Sammanfattning

Eftersom vi valt att utgå ifrån ett läroplansteoretiskt perspektiv kommer vi detta avsnitt att utgå från de centrala utgångspunkterna en skola för alla och vad räknas som kunskap. Vi kommer i detta stycke jämföra och analysera likheterna och skillnaderna mellan Lpfö18 och det pedagogiska programmet, gällande barnkonventionen, i ett nära samband för att kunna besvara studiens syfte. Det som lyfts i sammanfattningen är de delar vi anser är mest intressanta att analysera. När vi i detta avsnitt skriver styrdokument menar vi det pedagogiska programmet och Lpfö18.

Det vi snabbt kan se av resultaten är att av de artiklar från barnkonventionen som vi valt ut finns det fler saker styrdokumenten har gemensamt än vad som skiljer dem åt. Detta kan bero på att när vi valde ut artiklar från barnkonventionen hade vi ett hum om vad som kunde vara relevant för förskolan och i mångt och mycket verkar vi ha träffat rätt. I det pedagogiska programmet finns det inom varje rubrik förslag på anpassade ämnen utefter barnets ålder. Detta kan i relation till Lpfö18, där det inte är indelat efter åldersgrupper, förstås som att Socialstyrelsen har tagit hänsyn till barn i olika åldrar. I Lpfö18 finns inget sådant system utan det är upp till enskild pedagog att utforma ett anpassat undervisningsinnehåll till sin barngrupp.

Baserat på resultatet kan det gå att dra likheter mellan det pedagogiska programmet och Lpfö18 gällande barns lärande och utveckling. Lpfö18 menar att barnet ska få en lust till ett livslångt lärande och det pedagogiska programmet menar att utvecklingen hos barnet är en process som aldrig stannar av. I detta fall kan lärande och utveckling ses som

synonymer. Något mer som båda styrdokumenten belyser är vikten av pedagogernas syn på barns utveckling och lärande och att pedagogerna måste ge barnen utrymme att få dela sina tankar och känslor samt att barnen måste få möjlighet att lyssna på sina kamraters tankar och åsikter. Utifrån vad pedagogerna har för arbetssätt kan detta kopplas till vår centrala utgångspunkt en skola för alla. Det gäller att alla barn får möjlighet och lika stort utrymme att föra sin talan och uttrycka sin åsikt. Får barnen inte samma utrymme blir det inte en skola för alla. Något mer som båda styrdokumenten tar upp är barn med funktionsnedsättning. Styrdokumenten betonar att barn med särskilda behov ska få en naturlig plats i verksamheten och verksamheten ska anpassas efter dem. Tänk om detta inte görs? Blir det en skola för alla då? Om förutsättningarna tillgodoses för alla barn kan det bli en skola för alla. Även barn med flerspråkighet berörs av utgångspunkten en skola för

alla. I vårt resultat kan man utläsa att minoritetsgrupper ska ha rätt till hemspråk för att

kunna bevara sitt modersmål, även urfolks kultur ska lyftas och det står tydligt att ett mångkulturellt samhälle är något vi lever i och det är viktigt för barnen att anamma. Det är också viktigt att se fördelar i att vi är olika och har olika kulturer, språk och hemförhållanden. Det är även viktigt att ha kunskap om barnets livsvillkor vilket ger en påverkan av utformningen i verksamheten. Det gäller att förskolan ger förutsättningar till alla barn att lyckas i förskolan. Lpfö18 skriver att "alla barn ska få uppleva den tillfredsställelse och glädje det ger att göra framsteg" (2018, s. 10).

