Sammanfattning

Det talas inom kvinnojouren om att det kan finnas runt 3000 barn som i årligen lever under sådana förhållanden. Det kan vara barn som befinner sig på skyddade boenden eller som hålls gömda i privat regi. Av sju stycken uppger fem att det har kommit till socialtjänstens kännedom om att det förekommer relationsvåld i hemmet. De barn som lever nära våldet och befinner sig i våra skolformer har själva berättat om våldet de har blivit exponerade för. De har tydligt signalerat att de inte mår bra i lek, bildskapande, med hög frånvaro, svårigheter och ovilja att ta del i skolarbete som kräver ett visst mått av koncentration och i samspelet med sin omgivning visat att deras tillvaro inte är god. Föräldrasamverkan har förekommit i tre fall. Det tenderar till att man väljer att inte ställa för höga krav på modern. Där det är klarlagt att männen utsätter barnens mödrar för våld förekommer ingen samverkan med männen mer än den man nödgas till. Vart man vänder sig och vilka vägar personalen kan gå när de tycker att barnets behov inte blir tillgodosedda synes inte vara klargjort då det saknas klara riktlinjer och handlingsplaner för hur man agerar när man misstänker att det förekommer relationsvåld i hemmet. Det är viktigt att säkra barnens fortsatta liv först men sedan att se till att de så fort som möjligt ges insatser i form av undervisning och i förekommande fall lekterapi. Inga polisanmälningar har skett. De lagändringar som genomförts de senaste åren stärker våldsutsatta kvinnor och barns skydd. Tvånget till samarbete borde göra risken för att familjer ska falla mellan olika ansvarsområden minimalt. Den upplevda sekretessen är ofta starkare än den reella och de som arbetar med utsatta personer behöver kontinuerlig handledning i vilka regler som är applicerbara i olika fall. Där kan specialpedagogerna med sin samlade kunskap och breda bas av pedagogiska verktyg agera som en stärkande kraft. Nu är det upp till samhällets aktörer att följa lagstiftningen för barnens skull.

8.2 DISKUSSION

Det finns ett mörkertal av barn som i våldets följdverkningar inte helt eller delvis kan ta del av sin lagstadgade rätt till skolundervisning Det har förts en samhällsdebatt som fört fram våldet till något som berör alla och som ska lösas genom offentliga instanser. Lagstiftningen kan och bör användas för att tillförsäkra barnen rätten till den hjälp de så väl behöver. En faktor för ändrade attityder och nya lagar är kvinnojourrörelserna. Förutom att hjälpa våldsutsatta kvinnor och barn så har de medverkat till samhällsdebatten och satt fokus på hur

våldet drabbar även barnen Skolan intar en undanskymd plats i kvinnojourernas verksamhet. När det överlåts åt ideella föreningar att säkra barn så de kan ta sig till och från skolan är det också ett sätt från skola och sociala myndigheter att osynliggöra effekterna som våldet pekar på. Det nämns en siffra att det kan röra sig om 3000 barn som årligen tar skydd på kvinnojourerna. Hur många av dem som kan fortsätta sin skolgång är det ingen som kan uppge. Enligt de uppgifter jag har tagit del av så är det ingen som har kartlagt de här barnen och vilka eventuella kunskapsluckor som kan tänkas uppstå för dem och hur deras vidare skolarbete kan påverkas. Det är inte bara ett osynliggörande utan ett accepterande av våldets följdverkningar.

Lagstiftningen som ska ge barnen skydd och tillgodose deras rättigheter är numera god. Tyvärr är inte den allmänna kunskapen om lagarna lika god utan många aktörer lever kvar i ett segregerat tänkande där sekretess skall råda mellan olika omsorgsformer. Barn lever idag inte isolerade på samma sätt som tidigare. De allra flesta deltar i någon skolform från ett års ålder fram till i varje fall gymnasietiden. Skolformerna genomsyras av en icke våldsacceptans i varje fall så gäller den diskursiven vuxnas förväntningar på barnen. Det förvånande och överraskande är att barnen själva har berättat att det förekommer våld i hemmet och även att några barn själva har berättat att de har blivit slagna. Det stöds inte av tidigare forskning bl a av Ungemark (1996). Den gemensamma faktorn jag kan finna är att samtliga som har berättat har gjort det vid samtal som uppstått mellan barn och vuxen.

