• No results found

Sevesodirektivets uppkomst och dess införlivande i

In document En översyn inom Sevesoområdet (Page 40-43)

2 Bakgrund

2.1 Sevesodirektivets uppkomst och dess införlivande i

Efter en stor industriolycka i Seveso i Italien år 1976 påbörjades ett arbete inom Europeiska gemenskapen (EG) med att ta fram gemen-samma regler avseende förebyggande åtgärder och hanteringen av stora industriolyckor. Detta arbete ledde år 1982 fram till direktivet om risker för storolyckor i vissa industriella verksamheter (82/501/EEG), det s.k. Sevesodirektivet. I detta direktiv reglerades säkerhetshanteringen vid viss industriell verksamhet där farliga ämnen ingår. Målsättningen med Sevesodirektivet var att förhindra och begränsa följderna av stora olyckor vid sådan industriell verksam-het.

De säkerhetsåtgärder som skulle vidtas vid berörda verksam-heter reglerades i Sevesodirektivet och kraven på verksamhetsutövarna delades in i två olika kravnivåer beroende på vilka farliga ämnen som hanterades i verksamheten och beroende på i vilken mängd de farliga ämnena förekom.

Alla verksamheter som omfattades av Sevesodirektivet fick krav på sig att ta fram ett handlingsprogram som skulle baseras på risk-bedömning som inkluderade relevanta riskanalyser samt att vidta nödvändiga åtgärder för att eliminera de identifierade riskerna. Innan en verksamhet inom den högre kravnivån påbörjades skulle en sär-skild säkerhetsrapport lämnas in till behörig myndighet och denna säkerhetsrapport skulle uppdateras med viss regelbundenhet. För de övriga verksamheter som omfattades av Sevesodirektivet men som inte var inom den högre kravnivån fanns inget krav på särskild säker-hetsrapport.

Sevesodirektivet införlivades i svensk rätt genom att tillägg gjordes i räddningstjänstförordningen (1986:1107) samt genom att myn-dighetsföreskrifter utfärdades av dåvarande Arbetarskyddsstyrelsen,

Bakgrund SOU 2013:14

Naturvårdsverket, Statens räddningsverk och Sprängämnesinspek-tionen. I övrigt ansågs befintlig lagstiftning tillräcklig för att upp-fylla Sevesodirektivets krav.

2.1.1 Seveso II direktivet

Rådets direktiv (96/82/EG) av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår, det så kallade Seveso II direktivet, är en vidareutveckling av det ursprungliga Sevesodirektivet. Seveso II direktivet trädde i kraft den 3 februari 1997.

Syftet med Seveso II direktivet är att förebygga allvarliga olycks-händelser inom den kemikaliehanterande industrin och att begränsa följderna av dem för människor och miljö så att höga skyddsnivåer säkerställs. Kraven på både företag och myndigheter är högre och mer omfattande än i det ursprungliga Sevesodirektivet.

Seveso II direktivet är tillämpligt på verksamheter där angivna farliga ämnen förekommer i viss omfattning med undantag för de verksamheter som beskrivs i artikel 41. Verksamheterna som om-fattas av direktivet är indelade i två kravnivåer beroende på vilka farliga ämnen som förekommer i verksamheten och i vilka mängder dessa förekommer. Verksamhetsutövarnas skyldigheter är uppdelade i allmänna respektive särskilda skyldigheter.

De allmänna skyldigheterna gäller samtliga verksamhetsutövare som omfattas av direktivet. Dessa innebär att medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövarna vidtar alla de åtgärder som krävs för att förebygga allvarliga olyckshändelser och för att begränsa följderna av dessa för människor och miljö. Medlemsstaterna ska även se till att verksamhetsutövarna när som helst för behöriga myndigheter kan styrka att alla de nödvändiga åtgärder som föreskrivs i direktivet vidtagits2.

