• No results found

6 Resultat och analys

6.4 Utmaningar som socialsekreterare möter

6.4.1 När samtycke till insatser saknas

Den första utmaningen som inte finns mycket om i forskning men som alla intervjupersoner betonade var när det saknas samtycke till frivilliga insatser i ärenden med barn som upplever våld. Socialsekreterarna fick frågan om vad de gör när samtycke till frivilliga insatser saknas och det inte finns grund för LVU i ärenden med barn som upplever våld. Samtliga beskrev det som svårt, exempelvis sade Sara:

Vi kan ju inte göra mycket alls… utan samtycke. Vi har vår utredning och vi kan vara inne i familjen i fyra månader och se lite och är det typ skola som har gjort anmälan får vi ju prata med skolan och samarbeta med dem och be dem kanske hålla lite uppsikt och höra av sig om det skulle vara något. Men vi får inte prata med några andra utan samtycke. (Sara)

Maja beskrev liknande och påpekade det problematiska med att inte föräldrarna vill:

Men det vanligaste är nog att man känner att man inte får med sig föräldrarna, man ser att det finns ett stort behov av till exempel familjebehandling eller samtal eller att föräldrarna lär sig mer om gränssättning men sedan är de inte intresserade av insats. Då spelar de ingen roll hur mycket man motiverar dem, för de är inte intresserade. (Maja)

De är jättevanliga, de är nog de vanligaste och de svåraste tycker jag. Vi brukar säga det, att det nästan är lite enklare att veta att det är så pass farligt att man kan…nästan vet att det här kommer att gå igenom… vi kan göra ett omedelbart och LVU i längden. Men det är de här gråzonsfallen som är de svåraste. (Hanna)

Även Maria beskrev svårigheten med att inte ha samtycke till frivilliga insatser och samtidigt inte tillräckliga grunder för LVU:

Vi kan inte LVU: a någon till öppenvård… Alltså vi kan inte säga till någon: vi använder ett LVU för att du ska ta emot samtalsstöd… Så det är ju ett jättedilemma ofta, ja men att man ser att det finns ett behov. Man skulle vilja att föräldrarna förändrar sitt beteende mot barnet, men de vill inte och då hamnar man i något slags mellanläge där. Där man inte kan göra så mycket mer här och nu i alla fall. (Maria)

Precis som Maria beskrev om att ”hota” med ett LVU förklarade Kerstin att LVU inte ska användas som ett maktmissbruk och att det är av vikt att veta hur ett LVU kan påverka barnet. Socialsekreterarna beskrev att de inte kan göra mycket i situationerna där samtycke saknas vilket kan sägas försvåra möjligheten att uppnå kraven som socialarbetare har enligt Gümüscü, Nygren och Khoo (2018). De beskriver att bedömningar ska göras noggrant för att kunna giltiggöra eller ogiltiggöra den oro som finns (ibid.). Det blir dock problematiskt när socialsekreterarna bedömer att det finns ett behov av en insats hos familjen men inte får föräldrarnas samtycke eftersom

socialsekreterarna beskrev att de i sådant fall inte har möjlighet att göra något. Det kan relateras till att handlingsutrymmet i sådana situationer begränsas då de inte kan gå emot ett samtycke eftersom att de måste förhålla sig till lagar och riktlinjer (Lipsky 2010; Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). För socialarbetaren innefattar handlingsutrymmet dilemman då de måste förhålla sig till att å ena sidan möta människan framför sig och å andra

sidan begränsas av uppdragsgivaren (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Det blir dock problematiskt för socialsekreterarnas arbete att möta föräldrarna om de inte vill ha hjälp vilket också kan relateras till att den vårdande makten begränsas. För att uppnå en vårdande makt ska både socialarbetare och klient försöker sträva efter vad som i samhället anses vara det bästa för att skapa en relation som kan erbjuda klienten det bästa

(Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Skulle en sådan samsyn finnas mellan socialsekreterarna och barnens föräldrar skulle det alltså vara möjligt att erbjuda familjen det bästa för deras behov. I situationerna där samtycket saknas går det därmed att säga att den vårdande makten uteblir och även möjligheten att tillfredsställa familjens behov.

