Segregation betecknar både en process och ett tillstånd där grupper av människor skiljs rumsligt åt till exempel på grund av egenskaper, ålder, intressen, klass-, etnisk, religiös tillhörighet eller brist på dessa. Jag kommer bara tala om boendesegregation då det är denna form som berör uppsatsen. Segregationen kan vara självvald i form av att individer väljer att bosätta sig i områden eller flerfamiljshus där de upplever att de har något gemensamt med de som redan bor där, men den kan också vara en effekt av ekonomiska strukturer eller påtvingad från statsmakten. I den senare kategorien så hittar vi t ex apartheidregimens ”hemländer” och Europas gamla leprakolonier. Segregationen kan även vara av funktionell art som t ex servicehem och dagis (ålderssegregering). Det centrala i begreppet segregation är att någon alltid måste kategorisera eller definiera de grupper som anses segregerade och vad de i så fall är/skall bli segregerade ifrån.74
I Folkhemmet cementerades boendesegregationen in i de nya ”arbetarbostäderna”. Kvartersstaden försvann och arbetarna (de skötsamma i alla fall) skulle bo tillsammans i HSB-hus för att bibehålla klassolidariteten (se förra kapitlet). Det klassiska boendesegregationsmönstret i Europa och USA så som beskrivet av Chicagoskolan75, där de välbärgade flyttar ut från städerna och att centrum förslummas, ”undveks” dock i Sverige genom att man ”sanerade” de centrala bostadsområdena. Istället så flyttade man ut de minst bemedlade till miljonprojektets nya förorter. Sedan dess har miljonprojektet förknippats och gestaltat boendesegregation i den svenska debatten, även om tanken bakom de nya områdena aldrig var att de skulle hysa en underklass. De var snarare byggda för den nya klasslösa medborgaren som varken var proletär eller borgare, landsbygdsbo eller stadsbo. Det gamla klassamhället skulle genom miljonprojektet en gång för alla byggas bort.76
På grund av ett förändrat konjunkturläge, gröna vågens utflyttningar och andra faktorer så stod många av miljonprojektets lägenheter tomma när de väl blivit färdiga. Samtidigt så kom relativt stora invandrar/flyktinggrupper till Sverige. Dessa blev hänvisade till miljonprojektets lediga lägenheter vilket innebar att dessa förorter fick en ganska stor närvaro av ”icke- svenskar”. Denna slumpmässiga utveckling gjorde att det började talas om etnisk segregation
74 Arnstberg (1997) s 30
75 Andersson E m fl (1998) s 14 76
och om kulturella skillnader mellan de som bor i ”förorterna” och majoritetssamhället som förklaringsmodell till varför segregationen uppkommit. Till grund för detta ligger naturligtvis också Folkhemmets reflexmässiga problematiserande av ”de andra”, de som får tjäna som motbild till ”de normala”. Men detta synsätt lägger inte bara skulden för den negativa utvecklingen på de marginaliserade, utan ger enligt mig också majoritetssamhället en möjlighet att utifrån studera, definiera och ”lösa” problemet. En kader av tjänstemän, akademiker, proffstyckare och organisationer får utrymme i den offentliga debatten och kan skapa karriärer på denna segregationsmyt.
Det som givit bränsle åt teorier kring självvald etnisk segregation är den segmentering som förekommer i vissa bostadsområden77. Med segmentering syftas att det inom ett område kan finnas uppdelningar och gränser av t ex socioekonomiska eller etniska orsaker. Grovt uttryckt så kan området polariseras genom att hushåll söker sig till den trapp eller det hyreshus där det redan bor människor ur den grupp man väljer att identifiera sig med. Det är dock viktigt att poängtera att detta val är underordnat den ursprungliga segregationen som föranledde att man hamnade i just detta bostadsområdet. Lite förenklat går etnisk segmentering att åskådliggöra genom bilden av en bosnisk familj som efter att blivit hänvisade till Rosengård i Malmö, väljer en lägenhet där det finns bosniska grannar i trappen. Denna enklavbildning inom området misstas sedan i debatten för ett medvetet val att bo tillsammans med den ”egna” etniska gruppen. Den första utsorteringsprocessen som gjorde att familjen hamnade på Rosengård och inte på t ex Gamla Väster förbises då i analysen.