Gällande diskriminering nämner Lpfö18 att inget barn får bli diskriminerat utifrån diskrimineringsgrunderna, pedagogiska programmet lyfter allas lika värde vilket kan tolkas som att ingen får diskrimineras. Pedagogiska programmet lyfter även kön och ålder och att barnet ska känna sig trygg i sin könsidentitet. Något Lpfö18 lyfter i detta område är istället att pedagoger ska arbeta för att vidga könsnormerna. Detta betyder inte att barnet inte ska känna sig bekväm i sin könsroll, men i den tid vi lever nu ska barnen ha möjlighet att inte fastna i ett "könsfack". Detta kan kopplas till läroplansteoretiskt perspektivs centrala utgångspunkt vad räknas som kunskap eftersom att kön och genus är ett hett ämne i dagens samhälle. En skillnad mellan styrdokumenten är att det pedagogiska programmet skriver mycket om omsorg. Begreppet omsorg är inte lika frekvent nämnt i Lpfö18, där istället begreppet undervisning har mest plats. Likt vad Wahlström, Englund, Forsberg & Sundberg menar med vad räknas som kunskap kan begreppen omsorg och undervisning visa hur samhället har ändrats och vad som setts som viktigt i förskolan. På 1980- talet, när det pedagogiska programmet skrevs, var omsorgen det viktigaste i förskolan. Nu när förskolan är del av utbildningsväsendet och majoriteten av Sveriges barn går i förskola måste förskolan ha strävansmål för att på bästa sätt förbereda barnen till ett liv i skolan. Därför är undervisning ett centralt begrepp i Lpfö18. Ett område som är centralt i både det pedagogiska programmet och Lpfö18 är lek. Det pedagogiska programmet förklarar lek med att barnet lär sig reflektera intryck, tidigare erfarenheter och upplevelser de varit med om i verkliga livet. Lpfö18 lyfter leks viktiga aspekt genom att beskrivas som barns sätt att fantisera, utmana motorik, kommunikation och samarbete. Eftersom att barnens lek i båda styrdokumenten belyses så pass mycket kan denna kunskap ses som viktig under en längre tid, det räknas som en kunskap som är nödvändig och erkänd av samhället och institutionen.

8. Diskussion

I diskussionsdelen kommer vi att utgå från våra resultat och hänvisa dessa till vår tidigare forskning. Utifrån sambandet mellan resultat och tidigare forskning kommer vi även koppla våra centrala utgångspunkter vad räknas som kunskap och en skola för alla till resterande text i denna del. Vi kommer även nämna vilka förutsättningar pedagoger har och har haft att arbeta med barnkonventionen i förskolan sett över tid

.

Redan på 1920- talet ansåg Ellen Key, refererad av Johansson (2005), att barn har rätt till sina egna tankar, känslor och idéer. I våra resultat går det att utläsa att detta står i barnkonventionen, det pedagogiska programmet och Lpfö18. I det pedagogiska programmet framgår det att barn ska ha rätt till talutrymme och ha rätt att uttrycka sina känslor och åsikter medan Lpfö18 beskriver att pedagoger ska uppmuntra barnen till att uttrycka sig, sina åsikter och känslor. För att detta ska bli verklighet måste pedagogerna ge barnen förutsättningar och det talutrymme som krävs för att detta ska fungera. Vårt resultat i studien visar att Ellen Key var före sin tid och att hon hade relevanta tankar som inte har försvunnit idag utan snarare stärkts genom att bli lag. Johansson skrev redan 2005 i sin artikel att hon ansåg att all undervisning ska grundas i barnkonventionen, vilket hon nu femton år senare har fått rätt i. Detta stycke går att koppla till vår centrala utgångspunkt

vad räknas som kunskap på det vis att Ellen Key redan för hundra år sedan ansåg att barn

har rätt till tankar och idéer, detta har nu stärkts under denna tid och är idag en självklarhet för de som arbetar inom skolväsendet. Men även det Johansson skriver om att all undervisning ska baseras på barnkonventionen, idag finns barnkonventionen med i Lpfö18 som en del av undervisningen. Detta går även att applicera på vår centrala utgångspunkt en

skola för alla genom att varje barn ska ha möjlighet att få säga sitt och få yttra sina åsikter,

tankar och idéer. En skillnad från 1920- talet till idag är att på 1920- talet fick kanske inte alla barn möjlighet att uttrycka sig, även om Ellen Key ville det, men detta har ändrats och, som tidigare skrivet, ses detta som en självklarhet i dagens skola och förskola.

