Inom temat segregation och boendevillkor diskuterades koncentration av invandrare till en och samma plats som ett problem i sig. Här dominerade två perspektiv som egentligen följer den segregationsteoretiska debatten. Ett perspektiv utgår från att det på en strukturell nivå har skapats meka- nismer som gör att man som individ inte kan bestämma så mycket var man vill bo, utan får ta de tillfällen som erbjuds (jfr. Molina 1997). Det andra perspektivet handlar om ett nätverksbaserat boende, att människor bor tillsammans på grund av praktiska och emotionella skäl (jfr. Andersson Brolin 1984). I grunden kan dessa båda perspektiv vara sammanvävda med varandra (jfr. Popoola 1998, 2002).

Det är bara massa utlänningar man har slängt in på samma plats, olika bakgrund, olika länder. De har inget att göra. Och så många kommer från bakgrund där man har krig i deras länder, andra har fattigdom, andra har andra problem. De är samlade på en plats.

Fokusgruppsintervju 6

[F]ör de som kommer utifrån till Rosengård, känns det mest bekvämt, alltså till exempel om du tar in en från Irak, en från Palestina en från Iran. Om han kommer till Malmö eller Sverige överhuvudtaget, jag tror han kommer att trivas bäst i Rosengård, för att det har blivit så många av dem här. Det är därför det blir att alla alltså väljer det stället. När man kollar tillbaka själva felet var det kommer ifrån så är det liksom kommu- nen, att de har gjort så att de har samlat alla på en och samma ställe. Sen om det blir din kusin eller om det blir din vän så vill de bo tillsammans, det är en självklarhet. Så kommer det, så blir det en container.

Fokusgruppsintervju 5

Samtidigt med resonemanget om människors egna val finns här en miss- tänksamhet mot det omgivande samhällets intentioner med de segrega- tionsmönster som finns. Vad kan segregationen resultera i framöver?

Typ 20 år fram, förr eller senare, om man inte vill ha dem så kan man bara ta bort dem på ett och samma ställe, i och med att de är samlade på samma ställe.

Fokusgruppsintervju 5

I diskussionerna framgår att det finns värderingar som är förknippade med Rosengård som stadsdel, i samtalet lyfts särskilt Herrgården fram. Beskrivningarna visar att Herrgården är delat, Newsecs område är den del som förknippas med ”ghetto”. Von Rosens väg på Herrgården har blivit upprustat av MKB.30

Där vi kallar för ghettot. Det är där det händer, där allt skit händer. Så jag tycker det borde göras någonting. Man borde typ, istället för att slänga in alla invandrare i ett ställe så borde man blanda ut oss lite mer. Så att vi kommer med, hänger med i, vad jag ska säga.

Fokusgruppsintervju 6

Men ärligt talat, Rosengård har blivit alltid så skit behandlat. Liksom nu till exempel den hyresvärden, Newsec. Hur fan kan man låta folket leva med kackerlackor, mögel och allt sånt som skadegörelse i huset? Man har skitit helt enkelt i dem.

Fokusgruppsintervju 5

Nej fan, alltså skojar du, Herrgården var katastrof innan, det är mycket bra nu, rent och allting. Nu är det Ramels väg som har blivit ghettot.

Fokusgruppsintervju 6

[A]lltså när man går mot till exempel, om du, om du nu promenerar från min gård (MKB:s område) till Ramels väg. Det ser fint, blommor. Sen du kommer in, det blir [börjar skratta] mörkare och mörkare…

Fokusgruppsintervju 6

I kommentarerna finns ett tydligt ”vi och demperspektiv”, det är vi som är invandrare, det är vi som bor på Rosengård som står mot den yttre värl- den. Vi är i det här fallet inte uttryck för majoritetssamhället utan snarare en beteckning för dem som ingår i gruppen invandrare och boende på Rosengård (jfr. Wikström 2009: 17, Elias och Scotson 1999). Här skapas bilder av befolkningens levnadsvillkor med hjälp av gränsdragningar inom Herrgården där von Rosens väg numera är området som beskrivs vara utsmyckat med blommor. ”Sen blir det mörkare och mörkare” vilket i förlängningen kan bli en metafor för befolkningen som bor på Herrgården med adress Ramels väg (jfr Elias & Scotson 1999).

Mediebilden

Medias rapportering om Rosengård lyfts fram som en särskild omständighet som ger de boende ett rykte som sträcker sig utanför Malmös gränser. Vid samtal med männen om medias rapportering är det framför allt dominansen av de negativa bilderna man vänder sig mot, de som skapar bilder av fara och främlingskap. Det är bilder man inte känner igen sig i. Istället upplevs Rosengård, tvärt emot vad medias bild försöker förmedla, som en trygg plats. Här vågar man röra sig mitt i natten och här är kvarteren välkända.

Klart alltså, när jag har varit i Stockholm och Göteborg … snackat med kompisar, till exempel som aldrig varit i Malmö. Och, typ, var kommer du ifrån, eller de vet att jag bor här. Det enda... alltså de säger direkt, hur kan du bo där? Alltså för er är det säkert svårt att komma, alltså gå ut efter tio elva. Alltså de har bara mörka bilder, de har ingenting alltså. Det är alltså... allt är bara negativt. Att de är ute och slåss. Men det är inte så enkelt för man är ändå trygg i Rosengård. Jag kan gå ut klockan två tre på natten utan att behöva tänka två gånger för att man känner på något sätt, alla, alltså man känner alla på något sätt. Så jag tycker det är mer tryggare att gå ut här än att gå ut i stan.

Fokusgruppsintervju 5

Det är nästan som bilden på själva Rosengård är typ bara, alltså att man hör bara det mest negativa, och sen det som är positiva i Rosengård dyker sällan upp. Alltså oftast i media eller typ nyheter och så, så det är bara negativa saker som dyker upp. Jag har aldrig hört en positiv eller så, så jag tycker dem borde ändå ta mer positiva grejer om Rosengård, själva Rosengård, än bara negativa. För att det ändå drar en bild med sig, till slut blir det brännmärkt och det är synd.

Fokusgruppsintervju 5

Mot bakgrund av medias beskrivning av Rosengård som helhet, som inter- vjupersonerna har svårt att känna igen sig i, är det för dem också svårt att relatera till de problem som media rapporterar om.

Eftersom att de gör en liten grej typ någon som har tänt en papperskorg det blir till att dem säger att halva Rosengård brann. Så det är värsta grejen, Rosengård brinner och så, jag menar.

Fokusgruppsintervju 6

Alltså sist jag läste i media typ det här med stenkastning så var det typ en sten som flög mot polisen, men ändå så skrev media: stenkastning mot polisen, skadade poliser, alltså de gjorde det riktigt stort. Egentligen det

kanske bara var en sten, kanske var det två stenar som inte alls är farliga. Okej alltså det är fel, man ska inte göra det, men man behöver inte göra det så stort, att, polisen kan inte komma fram, brandmännen kan inte komma fram, så det är bara överdrivet. För att de är där, men att de kastar sten mot dem, det är inte som att de skjuter mot dem.

Fokusgruppsintervju 5.

I dokument Det är inte stenarna som gör ont : Röster från Herrgården, Rosengård - om konflikter och erkännande (sidor 170-173)