Maria och Sara beskrev hur de använder sitt handlingsutrymme när samtycke till insatser saknas, och båda betonar vikten av att försöka motivera

föräldrarna under utredningsprocessen. Maria betonade att det är en förutsättning att motivera föräldrarna till insatser under hela

utredningsprocessen men beskrev också att de blir begränsade när föräldrarna inte vill gå med på en insats och underlag för LVU är otillräckligt. Samtidigt beskrev Maria att LVU inte alltid är det bästa för barnet utan helst skulle hon vilja jobba med frivilliga insatser. Hanna beskrev också svårigheten med att nå föräldrarna och försöka få dem att ändra sig:

Istället för att vara rak och tydlig får man gå runt lite. Hur ser det ut i familjen? Vad händer när barnen gör såhär? Hur blir du då? Tycker du att det är ett problem? Att försöka gå runt i cirklar och försöka få motivation till förändring hos föräldrarna, den utmaningen är svårast, det är därför det finns ett uttryck som heter frivillighet under tvång. Eftersom det är väldigt svårt att nå motivationen, vilket är förståeligt eftersom man då redan gjort saker bakom föräldrars rygg som blir tufft och kränkande. Det här med att inte kränka någon, kränka föräldern. (Hanna)

Sara förklarade att det märks snabbt om föräldrar inte kommer vilja ha en insats, alltså att de inte kommer att samtycka. Istället menar Sara att de försöker motivera föräldrarna att ta emot insatser samtidigt som de försöker arbeta strategiskt för att det ska kännas bra att gå ur ärendet om det avslutas utan att föräldrarna samtycker till en insats. I en sådan situation blir den vårdande makten problematisk eftersom att klientens möjligheter att ta del av resurserna som socialarbetaren erbjuder ökar om klienten lämnar efterfrågad information och accepterar socialarbetarens tolkningsföreträde (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). När föräldrarna inte samtycker går det att säga att de inte accepterat socialarbetarens tolkningsföreträde och därmed blir den vårdande makten begränsad. Beskrivningen Sara gör innebär att vid saknad av samtycke får socialsekreteraren istället försöka arbeta strategiskt för att det ska kännas bra för denne att gå ur. Det känns alltså bättre för

socialsekreteraren men frågan är om det är det bästa för familjen och särskilt för barnet då den vårdande makten inte går att uppnå.

I likhet med Gümüscüs, Nygrens och Khoos (2018) beskrivning om att systemtänkande kan vara en del av handlingsutrymmet beskrev Sara att de arbetar mycket med nätverk för att hitta trygghetspersoner i barnets närhet exempelvis mormor, farfar eller en lärare. Men även där krävs det ett samtycke till att prata med sådana trygghetspersoner. Om det finns sådant samtycke förklarade Sara att det känns bättre att gå ur än om de inte har kunnat göra någonting till följd av att föräldrarna inte vill. Utifrån Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) går det att säga att de använder sitt

handlingsutrymme för att göra egna val om hur de motiverar föräldrarna till att ta emot insatser. Att använda handlingsutrymmet som socialsekreterarna beskriver kan relateras till att de vidgar den vårdande makten.

Socialsekreterarna tar vara på organisationens möjligheter och pressar organisationens ramar för att försöka tillfredsställa klientens behov vilket är en del av den vårdande makten (ibid.). Men återigen innefattar

handlingsutrymmet att förhålla sig till normer, yrkespraxis, direktiv

ovanifrån, riktlinjer och regler (Lipsky 2010) vilket också socialsekreterarna måste förhålla sig till.