I Quennerstedts studie (2010) var resultatet att det minst förekommande begreppet var barns kunskap om sina rättigheter. Vi ställer oss frågan varför ska vi ha en barnkonvention, som nu är lag, som handlar om barns rättigheter, men barnen själva vet inte om dessa? I Lpfö18 är det nu skrivet att pedagoger ska delge barn och vårdnadshavare vilka rättigheter barn har, alltså delge barnen barnkonventionen. Detta finns dock inte med i det pedagogiska programmet. En tänkbar förklaring kan vara att barnkonventionen inte var skriven när det pedagogiska programmet kom ut, pedagogiska programmet började användas år 1985 och barnkonventionen skrevs 1989 och blev 1990 erkänt i Sverige. Det står å andra sidan om barns rätt i det pedagogiska programmet, exempelvis barns rätt till utveckling, rätt att uttrycka sina åsikter, tankar och känslor, barns rätt till information, barn med funktionshinder ska ha samma rättigheter som barn utan funktionshinder. Men det står inte att barnen själva ska veta om dessa. En slutsats Quennerstedts drog i sin studie från 2010 var att det står i dokument om barns rättigheter men det är otydligt hur pedagoger ska arbeta med dem samt hur mycket kunskap de ska ha om konventionen, detta tas även upp i

Quennerstedts studie från 2015. Bartley (2001) beskriver i sin studie att det kan vara svårt att konkretisera de abstrakta artiklarna i barnkonventionen, vilket kan leda till den obalans i kunskapen om barnkonventionen som Quennerstedt (2010) beskriver bland pedagoger. Quennerstedt lyfter också kunskapen om barns rätt ska vara en del av lärarprogrammets utbildning och menar att pedagoger ska ha rätt till fortbildning om detta och det ansvaret ligger på huvudmannen (2015, s. 24). Om vi ser till Quennerstedts studie (2010) där ett resultat var att barn inte känner till sina rättigheter kan detta tolkas som en kunskap som inte gavs vikt i den pedagogiska verksamheten. Idag är barns kunnande om sina rättigheter viktig och på så sätt har denna kunskap utvecklats och denna förändrade syn på barns rättigheter skulle kunna kopplas till vad som idag räknas som kunskap i dagens samhälle. Lpfö18 har ett stort fokus i sitt innehåll på just barns rätt och hur den kunskapen ska sprida sig bland barn och vuxna på ett bra sätt.

Quennerstedt (2015) refererar till Bobbio (1996) som menar att barns rättigheter successivt utvecklats beroende på hur samhället sett ut. Detta har en tydlig koppling till Wahlström (2016) och Englund, Forsberg & Sundberg (2012) som lyfter en av våra centrala utgångspunkter, vad räknas som kunskap och att denna fråga utgår från vad som har räknats som giltig kunskap under en viss tid. Författarna menar att denna fråga aldrig kommer få ett slutgiltigt svar så länge samhället hela tiden ändras och utvecklas. Quennerstedt (2015) skriver också att demokrati och mänskliga rättigheter skapar tillsammans en nationell värdemässig grund för utbildning i Sverige. I vårt resultat och analys har vi inte lyft demokratibegreppet men det återfinns i båda styrdokumenten. Det pedagogiska programmet beskriver att förskolan ska lära barnen de demokratiska grunderna som vårt samhälle utgår ifrån. Pedagogerna ska utveckla ett demokratiskt klimat i barngruppen och på så sätt lära barnen exempelvis samarbete, konflikthantering och trygghet. I den första meningen i Lpfö18 står det "förskolan ingår i skolväsendet och vilar på demokratins grund." (2018, s. 5)

Vallberg-Roth (2001) beskriver i sin artikel att förr i tiden fick pojkar och flickor olika undervisning i skolan och i hemmet. Pojken var normen och skulle bildas till en samhällsmedborgare och flickan till en hemmafru. Detta förändrades under 1930- talet då jämställdhet blev ett förekommande begrepp. I barnkonventionen framkommer inga könsskillnader mellan pojkar och flickor och i de styrdokument vi har analyserat ska förskolan stödja och vidga könsidentiteter. Det pedagogiska programmet menar att barn ska känna sig trygga i sin könsroll och Lpfö18 beskriver att förskolan ska motverka könsroller och främja könsöverskridande aktiviteter. Detta går att koppla till vår centrala utgångspunkt en skola för alla där alla barn ska få samma undervisning. Det som går att se

utifrån Vallberg-Roths artikel och vårt resultat är att en skola för alla har kanske funnits, men riktlinjerna och principerna för de olika könen har varit olika och separerade. Pojkar hade en slags erkänd kunskap och flickor en annan. I och med detta går det även att koppla till vår utgångspunkt vad räknas som kunskap där vi kan se en utveckling i vad samhället har accepterat som kunskap utifrån vilket kön man är född till. Till skillnad från idag när pojkar och flickor har samma erkända kunskap. Patriarkal kod som Vallberg-Roth tar upp i sin artikel handlar om att Gud är människors företrädare och därför lärde sig barnen under

