• No results found

Med siktet inställt på goda resultat

Arbetet med att bedriva en individanpassad undervisning i klassrummet han- teras av lärarna som ett medel för att nå goda resultat snarare än ett mål i sig. Lärarna berättar att detta sikte på goda resultat handlar dels om kunskapskrav som ska nås och dels om mål kring trygghet samt arbetsmiljö i klassrummet. För att alla elever ska ges möjlighet att nå bra resultat behöver lärarna ta hänsyn till individerna i klassen och de utmaningar och möjligheter som de för med sig. När alla elever ska ges möjlighet att tillgodogöra sig kunskapsinnehållet gäller det att som lärare ha goda kunskaper om undervisningsämnet men också om elevernas förkunskaper, behov och individuella förutsättningar för att kunna möta eleverna på lämplig nivå menar lärarna i studien. De är medvetna om att det troligen finns flera elever i en klass som redan kan en hel del av det innehåll som ska behandlas samtidigt som andra har mycket begränsade förkunskaper, en möjlighet och en svårighet i undervisningen. En viktig del i det arbetet är att det måste vara synligt för varje enskild elev vart han eller hon är på väg, vilka nya kunskaper som ska tillägnas och hur de ska bedömas i slutändan. Att det finns en röd tråd genom planering, genomförande och bedömning som både lärare och elever känner till framhålls som betydelsefullt. Lärarna berättar att de redan i planeringsfasen tar tag i kunskapskraven och medvetandegör vad de sedan ska bedöma i slutfasen. Målet är att även eleverna ska vara medvetna om det. Ett sätt är att visa eleverna den pedagogiska planeringen vid starten av ett nytt område. Då anser lärarna att kunskapskraven bör lyftas fram samt vad som ska bedömas i slutet och hur eleverna kan visa att de tillgodogjort sig undervis- ningen och behärskar kunskapskraven. Att lyfta fram målen/kunskapskraven på det sätt man gör idag blev nytt sedan kommunens fortbildning kring kunskap och bedömning påbörjades enligt lärarna. För de yngsta eleverna upplever man dock att det är svårt att konkretisera så mycket att eleverna verkligen för-

står. Under intervjuerna ges känslan av att en del som lärarna berättar om här handlar om deras ambitioner och visioner och att den röda tråden från plane- ring till bedömning kanske inte alltid är så synlig för deras elever i praktiken. Lärarna siktar högt och har stora visioner, men visar samtidigt en medvetenhet och viss frustration över svårigheterna att nå hela vägen fram i klassrummet.

Lärarna för fram flera strategier för att ta reda på gruppens och individernas förkunskaper, förutsättningar och behov. Det genomförs en hel del kartlägg- ningar, tester och prov. Resultaten används i planeringen av den fortsatta under- visningen. Flera lärare pekar på att det förekommer fler tester nu sedan skriftliga omdömen i samtliga ämnen kom in i bilden. Omdömena ska inte bara vara testbelagda men för att göra säkrare bedömningar krävs fler diagnoser och prov menar lärarna, samtidigt som de inte ser helt positivt på den utvecklingen. De lärare som tar emot sina elever på mellanstadiet påpekar dock vinsterna med att det redan då finns individuella utvecklingsplaner (IUP) med skriftliga om- dömen för varje elev vilket underlättar deras arbete. Lärarna tror också mycket på att gå runt, titta och lyssna när eleverna jobbar både i grupp och enskilt, då får de värdefull kunskap om behov på grupp- och individnivå. I en till en mötet med eleverna förklarar lärarna hur de använder sig av sina kunskaper i under- visningen bland annat när de gäller elevernas intressen. Vet de att någon rider på fritiden kan den kunskapen till exempel används inom matematiken för att räkna ut hur långt hon/han rider. Vikten av att lära känna eleverna och skapa goda relationer till dem både som grupp och individ framhålls av samtliga lärare. Deras kännedom om elevernas kunskapsmässiga läge samt hur de är och fungerar som människor har lärarna stor nytta av när de planerar och genomför sin undervisning. Lärare P som arbetar i åk 1 ger ett exempel på hur det är möjligt att anpassa krav och utmaningar utifrån individen genom att ha kännedom om var varje elev befinner sig i sin kunskapsutveckling:

