Schleiermacher och kristendomens föraktare

3 Tröskel: krisens omvandling till teologisk metod

den kristna teologin i princip inte har ägnat sig åt något annat ända sedan slutet på 1700-talet. Men frågan är förstås vad Heidegger egentligen menar med ”den modernaste nihilismen”. Att moderniteten som kris för kristendomen har upptagit teologer de senaste dryga två seklerna kan inte ha undgått någon som ägnat den teologiska verksamheten ens en svepande överblick. Heidegger, som själv inledningsvis i sin akademiska bana ägnade sig åt teologi, och som var vän och kollega med många samtida teologer, var givetvis medveten om detta.¹⁸⁰ Men ändå menade han alltså att det var en central del av den moderna krisen för kristendomen som teologin inte hade fått grepp om, närmare bestämt västerlandets nihilism. Har han rätt i det? Är det en fråga som kan avgöras? Vad är det i så fall som fångas i reflexionen över den västerländska traditionen som nihilistisk som inte kan gripas med hjälp av andra begrepp? Eller rör det sig om något som inte kan artikuleras utifrån de kristna teologernas specifika inifrånperspektiv? Samtidigt: är det inte enligt Heidegger just frågan om den kristna teologins inifrånperspektiv som står på spel? Enligt Heidegger i brevcitatet ovan är ju nihilismens fråga något som bara kan avgöras inifrån den kristna teologin. Man skulle kunna hävda: själva möjligheten av ett kristet inifrånperspektiv är den fråga som nihilismen ställer på sin spets.

Jag vill göra ett första nedslag i den moderna protestantiska teologins portalverk, som fortsatt att vara en referenspunkt för diskussionen om hur teologin bör hantera moderniteten som kris in till våra dagar: Friedrich Schleiermachers Über die Religion. Reden an die Gebildeten unter ihren Verächtern från 1799.¹⁸¹ Redan denna text vittnar om den akuta upplevelsen av att kristendomen petats från tronen och inte längre åtnjuter människornas förtroende som verklighetsuttolkare.

Schleiermacher skriver:

180 För en biografisk genomgång av Heideggers liv, se exempelvis Hugo Ott, Martin Heidegger.

Unterwegs zu seiner Biographie, Campus Verlag, Frankfurt am Main 1988, som även finns i svensk översättning: Fallet Heidegger, sv. övers. Yngve Andersson, Daidalos, Göteborg 1989.

181 C.W. Christian sammanfattar Schleiermachers betydelse koncist: ”It has been said that Schleiermacher had no children, only grandchildren. Though no clearly recognizable school of theology bears his name, he has influenced directly or indirectly all Protestant theology since his day.” Gällande de frågor som upptog Schleiermacher och hans samtida, relaterat till moderniteten som kris: ”The double crisis of scientific empiricism and relativizing historicism seemed to tear away the foundations on which traditional Christianity had stood. Claude Welch has expressed the two absolutely urgent questions which confronted the generation of Schleiermacher; namely whether theology is any longer possible in the modern world, and, even if it is, whether a Christian theology is possible.” C.W. Christian. Friedrich Schleiermacher, Word Books, Waco, Texas 1979, s. 12 och s. 43.

Ni har lyckats göra jordelivet så rikt och mångskiftande att ni inte längre behöver evigheten, och efter att ni skapat er själva ett universum står ni över att tänka på den som skapade er. Ni är eniga, det vet jag, om att inget nytt och inget tillförlitligt kan sägas om denna sak … bara i saker som rör religionen håller ni allt för så mycket mer opålitligt […] när det kommer från dem som anser sig vara virtuoser i saken, och som utsetts därtill av Stat och folk [präster och teologer]!¹⁸²

Citatet är emblematiskt för den retoriska position som författaren intar, som talar både utifrån den förmodade läsarens perspektiv, den ”bildade religionsföraktarens”, och sin egen position som han vill vinna över läsaren till. På så sätt blir han till en utmärkt uttolkare av den mer generella erfarenheten av den intellektuella trend som vid den tiden spred sig i de västeuropeiska samhällena, där religionen alltmer framstod som förlegad och förljugen. För Schleiermachers Reden visar å ena sidan tydligt att han tar denna växande skepsis mot religionen på så pass stort allvar att han ger sig in i en argumentation med sin tids borgerlighet. Samtidigt tycks han å andra sidan mena att det religionsförakt som kommit på modet rör sig på ett alltför ytligt plan. Han vädjar till ett förmodat djupare skikt hos sina läsare, genom att föra samtalet såväl bortom salongernas nivå som bortom den etablerade teologiska diskursen, och istället utifrån sin egen inre övertygelse och sitt filosofiska skarpsinne.