De åtgärder som skolan vidtar för att möta dessa barns behov i vardagen är avgörande för om pedagogerna är villiga att ha en nära relation med barnen. Att personalen finns tillgänglig för barnet när det är i behov av någon vuxen är viktigt annars uteblir stödet för barnet. Rektors stöd och specialpedagogisk handledning för personal som arbetar nära de här barnen är viktigt för att ventilera och reflektera över sina egna insatser, barnets beteende, föräldrars beteende och övriga myndigheters agerande. De åtgärder skolan har vidtagit för att möta barnen var överlag att man utgått från barnens behov. Dessa definieras utifrån ett vuxenperspektiv och utifrån de tolkningar man gör av barnets behov eller vad som anses vara för barnets bästa. Det är inte liktydigt med att det är det som barnen själva skulle anse vara det bästa om de skulle bli tillfrågade. Det talas om mycket kroppslig kontakt både med äldre och yngre barn, lek, skratt, sång, musik, skapande aktiviteter och att barnen har visat signaler på att de mår bra av detta, vilket stöds i forskningen. I de fall det inte har varit tillräcklig anknytning och anpassning i tidig barndom finns det möjlighet för andra vuxna att göra en slags försenad anknytning till dessa barn. Detta anser jag att flertalet respondenter har gjort i sina möten med utsatta barn och det handlar nog inte så mycket om kunskap, utan som det uttrycktes, den

mänskliga faktorn. Bara genom att finnas till och vara tillgänglig som stöd för barnen har de lindrat verkan av våldsexponeringen. Detta skulle kunna förstärkas genom att skapa möjligheter för barnet att förändra sina inre krav. Det Pianta (Drugli 2003) kallar för miljörum runt barnet skulle då kunna bestå av att barnet kan öva sina samspelsfärdigheter och ingå i ett rum där det finns gemensamma normer, känslan av samhörighet som enligt Sommerschild (1999) bidrar till att ge livet en övergripande mening.

Att ge barnet uppgifter som stämmer överens med vad de förmår ger dem en känsla av kompetens och egenvärde. Att använda sig av lek, skapande och kreativa aktivteter som förordas av Winnicott (1995) ger upplevelser som leder till tillit Vad Antonovsky (1991) kallar för återkommande positiva livserfarenheter som bygger upp KASAM är i mitt synsätt detsamma. Specialpedagogens roll är bland annat att kartlägga vilka behov som det specifika barnet har i den speciella situationen. Därifrån kan en gemensam planering sättas i stånd där så många positiva faktorer som möjligt samverkar för att ge barnet en optimal utveckling. Den stora tyngdpunkten på de resurser som ska sättas in bör ligga på vardagen och på de personer som finns runt barnet och de bemästrande teorier som presenterats Det är här specialpedagogens stora utmaning ligger. De intervjuade har beskrivit specialpedagogens stöd och handledning som viktiga för dem för att klara av rådande situation. Att öka medveteenheten hos alla inblandade och hur deras agerande påverkar deras samspel med barnet är en viktig del för att tillsammans kunna skapa en bra miljö runt barnet som inte ytterligare förvärrar deras redan utsatta situation och psykiska ohälsa.

De här barnen har så komplicerade uppväxtförhållande att det krävs specialkunskaper. Därför är det viktigt att specialpedagogen kan intervenera med sin kunskap och dela med sig av vilka procedurer och verktyg som finns tillgängliga i just de aktuella fallen och att på så vis underlätta för den vanliga skolans personal att hjälpa dessa barn till en så meningsfull tillvaro som möjligt. Det är i vardagen barnet hämtar näring i samspel med sin omgivning och det är också där resurserna bör sättas in. Svårigheter med läs och skrivinlärningar kan vara en följd av barnens livssituation.

Rapport nr R 2004:14 Tänk långsiktigt tar bl a upp samarbete mellan föräldrar och socialtjänstens individ och familjeomsorg och skolan vilket är önskvärt. Vad de intervjuade pedagogerna saknade var förståelse för vad traumatisering kan leda till i vardagen och vad obearbetade trauman leder till på lång sikt. Att barnen har kontakt med professionella terapeuter och får hjälp att bearbeta sina trauman är viktigt.