De särskilda skyldigheterna omfattar dels en anmälningsskyldig-het, dels en skyldighet för de verksamhetsutövare som endast om-fattas av den lägre kravnivån att utarbeta ett dokument med före-tagets säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga olyckshändelser

1 I artikel 4 undantas bl.a. militära verksamheter, faror som har samband med joniserande strålning och transporter av farliga ämnen och tillfällig mellanlagring vid transport på väg, järnväg, inre vattenvägar, till sjöss eller med flyg, inbegripet lastning, lossning och omlast-ning till eller från ett annat transportsätt vid lastkajer, kajer eller rangerbangårdar, utanför de verksamheter som avses i detta direktiv.

2 Se artikel 5 i Seveso II direktivet.

SOU 2013:14 Bakgrund

och se till att den tillämpas i verksamheten. Det finns inget krav att dessa verksamhetsutövare ska lämna in säkerhetspolicyn till be-höriga myndigheter om inte myndigheterna särskilt begär det. För de verksamheter som är på den högre kravnivån ställs däremot ett krav på att säkerhetspolicyn ska ingå som en del av den säkerhets-rapport som dessa verksamheter är skyldiga att lämna in till behöriga myndigheter jämte ett säkerhetssystem för att se till att säkerhets-policyn genomförs3.

De som utövar verksamhet inom den högre kravnivån har även en skyldighet att sammanställa en intern plan för räddningsinsatser samt lämna information till behörig myndighet så att denna kan upp-rätta en extern plan för räddningsinsatser4.

I direktivets artikel 8 finns bestämmelser om verksamheter vid vilka sannolikheten och möjligheten för och konsekvenserna av en allvarlig olycka är större på grund av verksamheternas lokalisering och närhet till varandra. Dessa verksamheter ska identifieras av be-hörig myndighet och berörda verksamhetsutövare ska utbyta infor-mation med varandra samt anpassa säkerhetsarrangemangen till situa-tionen. Verksamhetsutövarna har enligt denna bestämmelse även en informationsskyldighet mot allmänheten och de ska förse behörig myndighet med information för att externa planer för räddnings-insatser ska kunna upprättas.

Bestämmelser om information om säkerhetsåtgärder och hur man ska agera vid en olycka finns i artiklarna 13–15.

Artikel 18 handlar om tillsyn. Av denna bestämmelse framgår bl.a.

att medlemsstaterna ska se till att behöriga myndigheter upprättar ett system för tillsyn och andra kontrollåtgärder som lämpar sig för den aktuella typen av verksamhet. Tillsynen eller kontrollen ska ske oberoende av om säkerhetsrapporten eller de andra rapporterna har lämnats in. Vidare framgår bl.a. att tillsynen ska omfatta en syste-matisk granskning av de tekniska system samt organisations- och driftssystem som tillämpas i verksamheten. För tillsynen ska finnas ett tillsynsprogram för alla verksamheter. Efter varje inspektion ska en rapport utarbetas av den behöriga myndigheten. Den behöriga myndigheten har för utövande av tillsynen möjlighet att begära in kompletterande information från verksamhetsutövarna om det be-hövs för att kunna bedöma riskerna för allvarliga olyckshändelser,

3 Se artiklarna 6 (anmälan), 7 (säkerhetspolicy) och 9 (säkerhetsrapport) i Seveso II direk-tivet. Direktivets bilaga II anger vilka uppgifter som alltid ska ingå i en säkerhetsrapport.

Direktivets bilaga III anger vilka uppgifter som säkerhetspolicyn och säkerhetssystemet ska innehålla.

4 Se artikel 11 i Seveso II direktivet.

Bakgrund SOU 2013:14

fastställa om sannolikheten ökat och/eller om de tänkbara följderna av allvarliga olyckshändelser förvärrats och för att möjliggöra att en extern plan för räddningsinsatser utarbetas.

2.2 Konventionen om gränsöverskridande effekter av

In document En översyn inom Sevesoområdet (Page 40-43)