Han vill föra över frågan om religionen till ett mer intimt plan, men i samma rörelse också lyfta fram den kristna trons storhet med utgångspunkt i gedigna filosofiska grundvalar. Man kan säga att Schleiermacher med detta resonemang verkställer en spaltning av den kristna traditionen, som delar den i en yttre, problematisk historisk utveckling, och en parallell inre historia, alltjämt sann och aktuell. Den inre historien sammanfaller med religionens generella väsen, det som binder samman kristendomen med övriga religiösa traditioner, och den yttre är det världsliga planet, religionernas partikulära eller ”positiva” uttryck. Han argumenterar med stort patos för att religionens väsen och helhet måste förstås fristående från såväl sina konkreta uttryck som från moralen och metafysiken, samtidigt som han inte förespråkar en allmän förnuftsreligion eller en naturlig

182 ”Es ist Euch gelungen das irdische Leben so reich und vielseitig zu machen, daß Ihr die Ewigkeit nicht mehr bedürfet, und nachdem Ihr Euch selbst ein Universum geschaffen habt, seid Ihr überhoben an dasjenige zu denken, welches Euch schuf. Ihr seid darüber einig, ich weiß es, daß nichts Neues und nichts Triftiges mehr gesagt werden kann über diese Sache … nur in Sachen der Religion [haltet Ihr] alles für so verdächtiger […], wenn es von denen kommt, welche die Virtuosen derselben zu sein behauptet, und von Staat und Volk dafür angesehen werden!” Friedrich Schleiermacher, Über die Religion. Schriften, Predigten, Briefe, Verlag der Weltreligionen, Frankfurt am Main 2008 [1799], s. 15–17.

teologi i Kants tappning.¹⁸³ Schleiermacher balanserar här på en ytterst subtil retorisk tråd, som utgår från att religionernas partikulära uttryck är lika omistliga som de är oförmögna att omfatta religionens verkliga djup och storhet, något som lämnat ett djupt fotavtryck och på ett eller annat sätt satt sina spår i all efterkommande protestantisk teologi. I och med detta fördjupas en spricka som varit närvarande i den västerländska kulturen åtminstone sedan Platon, och som för kristendomens räkning fick sitt paradigmatiska uttryck hos Paulus: separationen mellan traditionens ande och kropp. Denna spricka har sedan många efter Schleiermacher, i synnerhet protestantiska teologer, ägnat stor möda åt att tolka och på olika sätt försöka överbrygga.¹⁸⁴

Men här inställer sig också en fråga: hur kan det komma sig att Schleiermacher ens riktar sin reflexion över religionen till en ”bildad” allmänhet, som så uppenbart tenderar att missförstå, grovt förenkla eller förvanska det som den kristna traditionens tänkare under de gånga seklerna med stor finkänslighet beskrivit och diskuterat? Få andra avancerade discipliner har genom historien gett sig i kast med vad människor i allmänhet tycker och tänker om dess verksamhet, må det sedan röra sig om litteraturteori, biologi eller filosofi. Ett svar måste sökas i just det som skiljer religiösa traditioner från annan tänkande och studerande verksamhet: deras förenande av teoretisk spekulation och en konkret reglerad livspraktik. Kristendomen definieras i lika hög grad av kyrkan såsom de troendes gemenskap och faktiska liv, som av teologiska textutläggningar och filosofisk reflexion. Den kristna teologins objekt är den kristna traditionen i dess helhet, vilket gör att teologin på ett betydligt påtagligare sätt än andra teoretiska discipliner står i relation till ett samhälles vardagliga verklighet och de uppfattningar som är i svang i olika tider. Så länge det fanns något tvingande i

183 Se här i synnerhet det andra talet, som tar sig an frågan om religionens väsen, ibid., s. 36–90.

184 Litteraturen är överflödande. För litteratur relaterad till just frågan om ande och bokstav hos Schleiermacher och den efterföljande protestantiska teologin, se exempelvis Geist und Buchstabe, Interpretations- und Transformationsprozesse innerhalb des Christentums. Festschrift für Günter Meckenstock zum 65. Geburtstag, red. Michael Pietsch och Dirk Schmid, De Gruyter, Berlin 2013, som med fokus på Schleiermacher undersöker detta tema ur olika disciplinära perspektiv. För en översikt över Schleiermacherlitteraturen från senare delen av 1900-talet, se: Ulrich Barth, ”Schleiermacher-Literatur im letzten Drittel des 20. Jahrhunderts”, i Theologische Rundschau nr. 4, 2001, s. 408–461.

För en genomgång av just Redens receptionshistoria, se: 200 Jahre ”Reden über die Religion”. Akten des 1. Internationalen Kongresses der Schleiermacher-Gesellschaft, Halle 14–17. März 1999, red. Ulrich Barth och Claus-Dieter Osthövener, De Gruyter, Berlin 2000.

kyrkan – och därmed den kristna läran – som institution och social maktfaktor, innebar denna relation mellan teori och praktik inget större problem. Men när kristendomen går från att under en mycket lång tid ha varit en helt självklar samhällelig institution i Europa till att bli alltmer misstänkliggjord i viktiga kretsar av samhället, träder denna aspekt av traditionen in och påverkar även den teologiska reflexionen.