Intressant i denna diskussion är hur etnisk segregering definieras i Sverige. I USA eller Australien så talar man ofta om etniska enklaver när invånarna där ser sig själva som medlemmar av samma etniska eller kulturella grupp t ex Chinatown, Little Italy o dyl. I Sverige är det enbart frånvaron av svenskar som ger upphov till begreppet, det spelar sedan ingen roll om det råkar vara 150 olika nationaliteter väl integrerade i bostadsområdet, det blir ändå definierat som etniskt segregerat om det inte bor svenskar där. Utifrån denna konstruktion så går man sedan vidare och pratar om en invandrar- eller förortskultur som på något sätt står som motbild till den ”svenska”.
77
Beklämmande nog så saknas en offentlig diskussion om de i så fall segregerade ”svenska” områdena, som enligt den ovan nämnda logiken måste vara lika segregerade om det inte bor ”invandrare” där.78 Denna diskussion kommer troligtvis aldrig att föras då det per definition är medel- och övre-medelklass som skulle komma i skottlinjen d v s i stort sett de som äger det offentliga rummet. Precis som i USA har medelklassen gynnats oerhört genom olika subventioner och fördelaktiga lån. De reformer som var ägnade åt att förbättra boendet för arbetare kunde inte utnyttjas av andra än de som redan hade en ganska bra ekonomisk situation.79 Detta har, trots en omfattande statlig reglering, ökat den socioekonomiska segregationen på bostadsmarknaden. Men genom att utgöra normen i samhället så undviker dessa ”egna-hem” boende och andra att reflektera över att deras egen fördelaktiga situation inte enbart är ett resultat av slit och skötsamhet, utan också resultatet av ett omfattande subventioneringssystem bekostat av alla skattebetalare, även de minst bemedlade.
Segregation i ett demokratiskt land med ganska hög grad av marknadsekonomi kan aldrig betraktas som en isolerad företeelse. Det är snarare ett tillstånd som rumsligt manifesterar de olika socioekonomiska krafterna som finns i samhället. I och med att bostäder kostar så måste till exempel den disponibla inkomsten vägas in som en faktor till val av boende. Det är då rimligt att diskutera hur fritt valet av bostad egentligen är. För den disponibla inkomsten är i sin tur beroende av arbete, kön, klass och civilstånd. Tillhör man då en marginaliserad grupp i samhället så har man inte samma möjligheter som andra att välja boende. Detta kan i sin tur leda till ett utanförskap som i förlängningen är kärnan till sociala problem som ytterligare stigmatiserar den marginaliserade gruppen och bekräftar den negativa bild majoritetssamhället ålägger gruppen med. En negativ spiral av självuppfyllande profetior rörande gruppens oförmåga att fungera socialt och därmed en ständigt ökande marginalisering kan vara en effekt av boendesegregation, då de normala kontaktytorna mellan olika samhällsgrupper i och med segregeringen försvinner. Myter och demoniserande bilder får då fritt spelrum. Detta föder i sin tur en marginalisering beroende av boende och blir också till ett demokratiskt problem, då utanförskap minskar delaktigheten i samhället och på så vis underminerar demokratins legitimitet.80
78 Molina (1997) s 57
79 Molina (1997) s 76 se även Wilsons diskussion i 80
Det är dock viktigt att skilja på positiv eller självvald segregation ibland kallad separation81 och den negativa, påtvingade varianten. Tyvärr så tenderar debatten och även jag själv naturligtvis att använda ordet segregation enbart i dess negativa form. Paralleller kan dras till ordet kritik som för sig självt alltid uppfattas som negativt medan den positiva varianten kallas positiv kritik. Detta inbjuder också till att ständigt se segregering som ett problem vi måste lösa. Frågan är i hur stor utsträckning fortsatta ”åtgärder”, regleringar och hjälpprogram uppifrån kommer att bidra till att lösa de eventuella problem segregeringen utgör, utan att gå in på de faktorer som är själva upphovet till den. Om det är i huvudsak marginaliserade grupper som segregeras från de rika och från medelklassen, samtidigt som de områden de segregeras till blir stämplade som ”problem-områden”, så måste vi rimligtvis anta att de som bor där inte gör det för att de känner sig hemma genom sociala problem, utan att de inte har möjligheter att kunna välja ett annat boende. Att dessa möjligheter saknas måste ha sin grund i andra samhälliga faktorer än boendet och segregationen kan då ses som ett symtom, snarare än en orsak till marginalisering.