6.4.2 Förnekat våld

Den andra stora utmaningen som socialsekreterarna beskrev var förnekat våld. Forskning beskriver att det kan handla om att personer i barnets närhet vet om att det pågår våld vilket kan vara en länk till att professionella får kännedom om våldet, samtidigt som det sällan går till på det sättet (Åkerlund 2017). Det kan likna problematiken med att våld mot barn ofta förnekas vilket tydliggörs både bland intervjupersonerna och även av Linell (2017b) som beskriver att våld mot barn kan förnekas av bland annat föräldern som är förövare men även av den icke-förövande föräldern samt släktingar. Samtliga socialsekreterarna i den här studien beskrev förnekat våld som en utmaning och att det främst är föräldrar som nekar till våld. Hanna tog upp aspekten av att av vissa föräldrar kan känna en lättnad av att våldet kommer

socialtjänstens kännedom då någon tagit beslutet åt dem och då kan de ”släppa” sitt barn. Samtidigt betonade hon att andra föräldrar ser det som att familjen smutskastas och gör därför motstånd. Även Maria beskrev vad hon trodde var orsaken till att de förnekar vilket dels var att det är brottsligt men också att det kan bero på skam.

Förnekat våld som en utmaning i socialsekreterarnas arbete och

handlingsutrymme kan utifrån Lipsky (2010) förstås som en problematisk aspekt eftersom att gräsrotsbyråkraterna arbetar direkt med klienter och att de genom handlingsutrymmet kan tillföra medborgare fördelar och sanktioner. Handlingsutrymmet blir därmed begränsat när våldet förnekas och även när bevisen för att barn upplever våld är vaga. Det beskrev Kerstin i form av dilemmat mellan att se att barnet har blåmärken men att föräldrarna inte erkänner utan skyller på något annat, exempelvis att barnet hade ramlat. Hon beskrev även typiska stressymptom på att barn upplever våld exempelvis att

barn kissar på sig eller kräks på väg till umgänge med föräldrarna samtidigt som föräldrarna fortfarande förnekar våldet. Hon påpekade det problematiska med att bevisen är otydliga och barnen kanske inte säger något samtidigt som barnen har oförklarliga blåmärken. Kerstin beskrev även en annan ursäkt som föräldrar kan använda:

Grannen kanske har ringt och sagt att barnen gråter väldigt mycket i lägenheten och det skriks väldigt mycket och när vi kommer dit säger de att barnen har en hörselnedsättning så de måste prata högt. (Kerstin)

Kerstin beskrev att i de här situationerna är det jättesvårt att avgöra, att det är svårt att komma någonstans och tankarna handlar om vad som faktiskt pågår. Det Kerstin beskrev kan förstås som en begränsning av den vårdande makten eftersom att det inte finns en samsyn mellan socialarbetare och klient vilket också gör det svårt att tillfredsställa klientens, i det här fallet familjens, behov (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Den vårdande makten kan också sägas begränsas av handlingsutrymmet eftersom att socialarbetare måste förhålla sig till lagstiftning och riktlinjer (Lipsky 2010). Kerstins arbete med familjen kan därför sägas vara svårt när inte lagen möjliggör ett utrymme att nå föräldrarna när de förnekar och bevisen är bristande.

Kerstin menade också att det kan bli problematiskt när barns berättelser inte anses vara trovärdiga eller att föräldrarnas beskrivning värderas högre. Hon förklarade med exemplet om att ett barn kan omhändertas omedelbart men sedan lämnas tillbaka till föräldrarna till följd av brister i barnets berättelse. Om föräldrarna då väljer att flytta till en annan kommun börjar processen om igen i den nya kommunen och då kanske barnet inte vågar berätta igen för att de inte litar på att få vuxenvärldens hjälp. I kontrast med Kerstins tankar om att barn inte berättar om våldet beskrev Maja utmaningen med att även barn förnekar våld och Maria beskrev utmaningen med att barn först berättar men sedan tar tillbaka det som de har berättat. Barn som väljer att berätta om