Skolan ska ta ansvar för barnet och de förhållande som råder där när barnet befinner sig i skolan. Att gå på samtal till skolsköterska och kurator en gång i veckan kan vara en del i

barnets väg till socialisering in i ett fungerande nätverk av vuxna som bryr sig. Anmälningsbenägenheten hos skolpersonal har varit stor i de här beskrivna fallen. Där anmälan skett har det gått snabbt och rektors stöd har funnits där. Det har funnits klara riktlinjer för anmälningsrutiner vilket bör vara en självklarhet vid varje skola.

Ska socialtjänsten sätta in någon form av stödåtgärder är det beroende på vilken handläggare man blir hänvisad till och den policy respektive enhet har. En kunnig kvinnofridsmottagning kan finnas att tillgå där också kunskap finns om våldet och dess mekanismer. Vad lagstiftningen säger hur sekretessfrågan och anmälningsplikten ska hanteras finns det behov av ökade kunskaper om.

I studien framkom det att socialförvaltningen har brustit i alla fall utom två. Det har inte funnits någon tvekan i de fall som anmälts över hur dåligt barnen har mått. De fall där resultatet har fallit väl ut och kommit barnen till nytta har specialpedagoger varit med i processen.

De lagändringar som genomförts de senaste åren stärker våldsutsatta kvinnor och barns skydd. Nu är det upp till samhällets aktörer att följa lagstiftningen för barnens skull. Det krävs en god samverkan mellan skola och socialförvaltning för att säkra skolgången för dessa barn. Det finns kunniga och välutbildade socionomer som är väl insatta i problematiken vilket framkommer i min undersökning. Det behövs mer kunskaper hos skolledare, pedagoger, socionomer och skolhälsovårdpersonal om rådande lagstiftning gällande våldet och dess följdverkningar. Kan nu inte barnet komma till skolan om hotbilden är så stark att det inte går att säkra barnets skydd så tolkar jag skollagen som att skolan får komma till barnet.

9 FORTSATT FORSKNING

Hur samverkan med föräldrar och framförallt hur skolan förhåller sig till och bemöter misshandlade kvinnor skulle vara intressant att undersöka närmare.

Hur skolan kan tänkas bemöta männen som utövar misshandeln mot mödrarna är ett annat område att undersöka.

En kartläggning av barnens skolgång när de är aktuella hos kvinnojourerna vore intressant.

10 Referenser

Almqvist, K., Janson, S. & Broberg, A. (2003). Barn som bevittnar våld mot mamma. En

studie om kvinnor och barn som vistas på kvinnojourer i Göteborg. Göteborg: Lundby

Stadsdelsförvaltning.

American Psychiatric Association, (1994). Diagnostic and Manual of Mental Disoders. Foourth Editation. Washington DC.

Alver, G. B. & Öyen, Ö. (1998). Etik och praktik i forskarens vardag. Lund: Studentlitteratur. Antonovsky, A. (1991). Hälsans mysterium. Köping: Bokförlaget Natur och Kultur.

Arnell, A. & Ekbom, I. (1999). ”och han sparkade mamma….” Möte med barn som bevittnar

våld mot mamma i sina familjer. Stockholm: Rädda Barnen.

Backman, J. (1998). Rapporter och uppsatser. Lund studentlitteratur.

Barnkonventionen. (1998). Rättigheter för världens barn och ungdomar. Stockholm: Rädda Barnen.

Bowlby, J. (1994). En trygg bas. Kliniska tillämpningar av bindningsteorin. Stockholm: Natur och Kultur.

Brottsförebyggande rådet, BRÅ. (2005). Anmälda brott. Hela landet.www.bra.se/statistik Cocozza, M. (2003). Anmälningsplikten som instrument för att identifiera barn som behöver

samhällets skydd. Rapport nr 26. Avdelningen för barn och ungdomspsykiatri,

Hälsouniversitetet, Linköpings universitet.

Cullberg, J. (2000). Dynamisk Psykiatri. Stockholm: Natur och Kultur. Drugli, M. (2003). Barn vi bekymrar oss om. Göteborg: Liber AB. Dyregrove, A. (1997). Barn och trauma. Lund: Studentlitteratur.

Eliason , M. (1997). Mäns våld mot kvinnor. Stockholm: Natur och Kultur.