denna tid om den kristna tron. Idag får inte detta läras ut i förskolan. Lpfö18 menar att förskolan ska utbilda barnen utifrån en allsidig, saklig och icke- konfessionell bild på åskådningar (2001, s. 6). I och med den mångkultur som finns i Sverige idag ska barnen lära sig att ta tillvara på sin egen och andras kultur och med en kultur följer oftast en religion. Barnkonventionen menar att barnen föds in i en familj där föräldrarna får lära ut den tro, eller icke- tro, de har. När barnet får en förståelse för olika religioner eller åskådningar kan barnet välja eller välja bort tron eller åskådningen. Eftersom kristendomen har varit den överlägset största tron i Sverige är det inte konstigt att barn på 1800- talet skulle lära sig om den och att det var den kristna tron som räknas som kunskap då. Idag ser samhället annorlunda ut och idag är kristendomen inte lika dominerande i undervisningen, den prioriteringen av kunskap är inte längre erkänd av samhället. Med tanke på vår centrala utgångspunkt vad räknas som kunskap har denna kunskap som fanns på 1800- talet blivit bortprioriterad och istället ersatts med annan kunskap som behövs idag, till exempel teknik, matematik, barns rätt och rörelse och hälsa.

Utifrån vad vi har kommit fram till går det att indirekt beskriva vilka förutsättningar som finns, utifrån styrdokumenten vi har analyserat, att arbeta med barnkonventionen i förskolan. Styrdokumentet är det som pedagoger ska utgå ifrån i sin undervisning och det som står i styrdokumentet är det som ska följas och undervisas om. Alltså, ett läroplansteoretiskt perspektiv innebär att, om det står det mycket om barnkonventionen i ett styrdokument har pedagoger större förutsättningar att arbeta med barnkonventionen och barns rätt i förskolan. Får inte barnkonventionen så mycket plats i styrdokumentet har inte heller pedagoger lika stor möjlighet att arbeta med barnkonventionen i förskolan (Englund, Forsberg & Sundberg, 2012, s. 9; Lundgren, 1989, s. 91). Det kan också vara olika förutsättningar beroende på vilket styrdokument som varit aktuellt. I det pedagogiska programmet benämns olika områden ibland med "förskolan bör" och ibland med "förskolan ska" medan i Lpfö18 beskrivs det att förskolan "ska ge varje barn förutsättningar att utveckla". Exempel från det pedagogiska programmet är att "förskolan bör sträva efter att i samarbete med föräldrarna […]" (Pedagogiskt program för förskolan, 1987, s. 15) och "Förskolan ska bidra till att [..]" (Pedagogiskt program för förskolan, 1987, s. 33). Utifrån detta kan det utläsas att båda styrdokumenten ska följas. I det pedagogiska programmet förklaras olika arbetssätt som pedagoger kan följa till skillnad från Lpfö18 som vi anser har mer handlingsutrymme av den anledningen att det inte står beskrivet hur undervisningen ska gå till. Det som inte ska glömmas bort är att det pedagogiska programmet var socialstyrelsens styrdokument för förskolan medan Lpfö18 är en del av skolväsendet och ligger hos skolverket. Det pedagogiska programmet och Lpfö18 kan också ha lagt olika tyngd och gett olika mycket plats gällande olika områden i dokumenten, detta har vi dock inte lagt mycket fokus på utan vi har sett till vad som står. Det pedagogiska programmet och Lpfö18 tar upp att förskolan ska främja barns personliga och kroppsliga identitet, vilket även barnkonventionen tar upp. Detta ger vissa förutsättningar för pedagoger att arbeta med integritet och barns rätt till sin kropp. Det beskrivs även i Lpfö18 och det pedagogiska programmet att barn i särskilda behov ska inkluderas och få samma undervisning som resterande barn. Detta ger också en