våldet skulle kunna relateras till att våldet i sig är skadligt för barnet exempelvis genom att barnet kan uppleva ilska, depression, ångest eller dissociation (Thulin 2019). Det kan också relateras till att relationen mellan barnet och den våldsutsatta föräldern kan påverkas av att barnet bevittnar våld (Pernebo & Almqvist 2017). Samtidigt betonade Maria att barn ibland tar tillbaka det som barnet har berättat vilket kan ses som förståeligt utifrån Thulins (2019) forskning som belyser att barn inte längre kontrollerar hur det som barnet berättat hanteras efter avslöjandet och att det kan göra barnet stressat att inte veta vad som ska ske. Det kan också relateras till Hannas beskrivning av att barn kan hamna i en lojalitetskris där barnet vet att det föräldern gör är fel, men samtidigt förår de sina föräldrar om de berättar.

En del av socialarbetares handlingsutrymme handlar om att det finns ansvar och frihet i att hantera utrymmet som ges vilket betyder att hur

handlingsutrymmet används skiljer sig beroende på erfarenhet och interaktion mellan socialarbetare och klient (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Utifrån socialsekreterarnas beskrivning av hur de går tillväga när våldet förnekas går det att förstå att handlingsutrymmet används olika och att interaktionen mellan klient och socialarbetare är av betydelse. Sara förklarade att en strategi när föräldrarna nekar till våldet är att försöka prata och diskutera runt våldet. Sara menade att det kan vara behov av att släppa diskussionen om våld lite med föräldrarna och istället påpeka att barnet inte mår bra och att det är någonting som inte fungerar. Hon beskrev att ibland säger de till föräldrarna att de ser att de behöver stöd istället för att fråga om de vill ha stöd och diskutera uppfostringsstrategier med dem. Men det är fortfarande svårt att nå föräldrarna och ge hjälp om de själva inte ser något problem. Även Maria beskrev vikten av att arbetet underlättas om föräldrarna erkänner så att föräldrarna får veta vad de kan göra istället för att använda våld. Maria menade dock att föräldrar sällan erkänner och att det är

svårt att jobba med föräldrar som förnekar. Maja beskrev i likhet med Sara att det kan krävas att gå runt våldet istället för att kräva ett erkännande:

Egentligen kan man stå och stånga sig blodig för att få ett erkännande i ett samtal med familjer. Det är såhär att dina barn säger att du slagit dem eller vi har sett blåmärken men föräldern bara förnekar. Då försöker vi att inte försöka få fram det här erkännandet utan att vi ska istället tänka på annat, försöka hoppa över det här… Då kan man istället prata om konkreta saker… Då försöker man också jobba där med skydd och trygghet och vad är det som faktiskt fungerar i den här familjen och vad ska man göra mer av? Istället för att fokusera på det som är dåligt. (Maja)

Utifrån både socialsekreterarnas svar och tidigare forskning (Linell 2017b; Thulin 2019; Åkerlund 2017) går det att förstå att förnekat våld, både av barn och av föräldrar eller andra närstående är en utmaning i arbetet. Det påverkar handlingsutrymmet och den vårdande makten och därmed vilken hjälp och skydd som kan erbjudas eftersom socialtjänsten till stor del arbetar med frivillighet. Hur föräldrarna kan nås kan utifrån Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) baseras på hur relationen mellan socialsekreterare och klient ser ut. Det handlar om att den vårdande makten påverkas av om socialarbetaren har en öppenhet för dynamiken som finns i relationer och möten vilket i sin tur ökar handlingsutrymmet. Handlingsutrymmet för socialsekreterarna innefattar sedan möjligheten att ta ställning i sitt arbete. Det är däremot av vikt att beakta att även om socialarbetaren har en välvilja att göra vad som anses vara det bästa för klienten, familjen, är det svårt att använda en vårdande makt när föräldrars syn på vad som är bäst skiljer sig mot socialarbetarens syn. Det beror på att den vårdande maktens

utgångspunkt är att både klient och socialarbetare strävar efter vad som i samhället anses vara det bästa (ibid.).

Related documents