Eriksson, M. (2003). I skuggan av pappa - Familjerätten och hantering av fäders våld. Eslöv: Gondolin

Ehlin, B. (red). (2001). Barn som ser pappa slå. Stockholm: Gothia Förlag Fharman, M. (1995). Barn i kris. Lund: studentlitteratur.

Fristorp, L. & Farnaz, A. (2002). Överlevnadshandbok för flickor om frihet och heder. Stockholm: Rädda Barnen.

Gjearum, B., Groholt, B. & Sommerschild, H. (1999). Att bemästra. Stockholm: Svenska föreningen för psykisk hälsa (sfph).

Hall, D. & Lynch, M. (1998). Violence begins at home. Domestic strife has long life effects on

Hartman, J. (1998). Vetenskapligt tänkande. Lund: Studentlitteratur.

Heimar, G., Posse, B. (red). (2003). Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar. Lund: Studentlitteratur.

Herman, J. (1997). Trauma och tillfrisknande. Mölndal: Psykoterapihuset.

Hindberg, B. (1999). Barn vi bekymrar oss om. Uppsala: Hindberg & Rädda Barnen.

Holmberg, C. (2003). Med Husbondens röst- om mäns våld mot djur i misshandelsrelationer. Ystad: Kabusa böcker AB.

Hyden, M. (1995). Kvinnomisshandel inom äktenskapet. Mellan det möjliga och omöjliga. Stockholm: Liber.

Hälso- sjukvårdslagen. (1982:763).

Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjuen, Lund: Studentlitteratur.

Lagerberg, D., Sundelin, C (2000). Risk och prognos i socialt arbete med barn. Stockholm: Socialstyrelsen.

Stockholm: Socialstyrelsen.

Lpfö 98. Läroplan för förskolan. Stockholm: Skolverket & Ce Fritzes AB. Lundgren, E. (2004). Våldets normaliseringsprocess. Stockholm: ROKS.

Lundgren, E., Heimar, G., Westerstrand, J. & Kalliokoski, A. (2001). Slagen Dam. Mäns våld

mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning. Umeå: Brottsoffermyndigheten & Uppsala universitet.

Skolverket. (1994). Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och

fritidshemmet. Stockholm: Skolverket & Ce Fritzes AB.

Merriam, S.B. (1994). Fallstudien som forskningsmetod. Lund: Studentlitteratur.

Metall, B., Eriksson, M., Isdal, P., Lyckner, B. & Råkil, M. (2001). Barn som ser pappa slå. Stockholm: Gothia. Förlag

Olofsson, B. & Knutsdotter. (1987). Lek för livet. Stockholm: HLS Förlag.

Patel, R. & Davidson, B. (1994). Forskningsmetodikens grunder. Lund: Studentlitteratur. Proposition 2002/03:53 Analys av pojkars och flickors utsatta läge.

Proposition 2005/06:99 Nya vårdnadsregler. Proposition 2005/06:166 Barn som bevittnar våld.

R 2004:14, (2004). Tänk Långsiktig. Skolverket, Socialstyrelsen, Statens Folkhälsoinstitut: Lindsberg

Rädda Barnen (2003). Anmälningarna som försvann – en kartläggning om hur polis och

socialtjänst uppmärksammar barn som lever med våld i familjen.

Socialtjänstlagen 2001:453. Socialtjänstlagen 1990:52. Skollagen 1985:1100. §7. SOU 2002/03: Sou 15 s 37.

SOU 2004:121. Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt.

SOU 2000:19. Från dubbla spår till elevhälsa i en skola som främjar lust att lära, hälsa och

utveckling. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Stern, D. (1999). En mor blir till. Stockholm: Natur & Kultur.

Stukát, S. (2005). Att skriva examensarbete inom utbildningsvetenskap. Lund: Studentlitteratur.

Ungemark, I. (1996). För barnens skull måste vi lyfta på locket. Länsstyrelsen i Södermanlands län.

Volckerts. J., Bogren. M. (2002). Våldets psykologi. Stockholm: Nordstedts.

Weinehall, K. (1997). Att växa upp i våldets närhet. Ungdomars berättelse om våld i hemmet. Ped. Inst. Umeå universitet

11 Bilagor

11.1 Intervjuguide för kvinnojourerna

1. Barnen som vistas där och hur deras skolgång fungerar ?

11.2 Intervjuguide för rektor

1. Vilken policy det är på skolan vid misstanke om att barn far illa.