Tre fjärdedelar av unga tonåringar som skadar sig själva är flickor och att skada sig själv genom att rispa /skära sig är van- ligast. Ofta rör det sig om väl synligt placerade skador på armar- na, men de kan även förekomma på andra delar av kroppen, som inte är lika lätta att upptäcka (Socialstyrelsen 2004).
Margaretha säger att den form av självskadebeteende, som brukar vara lättast att komma tillrätta med är den hon kallar ”gängsolidariteten”. Med det menar hon ett scenario som inne- håller följande: Några flickor i nedre tonåren träffas en kväll. En av flickorna brukar rispa eller skära sig och mår den här kvällen inte bra. Hon pratar om att skära sig och så småningom börjar flickorna rispa eller skära sig allesammans. Det utbreder sig en känsla i gruppen av att man är osolidarisk om man inte ”följer med” i självskadandet.
När Du som vuxen träffar på en sådan här flicka, gäller förstås först och främst att VÅGA FRÅGA. Här har du sedan en möjlighet att tala med flickan om det medmänskligt mycket fina i att vilja hjälpa. Det är viktigt att du verkligen framhåller att du förstår och uppskattar det fina i gesten, men att du också hjälper till med frågor i stil med ”Är din kompis verkligen hjälpt av att någon annan skär sig?” ”Behöver inte kompisen vid sin sida i stället en stark och frisk tjej, som orkar stötta och lyssna?” Genom en ganska begränsad insats av tid och kraft kan du på så sätt hjälpa den här flickan att inte rispa/skära sig mer. Det är viktigt att komma ihåg att uppskatta flickans vilja att hjälpa och bygga på den.
En annan form av självskadebeteende i grupp är när man med webbkamerans hjälp kan fotografera sitt självskadebeteende och jämföra sina ärr med andras. I detta sammanhang vill Margaretha framhålla vikten av att barn och ungdomar har datorn så placerad i bostaden att man ständigt riskerar att uppmärk- sammas av en förälder. Användandet av webbkameran för själv- skadande och mer eller mindre pornografiska bilder måste mini- meras.
Pojkar använder sig ofta av andra metoder som att bränna sig, att på olika sätt gnida sönder huden eller att sticka blyerts- suddar in under huden.
Margaretha uppmanar att till att VÅGA FRÅGA om du skulle upptäcka att någon har ärr eller färska skärsår. Se till att du så snart du kan får flickan eller pojken i enrum och fråga om skadan är självtillfogad.. Fråga hur ofta det sker och om det sker enskilt eller i sällskap. Fråga om flickan/pojken får någon hjälp och i så fall vilken hjälp. Fråga om föräldrarna känner till det. Om föräldrarna är ovetande, tala om att du avser att kontakta föräldrarna och berätta vad som händer.
Margaretha framhåller ofta vikten av att använda rätt ord − att säga rispa sig och inte säga skära sig, om det är rispa sig det handlar om. En förälder som kan förmås att säga och tänka ”min dotter rispar sig” istället för ”min dotter skär sig” har bara genom den enkla åtgärden sänkt ångestnivån och kanske blivit mer handlingskraftig.
I det här sammanhanget känns det oerhört viktigt att utfärda en varning. Gå aldrig, aldrig i fällan att ge ett tystnadslöfte. Det händer att både flickor och pojkar vill berätta något, under förutsättning att du lovar att du inte skall berätta för någon vad du får höra. Tala om att du naturligtvis inte kommer att berätta för någon i onödan, men att du har skyldighet att vidarebefordra hjälpbehovet om det är nödvändigt. Uppmana också ungdomar att aldrig någonsin avge ett dylikt tysthetslöfte!
Det kan vara svårt för flickan eller pojken att ta emot hjälp och du måste vara beredd på att du kanske blir bortstött den första gången du tar kontakt. Nästa gång du försöker kanske flickan eller pojken är mer mottaglig. Det kan bli mycket tungt att ensam ta emot och bära det en självskadande ung människa anförtror åt dig. Det skall du heller inte göra utan du skall tala om för flickan eller pojken att du kommer att dela denna infor- mation med en eller ett par av dina kollegor så att ni tillsammans kan bli en fungerande hjälpresurs.
Margaretha anser att även ätstörningar ingår i begreppet självskadebeteende: Att späka sig själv fram till ett livshotande tillstånd är ett tecken på att man inte mår psykiskt bra. Självsvält är vanligast hos flickor. Ett av tecknen på att det inte står rätt till är när en flicka börjar visa ett extremt intresse för sin egen kropp och är överdrivet fixerad vid den egna kroppsvikten. Dessa ungdomar talar gärna och ofta om hälsosam mat; mat med rätt fett, vitaminer och näringsämnen och är mycket insatta i olika matvarors kaloriinnehåll. De startar inte sällan ett extremt motionsutövande. Kalla händer och fötter, håravfall utebliven mens är andra kännetecken. Om du möter en ung människa som du känner oro inför i detta avseende, VÅGA FRÅGA och tala om för flickan/pojken att du funderar kring ätstörningar. Tala om att du tänker kontakta föräldrarna och rekommendera föräldrarna att ta kontakt med Barn och ungdomspsykiatrins Ätstörningsteam.