunda aldrig grunda sig på föreställningar om kvinnligt och manligt. Jag vill, med stöd av Månsson (1996:48), lyfta att pedagogers bemötande är betydelsefullt för barnets självkänsla. Det är enligt min mening, därmed viktigt att vi vuxna skapar jämställda villkor under samlingen, såväl som under andra delar av förskolans verksamhet. Alla inom förskola och skola måste aktivt arbeta med jämställdhetsfrågor och förändra invanda tankemönster för att bemöta flickor och pojkar på ett jämställt vis. ”Det är i vardagen som effekterna av ojämställdheten syns, och det är också där som förändringarna måste göras.” (Wahlström, 2003:7).
Pedagoger måste bli medvetna om att de genom sitt bemötande av barnen är med i den process där genus skapas, omförhandlas och befästs. Jag tror att man genom att regelbundet göra videoinspelningar av verksamheten, skulle kunna få upp ögonen för och synliggöra pedagogers bemötande av flickor och pojkar, för att sedan kunna föra givande diskussioner om genus och jämställdhet på förskolan.
62
Min förhoppning är att denna uppsats även väcker andra pedagogers tankar kring genus och på så sätt öppnar för reflektioner om hur vi bemöter barn i förskola. Avslutningsvis, menar jag, att alla barn är olika och alla barn bör bemötas som enskilda individer, oberoende av kön. Vi får aldrig sluta reflektera kring varför vi bemöter barnen som vi gör.
63
Referenser
Anderson, Lotta & Tvingstedt, Anna-Lena (2009). Med fokus på samspel: Att använda video i specialpedagogisk forskning. EDUCARE – Vetenskapliga skrifter (4), 81-103. Malmö: Lärarutbildningen, Malmö högskola.
Bell, Judith (2006). Introduktion till forskningsmetodik. Lund: Studentlitteratur.
Beauvoir, Simone (2002). Det andra könet. (A. Inczédy-Gombos & Å. Moberg, Övers.). Stockholm: Nordstedts.
Brodin, Marianne & Hylander, Ingrid (2007). Att bli sig själv. Daniel Sterns teori i förskolans
vardag. Stockholm: Liber AB.
Connell, Raewyn (2002). Om genus.(C. Hjukström & A. Sörmark, Övers.). Göteborg: Daidalos.
Edlund, Ann-Catrine, Erson, Eva & Milles, Karin (2007). Språk och kön. Falun: Nordstedts Akademiska Förlag.
Eidevald, Christian (2009). Det finns inga tjejbestämmare: att förstå kön som position i
förskolans vardagsrutiner och lek. Jönköping: Högskolan för lärande och kommunikation,
2009.
Einarsson, Jan & Hultman, Tor (1984). God morgon pojkar och flickor. Om språk och kön i
skolan. Malmö: LiberFörlag.
Elvin-Novak, Ylva & Thomsson, Heléne (2003). Att göra kön. Om vårt våldsamma behov av
att vara kvinnor och män. Stockholm: Albert Bonniers Förlag AB.
Evaldsson, Ann-Carita (2003). Throwing like a girl? Situating Gender Differences in Physicality Across Game Contexts. Childhood, 10(4), 475–495.
Gannerud, Eva (2001). Lärares liv och arbete i ett genusperspektiv. Stockholm: Liber AB. Harding, Sandra (1986). The science question in feminism. Ithaca: Cornell University Press.
64
Havung, Margareta (2006). ”Du som är kvinna – du kan väl ta det, det där om genus”. Om jämställdhet och genus i lärarutbildningen. Tidskrift för lärarutbildning och forskning (1), 171-206.
Heikkilä, Mia & Sahlström, Fritjof (2003). Om användning av videoinspelning i fältarbete.
Pedagogisk Forskning 27(1-2), 24-41.
Hirdman, Yvonne. (1988). Genussystemet – reflektioner kring kvinnors sociala underordning.
Kvinnovetenskaplig Tidskrift, Vol 9(3): 49-63.
Häggblom, Josefin, Melander, Helen & Sahlström, Fritjof (2003). En kort beskrivning av fältarbetet i FISK-projektet. I H. Pérez Prieto & F. Sahlström (Red.), Från förskola till skola
– berättelser från ett forskningsprojekt (Pedagogisk Forskning i Uppsala 149) (ss. 192 – 208).
Uppsala: Uppsala universitet.
Johansson, Bo & Svedner, Per Olov (2001). Examensarbetet i lärarutbildningen.
Undersökningsmetoder och språklig utformning. Uppsala: Kunskapsförlaget i Uppsala AB.
Kärrby,Gunni (1987). Könsskillnader och pedagogisk miljö i förskolan. Mölndal: Institutionen för pedagogik, Göteborgsuniversitet. Rapport 1987:02
Löf, Camilla (2011). Med livet på schemat.Om skolämnet livskunskap och den riskfyllda
barndomen.Malmö: Lärarutbildningen, Malmö högskola.
Läroplan för förskolan Lpfö 98 (reviderad 2010) Tillgänglig: 2011-10-10, http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442
Månsson, Annika (2000). Möten som formar. Interaktionsmönster på förskola mellan
pedagoger och de yngsta barnen ur ett genusperspektiv. Malmö: Institutionen för pedagogik,
Lärarutbildningen, Malmö högskola.
Månsson, Annika (1996). Möte med flickor och pojkar.Bekräftande interaktionsmönster på förskola i ett genusperspektiv. Malmö: Institutionen för pedagogik och specialmetodik,
Lärarhögskolan, Lunds universitet.
Nationalencyklopedin (2011-09-14) Bekräfta. Tillgänglig: 2011-09-14, http://www.ne.se.support.mah.se/sve/bekräfta
65
Nationalencyklopedin (2011-09-14) Negligera. Tillgänglig: 2011-09-14, http://www.ne.se.support.mah.se/enkel/negligera
Nationalencyklopedin (2011-09-17) Tilldela. Tillgänglig: 2011-09-17 http://www.ne.se.support.mah.se/sve/tilldela
Nationalencyklopedin (2011-09-14) Tillsägelse. Tillgänglig: 2011-09-14, http://www.ne.se.support.mah.se/sve/säga-till
Nationalencyklopedin (2011-05-08). Uppmärksamhet. Tillgänglig: 2011-05-08, http://www.ne.se.support.mah.se/sve/uppmärksamhet