Mot denna bakgrund är det logiskt att Schleiermacher upplever det som nödvändigt att försöka ge svar på tal till sin tids religionsföraktare, trots svårigheten att jämka samman det avancerade resonemang om religionen som han vill förmedla, och de uppfattningar om religionen som han tillskriver allmänheten och sina läsare. Själva det faktum att han argumenterar utifrån ett underläge, ett förtroendeunderskott för kristendomen, är, menar jag, det som driver honom att bända upp redan existerade sprickor och noga särskilja olika skikt i den kristna traditionen.¹⁸⁵ När han avgränsar sig från de konservativa religionsförsvararna blir denna splittrande rörelse tydlig: ”I majoritetens rop på hjälp över religionens undergång stämmer jag inte in, för jag känner inte till någon tidsålder som skulle ha upptagit [religionen] bättre än den samtida.”¹⁸⁶ I samma andetag som Schleiermacher i citatet ovan sätter sina samtidas förkastande av religionen under lupp, konstaterar han alltså att vår tidsålder är lika väl lämpad som någon annan för religionens kall. Hur går detta ihop? Jo, genom att särskilja mellan yta och djup, mellan religionens ständigt problematiska liv på den allmänna opinionens arena, och ett underjordiskt och betydligt mer beständigt liv genom historien, en inre historia. På så sätt historiserar och relativiserar Schleiermacher sin egen samtids religionsförakt. Kristendomen som partikulär religion har, ur detta perspektiv, varit

”sjuk” ända sedan begynnelsen, och moderniteten ställer oss därmed inte inför något radikalt nytt. Redan i början av talet har han konstaterat att en verklig förståelse av tron och religionen alltid endast varit förunnad några få utvalda:

”Sedan urminnes tider är tron inte var mans sak, endast ett fåtal har någonsin förstått något av religionen, även när miljoner på olika sätt har prålat med dess utanverk.”¹⁸⁷

185 Friedrich Schleiermacher, a.a., s. 29–30.

186 ”In das Hülferufen der Meisten über den Untergang der Religion stimme ich nicht ein, denn ich wüßte nicht, dass irgendein Zeitalter sie besser aufgenommen hätte als das gegenwärtige.” Ibid., s. 16–17.

187 ”Von Alters her ist der Glaube nicht jedermanns Ding gewesen, von der Religion haben immer nur Wenige etwas verstanden, wenn Millionen auf mancherlei Art mit den Umhüllungen gegaukelt haben.” Ibid., s. 15.

Schleiermachers svar till religionens föraktare är i grov sammanfattning att deras kritik bara skrapar på ytan av den kristna traditionens hölje, och det som jag här valt att kalla kristendomens ”inre historia” är tillgängligt för var och en som på allvar söker det. Men långt ifrån att kunna reduceras till en fråga om ytlig retorik, som skulle vara sekundär i förhållande till den verkliga teologiska verksamheten, griper föreställningen om en teologiskeptisk samtid från första början in i och strukturerar Schleiermachers teologiska resonemang. Också i detta avseende är Reden über die Religion en portaltext för den moderna teologin. Teologin under moderniteten kan nämligen bara relatera till sig själv genom att på en och samma gång inbegripa och kortsluta denna strängt taget utomteologiska fråga, det vill säga kristendomens och därmed den kristna teologins minskade relevans i den moderna världen.

Här berörs en nivå som jag vill försöka få grepp om i denna del av avhandlingen, nämligen hur denna yttre pol, föreställningen om den religionsskeptiska samtiden, griper in i och omformar den kristna teologin. Här finns nämligen ett glapp som man inte får förlora ur sikte: skillnaden mellan den kristna historiens kris som ett faktum och krisen som begreppsliggjord och tolkad. Krisen som faktum är något vi likt Kants tinget i sig aldrig har tillgång till i ren form, utan endast sekundärt, genom vår delaktighet i en tidsanda, genom statistik och undersökningar av människors relation till och uppfattningar om kyrka, religion, kristendom etc., och så övriga skriftliga vittnesbörd, såsom de texter jag utgår från i denna avhandling.

I överensstämmelse med Kants kritiska gest är jag inte (primärt) ute efter att säga något om krisen i sig, och därmed försöker jag inte mäta enskilda teologers framgångar eller misslyckanden i deras strävan att hantera den kris de uppfattar att teologin befinner sig i, då det skulle förutsätta att jag själv hade tillgång till krisen på ett mer privilegierat sätt än de texter jag läser. I enlighet med avhandlingens syfte såsom formulerat i inledningen, räcker det med konstaterandet att dessa texter befattar sig med vad jag med hjälp av Carchia formulerat som att moderniteten ses som synonym med kristendomens kris, för att sedan kunna analysera hur ett upplevt underläge strukturerat den moderna kristna teologins självförståelse och metodologi, med utgångspunkt i mina exempel.