förutsättning för pedagoger att arbeta med artikel 23 i barnkonventionen. Lpfö18 belyser barn med nedsatt hörsel och döva barn. Dessa barn ska ha rätt till teckenspråk i undervisningen. Även det pedagogiska programmet framhäver insatser för språkutveckling på teckenspråk för hörselskadade och döva barn. Detta skapar en förutsättning för pedagoger att arbeta med bildstöd, tecken som stöd och teckenspråk. En till artikel från barnkonventionen som både Lpfö18 och det pedagogiska programmet tar upp är artikel 13 där barn ska ha rätt att uttrycka sina tankar och idéer, och även detta ger pedagoger vissa förutsättningar att tillämpa inflytande, delaktighet och respekt för andras åsikter och tankar i undervisningen. Även minoritetsgrupper tas upp i båda styrdokumenten och detta kan pedagoger utgå ifrån och arbeta med för att förverkliga artikel 17 (d) och 30. Förskolan ska enligt det pedagogiska programmet och Lpfö18 arbeta för att främja mångfald. Det pedagogiska programmet menar att mångfald berikar verksamheten och barnen genom att man tar tillvara på till exempel barnets kultur eller språk. Lpfö18 menar att utbildningen ska präglas av respekt och öppenhet för hur olika människor lever samt att förskolan ska sträva efter att barnen ska tillämpa sig kunskaper om vilka värden en kulturell mångfald bidrar med. Arbetar en pedagog med detta har hen sett till artikel 29 i barnkonventionen. Att arbeta med detta kan vara genom att benämna olika ting på olika språk, visa på en karta var olika länder ligger, rim och ramsor och böcker på olika språk, sånger, drama, bilder, och poesi. Böcker med olika huvudkaraktärer, till exempel tjejer, killar, olika könsidentiteter och hudfärg.

Den kunskapsluckan vi såg angående barnkonventionens plats i styrdokumet anser vi att vi har fyllt till en viss del. Vi har tillfört en historik skillnad mellan pedagogiskt program för förskolan och Lpfö18 samt hur stor plats barnkonventionen får i Lpfö18 idag. För att fylla luckan helst skulle kompletterande och vidare forskning behövas. Vi anser att vi lägger till en pusselbit i forskningen genom vilken kunskap som dominerar i dagens styrdokument, Lpfö18 genom att visa vad som står i dokumentet gällande barnkonventionen och barns rätt, detta genom vår centrala utgångspunkt vad räknas som kunskap.

8.1 Konklusion

Eftersom vi har utgått från ett subjektivt urval valde vi ut artiklar ur barnkonventionen som vi ansåg passande för förskolans verksamhet. Vi har utifrån vårt resultat sett att pedagoger har och haft bra förutsättningar att arbeta med delar av barnkonventionen. Det som inte får glömmas bort är de artiklar vi inte har med i vår studie. Pedagoger har eventuellt inte några förutsättningar att arbeta med dessa artiklar och har därför inte förutsättningar att arbeta med hela barnkonventionen i verksamheten. Utifrån våra resultat kan vi se att pedagoger som har Lpfö18 som styrdokument har bra förutsättningar att arbeta med våra valda artiklar, exempelvis barn i behov av stöd, minoritetsgrupper, mångfald, jämställdhet och tankefrihet. Vi kan också se att mycket av innehållet i det pedagogiska programmet finns kvar i Lpfö18 men i förkortad form och anpassad till dagens samhälle. Likheter som finns kvar från det pedagogiska programmet är att barns utveckling är en ständig process, de demokratiska delarna, pojkar och flickor ska ha samma rättigheter och samarbete med föräldrarna. Den tydligaste skillnaden mellan styrdokumenten är att det pedagogiska

programmet inte nämner barnkonventionen alls medan Lpfö18 benämner barnkonventionen i första kapitlet. Detta är av klara orsaken eftersom barnkonventionen inte var skriven när det pedagogiska programmet var i bruk. Några andra skillnader som går att utläsa från vårt resultat är att Lpfö18 tar upp diskrimineringsgrunderna men det gör inte det pedagogiska programmet. I helhet var det inte så många skillnader dokumenten emellan. Utifrån vårt resultat är det svårt att besvara vårt syfte helt. Vi kan i teorin se hur det har sett ut och hur det ser ut med vad som står i styrdokumenten, men det är svårt för oss att avgöra hur stor tyngd varje del fått samt hur pedagoger uppfattar sina förutsättningar att arbeta med barnkonventionen i verksamheten.

8.2 Vidare forskning

När vi i slutet av vårt arbete reflekterade över vad vi bidragit med inom forskningen med vår studie funderade vi på hur det skulle gå att fortsätta forska utifrån det vi har studerat.