Om jag vet att någon har svårt med finmotoriken och har svårt att skriva bokstäver och så, så kräver jag ju olika av barnen. En elevs E kanske inte alls ser ut som en annans elevs E, den som har svårt får massor av beröm när han har gjort sitt bästa. Någon som uppenbarligen har slarvat kanske jag ber att anstränga sig mer när han gör nästa bokstav, jag försöker att aldrig be dem sudda.[…] Jag försöker ha koll på vad jag kan kräva av barnen, om jag vet hur långt de har kommit i sin läsutveckling så vet jag ju vad jag kan kräva när vi läser och vilken svårighetsgrad jag kan lägga mig på i texter.

Som klasslärare tillbringar man mycket tid med eleverna. Lärare K tar under intervjun upp att de relationer man som klasslärare har möjlighet att skapa är unika. Hon poängterar att det är människor och personligheter det handlar om. Skulle hon bara träffa dem vid ett par lektioner i veckan skulle hon inte hinna lära känna dem på samma sätt och det skulle vara svårare att individanpassa un- dervisningen. Att ha goda och nära relationer med eleverna ses av lärarna som en förutsättning för att kunna individanpassa undervisningen.

Vid ett tillfälle berättar lärare H att hon brukar skanna av sina elevers för- kunskaper när hon ska börja med något nytt. Inför att klassen ska påbörja ett arbetsområde inom samhällskunskap som ska handla om individer och gemen- skaper låter hon eleverna i smågrupper diskutera tre frågor: Hur blir en människa som den blir? Vad påverkar oss? Vad fostrar och formar oss? Eleverna får resonera tillsammans medan lärare H går runt och lyssnar. Efter några minuter lyfter hon diskussionen till helklass och skriver upp det som eleverna kommit fram till på tavlan. Här får hon kunskap om vilka begrepp eleverna använder, vad de får syn på och fångar upp, sådant som hon kan dra nytta av i den fortsatta undervisningen. När det finns individer som inte bidrar till helklassdiskussio- nen uttrycker H att hon inte kan vara säker på deras förkunskaper. I min analys ser jag dock att när det är många individer som lyfter flera olika saker och när gruppens elever tar del av varandras förkunskaper finns förutsättningar att kunskapen blir allas, den görs till gemensam kunskap.

Det går inte att fullt ut planera för den individanpassning som äger rum. En del är situationsbundet och uppkommer under ett ögonblick mitt i en lektion. Det kan handla om en fråga som en elev ställer eller en specifik händelse där lärarens bemötande och hanterande vid det aktuella tillfället avgör om det blir någon individanpassning. Vid ett tillfälle under observationerna av lärare H:s undervisning jobbar klassen med demokrati och de gör jämförelser med dikta- turer. Läraren ber eleverna att i sina bordsgrupper diskutera frågan: Varför finns det diktaturer kvar i världen? Efter att eleverna diskuterat med varandra under tre minuter lyfter läraren diskussionen till helklass. Under detta moment kommer någon elev in på Kadaffi. En pojke räcker upp handen och berättar att hans morfar träffat Kadaffi under sitt arbete som veterinär. Egentligen har kanske inte detta så mycket att göra med det aktuella arbetsområdet men lärare H stannar upp och ställer frågor om det och pojken förklarar vad han vet och vad hans

morfar har berättat. Även klasskompisarna ställer frågor. Det pojken berättar om är engagerande och spännande och eleverna är nyfika och uppmärksamma. När lektionen är slut och jag och lärare H promenerar genom korridoren konstaterar hon hur roligt det var att just den här pojken ville delge sina erfarenheter från släktens upplevelser. Den här pojken brukar inte komma med några inlägg, så att just han delade med sig var extra roligt och något hon stannade upp vid för att uppmuntra. Troligen kände han sig också uppmuntrad och stärkt av lärarens och klasskompisarnas intresserade bemötande. Detta kan tolkas som ett individanpassat hanterande uppkommet ur en specifik situation och därmed omöjlig att planera i förväg.